Påskens vittnen

2:a sön. i Påsktiden, 2:a årg 2019-04-28

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

GT-text Jer 18:1-6

Detta ord kom till Jeremia från Herren: Gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord. Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det. Herrens ord kom till mig: Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk.

 

Epistel – 1 Joh 5:1-5

Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn. Att vi älskar Guds barn ser vi därav att vi älskar Gud och håller hans bud. Ty detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. Hans bud är inte tunga, eftersom alla som är födda av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har beseg­rat världen: vår tro. Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?

 

Evangelium – Joh 21:15-19

När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina lamm på bete.” Och han frågade honom för andra gången: ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Simon svarade: ”Ja, herre, du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”Var en herde för mina får.” Och han frågade honom för tredje gången: ”Simon, Johannes son, har du mig kär?” Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ”Har du mig kär?” och han svarade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.” Jesus sade: ”För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.” (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ”Följ mig!”

 

Beredelsetal

Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.

I dagens GT-liga text liknas vi vid leran som Gud som krukmakare formar på sin drejskiva. Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det.

 

Jag antar att ingen av oss är precis den människa vi drömde om att vara. Ni som är unga nog kan ju fortfarande ha förhoppningen om att en dag bli den där ni längtar efter att få vara. Vi som är äldre har väl också den förhopp­ningen men vi har kanske misslyckats så pass många gånger att vi inte riktigt tror på den där förhoppningen. Vi har tvingats överge vår bild och acceptera en verklighet som förmodligen skiljer sig något från det vi hade tänkt oss. Men det kan också vara så att vi tackar Gud för att vi inte blev dom där som vi en gång drömde om att vara. Vi kanske fick nåt bättre än den där första bilden vi hade av vad som var vår uppgift i världen. Men det är förmodligen så att det allra svåraste uppdraget i detta att vara människa, det är att släppa bilden och acceptera verkligheten. För den är bra nog. Ja, den är kanske rent av bättre!

 

Bilden av Gud som krukmakaren och vi som leran på drejskivan påminner oss om att livet går ut på att hålla sig mjuk och formbar. För hur skulle annars krukmakaren kunna börja om och göra något nytt av oss. Om vi har stelnat är vi inte längre formbara. Men om lera har börjat stelna finns det ändå ett sätt att få den mjuk igen och det är genom att tillföra vätska. Vi kommer i nattvarden att erbjudas vätska och vinet i nattvarden kan fungera precis som det där mjukgörandet vattnet hos krukmakaren. För nattvarden handlar om kärlek, om Guds kärlek till oss. Och inför den som älskar oss vågar vi vara mjuka och formbara – vi har ju inget att förlora – de där formande händerna vill oss ju bara väl! Så låt oss öppna oss för den mjukgörande kärleken och i syndabekännelsen lämna ifrån oss allt i vårt liv som är stelnat och förtorkat. Låt oss be och bekänna…

 

Predikan

Lika många gånger som Petrus har förnekat att han känner Jesus på översteprästens gård, lika många gånger får han frågan om han älskar Jesus. De två första gångerna använder Jesus begreppet agape för älskar, det är det allra starkaste grekiska begreppet för osjälvisk kärlek. Men när Petrus svarar så använder alla tre gångerna fileo som kan uppfattas som mer en beteckning för vänskap. Alltså ungefär: Älskar du mig? Ja, jag tycker om dig! Tredje gången går också Jesus över till fileo. Nu lär de ju inte ha talat grekiska med varandra utan arameiska, men man kan fundera över om evangeliets författare ville åskådliggöra en liten nyans i ordvalet när han valde olika grekiska ord för kärlek. Som att Jesus till en början använder det allra starkaste ordet för den mest osjälviska kärleken för att poängtera att det var precis så Petrus hade sett på sig själv – som att hans kärlek var lite starkare än de andras. Men Petrus svarar med ett lite mer allmänt kärleksbegrepp och till slut går Jesus också över till det. Det är ungefär som att de båda markerar att Petrus när det blev hotfullt inte riktigt levde upp till sin självbild. Han är inte märkvärdigare än de andra, hans kärlek är lika ofullkomlig som alla andras men när Jesus själv går över till det svagare kärleksbegreppet så är det som att han säger: Du är inte perfekt men du är bra nog – också du får misslyckas med att leva upp till dina ideal!

 

Men den här gången tänkte jag inte gräva ner mig mer än så i den delen av dialogen utan jag vill istället fokusera det absolut sista som Jesus säger till Petrus i dagens evangelium: ”Följ mig!  Det har nämligen slagit mig att jag på senare tid mött flera människor här i kyrkan som tidigare inte varit här trots att de hela tiden bott på samma ställe. När de nu kommer så verkar de trivas i gemenskapen och på gudstjänsterna. Anledningen till att de nu kommer är inte att de ändrat livsåskådning utan anledningen verkar vara att de tidigare inte trodde att de fick tänka som de gjorde. De verkar ha haft bilden att alla i kyrkan trodde på samma sätt och på ett ganska traditionellt sätt medan de själva har avvikande uppfattningar också om centrala dogmer i kyrkans bekännelse.

 

Uppenbarligen har vi alltså som församling signalerat något som utifrån uppfattas som att man bara är välkommen om man tror som vi och vi tror alla som prästen. Men jag hade hoppats att vi istället signalerat att vi verkligen menar att alla är välkomna, också om de i alla delar inte har samma tro som Svenska kyrkans officiella bekännelse. För då hade vi mer signalerat det Jesus säger när han säger: Följ mig!

 

En av de första beteckningarna på de kristna var Vägens Folk och det säger något om kristen tro. Vi behöver inte vara framme. Eller rättare sagt: vi ska inte vara framme för då är vi som fariséerna som menade sig redan ha alla svar. Fast då måste jag samtidigt reservera mig för vi fick på temakvällen i tisdags en påminnelse av professor Göran Larsson om att den bild vi får i evangelierna av judar i allmänhet och fariséer i synnerhet förmodligen inte är särskilt rättvis. Både evangelierna och Paulus brev är skrivna i polemiskt syfte, de är stridsskrifter och vill betona skillnaderna mellan Jesus och framför allt fariséerna. Så när jag nu påstår att fariséerna menade sig ha alla svar så är det karikatyren farisé jag avser och den betecknar alla världens besserwissrar och tvärsäkra talibaner. De är de stelnade, formgjutna och färdiga som är problemet för Jesus, de som inte är mjuka och formbara som leran på drejskivan.

 

Vägens Folk alltså – en beteckning på människor som har en tro men som fortfarande är nyfikna på att förstå mer om tillvaron, mer om livet, mer om Gud!

 

Och jag menar att vi finner en symbol för allt detta när Jesus säger de båda orden till Petrus: Följ mig! Jesus begär inte att Petrus ska vara framme. Trots att han redan utsett honom till sin efterträdare i någon bemärkelse. Han blev ju också den unga kyrkans förste ledare. Men han var inte färdig, inte ens han. Han fortsatte att gå på Vägen och när han någon gång fresta­des att parkera på någon dogmatisk parkeringsplats så argumenterade han för sin rätt att stå där han stod, men han var samtidigt beredd att ändra sig. Eller åtminstone beredd att låta kyrkan ta en annan väg än den han före­slog. Som den gången på Apostlamötet i Jerusalem år 49. Den stora frågan där var i vilken utsträckning den judiska lagen skulle vara tvingande även för de hednakristna, alltså de som inte var judar. Den viktigaste frågan var frågan om hedningarna måste omskäras om de skulle bli kristna. Motpoler­na var aposteln Jakob och Paulus, där Paulus var den som mest ville distan­sera sig från den judiska lagen. Petrus stod någonstans mitt emellan och därför blev han utskälld av Paulus.

 

Det blev Paulus linje som segrade och kanske var det för att Petrus lärt sig att han inte var färdig, att han inte hade alla sanningar och att han därför behövde lyssna på andra.

Så kanske vore Vägarnas Folk en bättre beteckning på oss kristna än Vägens Folk. För vi går olika vägar men olika vägar kan leda till samma mål och därför behöver vi vara toleranta mot varandra.

 

Det är också detta som skiljer en kyrka från en sekt. Eller snarare: som borde skilja en kyrka från en sekt för det finns verkligen kyrkor som stelnat och blivit sektliknande i sin tvärsäkerhet. I en kyrka finns det rymd, det finns plats för olika åsikter och olika vägar. När Jesus säger till var och en av oss: Följ mig! så är det individuella kallelser och Jesus kan kalla oss att gå olika vägar och det kan ändå vara samme Jesus vi följer.

 

Nu skulle någon kunna hävda att detta bara förstärker den redan alltför utbredda individualismen i vårt samhälle och den är redan en farsot som spridit sig alltför långt! Och visst finns det ett motsatt dike till sekten, ett dike av total relativism där alla tror på sitt eget sätt och ingen har rätt och ingen har fel för så är det ju i den postmoderna världen där allt flyter och där det bara finns subjektivitet och ingen fast mark över huvud taget.

 

Men hitom det diket finns det ändå en eller flera vägar att vandra på – vägar som kännetecknas av att det inte bara är jag som väljer utan jag lyssnar så noga jag kan efter Guds röst – då blir det rätt även om det i det i någon annans ögon skulle vara fel väg! Allt är inte relativt. Det finns verkligen sådant som är sant och sådant som är falskt också i objektiv mening. Och kanske ser vi en liten glimt av detta när Jesus efter sin tredje fråga säger till Petrus: För mina får på bete! En herde pekar ut en god betesmark för sina får men han pekar inte på vilka grässtrån som fåret ska äta. AMEN

Musik – This bass was made for walking låter som en kommentar till en predikan om att följa ….