Döden och livet

16:e sönd e trefaldighet, tredje årg 2020-09-27

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

 

GT-text - Job 14:13-15

Job sade till Gud: Om du ändå ville gömma mig i dödsriket, hålla mig dold tills din vrede lagt sig, glömma mig, men blott för en tid — kan en som har dött få liv igen? — då skulle jag hålla ut på min post tills min avlösning kom. Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara, du skulle längta efter den du skapat.

EPISTEL – Fil 1:20-26

Jag väntar och hoppas att jag aldrig skall stå där med skam, utan att jag nu som alltid öppet skall våga lovprisa Kristus med min kropp, vare sig den skall leva eller dö. Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning — såvida inte ett fortsatt liv här på jorden ger mig en vinst genom mitt arbete, för då vet jag inte vad jag skall välja. Jag slits åt båda hållen: jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus, det vore ju det allra bästa. Men för er skull är det viktigare att jag lever kvar här, det är jag övertygad om, och jag vet att jag kommer att bli kvar och stanna hos er alla för att hjälpa er till framsteg och glädje i tron. Och genom mig, genom att jag kommer till er igen, skall ni bli allt stoltare över att tillhöra Kristus Jesus.

EVANGELIUM – Mark 5:35-43

Medan Jesus ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.” Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: ”Var inte rädd, tro bara.” Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: ”Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.” Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: ”Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.

Beredelsetal

I dagens GT-liga text ställer Job en fråga om det skulle kunna tänkas finnas ett liv efter döden. Det var nämligen inte alls en självklar tro inom judendo­men när Jobsboken författades för sådär 2500 år sedan. Och inte heller idag är frågan om ett liv efter döden särskilt aktuell inom judendomen. Så här skriver judiska församlingen i Stockholm om temat på sin hemsida:

                      I de Fem Moseböckerna hittar man ingenting om livet efter döden eller spekulationer om livet efter döden. Tankar om paradiset eller helvetet är inte särskild framträdande i judendomen överhuvudtaget. I de Fem Moseböckerna beskrivs livet efter döden helt enkelt som livets slut. I Gamla Testamentet finns väldigt få indikationer på att det finns en plats efter döden.

Man skriver vidare om att det var först i samband med att templet i Jerusalem förstördes 586 f Kr som tankarna på ett kommande liv tog fart inom judendomen. Och så slutar man den här artikeln med konstaterandet:

Det finns mycket variation i vad den judiska traditionen har att säga om livet efter döden, himlen och helvetet, och inget av detta kan på något sätt ses som sanningen – det finns många judiska tänkare som helt enkelt aldrig har sysselsatt sig med ämnet. Judendomen har fokus på här och nu. 

Som vanligt är de alltså inte överens, judarna – det finns många olika uppfattningar. Men inom kristendomen är det lite annorlunda – hos oss har det ibland varit mer fokus på livet efter döden än på livet hitom döden. Och hur blev det då så? Ja, Jesus är väl den främsta anledningen för han sällar sig till en del av de GT-liga profeterna och  talar verkligen om ett liv efter döden.

Men samtidigt som han gör det uppmanar han oss att ha ett tydligt fokus på livet här på jorden. När frågor ställs om hur det blir i himlen verkar han märkvärdigt ointresserad av avfärdar närmast de frågorna som ointressanta för det hör till Guds hemlighet. Däremot pekar Jesus på ett samband mellan livet här på jorden och livet efter detta, kanske allra tydligast i Matt 25 där han beskriver domens dag där vi ska dömas utifrån hur vi behandlat dessa minsta som är hans bröder.

Vill vi vara trogna Jesus kan vi alltså följa den judiska uppmaningen att ha fokus på här och nu och då inför vår bön om förlåtelse ställa oss frågan: hur har vi behandlat dessa minsta som är Jesu bröder och systrar. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Vi hörde om hur Jesus uppväckte en flicka som påstods vara död. Har det hänt på riktigt? Var hon död eller var hon bara skendöd? Jag tänker inte ägna den här predikan åt de frågorna för den för mig enda intressanta frågan när det gäller Jesu mirakler det är frågan om det KAN ha gått till som det beskrivs. Och på den frågan menar jag att en kristen måste svara JA för i bekännelsen till Kristus ligger att han är både Gud och människa och det är inte särskilt mycket begärt av Gud att åtminstone kunna bryta mot sina egna naturlagar. I mina ögon kan alltså dagens evangelium mycket väl vara en bokstavligen sann beskrivning av hur Jesus gör en död flicka levande.

Men det är något annat i den här berättelsen som fångat min uppmärksam­het och det är att vad som sätter igång hela händelsekedjan. Det är nämli­gen att synagogföreståndaren, som fö. hette Jairos, förtvivlad söker upp Jesus när hans dotter ligger dödssjuk därhemma. Strax innan evangeliet börjar beskrivs det hur Jairos kastar sig för Jesu fötter och ber enträget. Han visar upp hela sin förtvivlan och det får som resultat att Jesus går med honom mot hans hem. Men det verkar inte vara nån ambulansutryckning i högsta fart för på vägen stannar Jesus till och botar en kvinna som lidit av blödningar i 12 år. Han tar sig tid och talar med henne och under tiden kommer det bud från Jairos hem som berättar att hans dotter har dött, att allt redan är för sent. Det hade det också varit om Jesus varit en läkare men det visar sig att i Jesu sällskap är det aldrig för sent!

Det var alltså när Jairos släppte fram sina känslor inför Jesus, det var då allt startade och jag tror att detta vill säga oss att Jesus vill ha våra känslor. Jesus vill ha ALLA våra känslor! Inte bara de vackra och fromma känslorna, inte bara tacksamheten, nöden och inte den uppriktiga ångern utan verkligen ALLA känslorna! Också vreden, också avundsjukan och missunnsamheten, också det blinda hatet och den allt förgörande svartsjukan! För om du riktar de här känslorna till Jesus så förvandlas de till en bön. T o m spontana svordomar kan bli en bön om de riktas direkt till Jesus och den bönen skulle ha en kvalitet som en del av de gudfrukti­gaste bönerna ibland saknar, nämligen uppriktighet. Och det är egentligen allt Jesus begär av dina böner – att de är uppriktiga, att du säger som det är, att du säger som du faktiskt känner och inte bara som du borde känna.

Så där har vi årets kortaste böneskola: var uppriktig! Svårare behöver det inte vara att be. Men kanske svårt nog för nog finns det känslor och hela områden i livet som vi inte vill hålla fram sådär öppet inför Jesus. De där privata reservaten där vi inte vill ha insyn, de där synderna som vi verkligen vill behålla. Men kanske är det just där ditt verkliga böneliv med Jesus måste starta! Kanske är det under och bakom de synderna som ditt livs djupaste förtvivlan och rädsla ligger dold, och då behöver bönerna få fäste i just den stinkande jordmånen. Inget är viktigare att lägga fram inför Jesus än just det som är allra svårast att lägga fram. Och då spelar orden ingen roll för det är den blottade känslan som blir ingången för Jesus när han gör som med Jairos – fattar din hand och följer med ner i din allra djupaste nöd.

Känslor alltså. Det är känslor jag vill tala om idag. Kanske beror det delvis på att jag just kommit hem från en retreat med fyra dagar i tystnad. I den ostörda tystnaden kan man bli varse sådant som rör sig i de egna känslo­djupen som man inte märker ute i det vanliga livet med dess ofta för höga tempo och dess många distraktioner. För jag tror att många av oss hela tiden springer ifrån våra djupaste känslor och våra mest förbjudna känslor. Jag tror t o m att vårt samhälle är konstruerat för att hålla oss på distans från de känslorna – fullt av tidsfördriv så att du kan slippa tänka en enda jobbig tanke. Det finns alltid nån ny pryl eller upplevelse att fly till. Ännu en nyhet om en kändis skilsmässa eller skandal och vips är ditt eget känslo­liv infångat i riktning mot något som du absolut inte behöver bry dig om.

Den här fokuseringen på de egna känslorna handlar inte om självupptagen­het eller ytlig känslosamhet. Dina känslor ljuger nämligen oavbrutet och därför kan du inte lita på dem. De står ofta för något annat än de signalerar och därför måste de avkodas. Men för att den avkodningen ska kunna ske behövs en dialog. Det kan vara en dialog i form av ett själavårdande samtal med en präst eller terapeut men dialogen kan också ske i form av bön, bön som är en inre dialog med Jesus. Jesus och hans heliga Ande kan vara det där inre DU:et som du speglar dig mot i en dialog som i bästa fall fungerar som en spiralborr som gräver sig allt djupare ner till känslorna under de ytliga känslouttrycken.

Vad det här handlar om är autencitet, att du och jag ska bli mer autentiska människor – komma lite närmare det vi djupast sett är under alla våra rollspel och masker. För om vi återvänder till dagens tema om liv och död så kan vi konstatera att det finns en död som är värre än den fysiska döden. Och det är att inför den fysiska döden tvinga ställa sig frågan om jag verkligen har levt. Har jag varit mig själv eller har jag hela livet bara spelat roller som jag själv eller omgivningen hittat på. Att inte vara i sig själv, att vara utanför sig själv – det är den död som vi har anledning att vara rädda för på riktigt. Att få ett liv, att få vara med i detta fantastiska biokemiska och mystika äventyr men inte vara närvarande. Att göra sig till ett offer för omständigheterna, att inte se sina möjligheter utan bara omöjligheterna, att inte lyssna till sina allra djupaste känslor – det är den verkliga döden, döden mitt i livet.

Visst finns det också en fysisk död och även om den skulle vara övergåen­de så är den ändå verklig. Det här livet på jorden har verkligen ett slut, men då är det desto viktigare att ta vara på alla dessa dagar som visade sig vara livet, ta vara på dem genom att konsekvent söka sig mot det mer autentiska, det mer sanna. Fram kommer vi inte förrän i himlen men om vi slutar vara på väg mot en större autencitet då har vi redan slutat leva.

Jag vill avsluta med en dikt som är en bön, kanske Karin Boyes allra mest kända bön. Det är en bön om autencitet men hon använder begreppet verklighet, så låt oss be bönen Önskan

Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång,
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.

Och låt mig vara stilla
och vörda vad jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.

Om av det långa livet
en enda dag var kvar,
då sökte jag det vackraste
som jordlivet har.

Det vackraste på jorden
är bara redlighet,
men det gör ensamt liv till liv
och verklighet.

Så är den vida världen
ett daggkåpeblad
och ini skålen vilar
en vattendroppe klar.
Den enda stilla droppen
är livets ögonsten.

Ack gör mig värd att se i den!
Ack gör mig ren!

AMEN