Gravläggningen

Jesu gravläggning gudstjänst i Fågelbergskyrkan

Långfredagen 2019-04-19 kl 15

 

Joh 19:38-42

Josef från Arimataia, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet, av rädsla för judarna, bad efteråt Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick och tog ner kroppen. Nikodemos kom också dit, han som första gången hade sökt upp Jesus på natten, och han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med kryddorna så som judarna brukar göra vid en gravläggning. Intill platsen där Jesus hade blivit korsfäst fanns en trädgård och i trädgården en ny grav där ännu ingen hade blivit lagd. Där lade de Jesus, eftersom det var den judiska förberedelsedagen och graven låg nära.

 

Predikan

Josef från Arimataia skildras i evangelierna som en av två Jesuslärjungar i det judiska Stora Rådet, den andre var Nikodemos som också nämns i evangeliet. Nikodemos är ju händ som han som smygtror, han som uppsöker Jesus om natten med sina frågor. Men Josef från Arimataia dyker upp som anhängare till Jesus först när Jesus är död och ber att få ta hand om hans döda kropp, som vi hörde i evangeliet. Passande nog är Joesf i katolska kyrkan skyddshelgon för begravningsentreprenörerna. Han är alltså helgon men vad har han då gjort för att förtjäna sin helgonstatus? Evangelisten Lukas påstår att Josef inte hade haft någon del i de andras beslut och åtgärder. Men var det verkligen så?  När det gäller Nikodemos så berättas det att han, om än lite lamt, försökte försvara Jesus i Stora Rådet men om Josef nämns det ingenting om att han i öppet stod ställning för Jesus i Stora Rådet.

 

Jag associerar då till ett citat som ofta tillskrivs Martin Luther King: Det största problemet är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad. Hörde då inte Josef till dessa goda människor, en av dem som hade förstått vem Jesus var… men som teg. Som inte motsatte sig att han blev dömd och avrättad! Först när Jesus är avrättad och faran liksom är över så kryper han fram, kanske manad av sitt dåliga samvete över att han inte stod upp för Jesus så länge han var i livet.

 

Men kanske är jag orättvis mot Josef nu, kanske försvarade han verkligen Jesus i Stora Rådet, det bara inte råkade komma med i evangelierna. Men kanske gjorde han verkligen allt som stod i hans makt för att rädda Jesus men led nederlag i omröstningen eftersom han och Nikodemos bara var två medan det fanns 70 andra rådsmedlemmar som ville se Jesus dömd?

 

Och, dessutom: var det verkligen så ofarligt att be om Jesu döda kropp för att ordna begravning?  Tog han inte en väldig risk, riskerade han inte sitt höga anseende när han gjorde det. För även en död upprorsman kan vara farlig för makten så länge hans anhängare är i livet. Var det i själva verket inte ett oerhört misstänkt beteende att vilja förära en avrättad brottsling hedern att få en anständig gravplats istället för att bara skyfflas ner i nån grop tillsammans med de båda andra avrättade?

 

Ja, vi vet inte för uppgifterna om Josef är så knapphändiga och dessutom är det kanske bara alltför typiskt för oss människor att stå vid en grav och fördela skuld:

- Vem av lärjungarna var det som stod vid Jesu sida ända till slutet?

- Vem var det som svek honom, för det var ju inte bara Judas…?

- Vem av oss syskon var det som stöttade mamma mest under hennes svåra sjukdomstid?

o.s.v.

 

Men om det nu hade varit så att Josef bara var en av dessa goda människor som vet bättre men som ändå spelar med och ingriper först när han inte riskerar något. Om det hade varit på det viset så kan ändå hans exempel ha något att säga oss. För visst kan vi känna igen oss i det där beteendet – det där beteendet som Martin Luther King såg som det allra största problemet: Att veta vad som är rätt men inte våga ingripa!

 

Det handlar om rädsla och det är mänskligt, djupt mänskligt att vara rädd. Rädsla är ju i själva verket en av våra djupast liggande grundkänslor. Rädsla är den dolda men sällan erkända drivkraften till mycket av det vi gör och till ännu mer av det vi INTE gör. Vi tiger, vi backar ner i den stora gruppen av passiva åskådare och förtränger att vi där skulle höra till de skyldiga. Vi frågar oss Varför just jag? och ser oss omkring på alla andra i den där folkmassan som borde ha mycket bättre förutsättningar än jag för att ta ledningen och säga ifrån. Så – varför just jag av alla människor?!  Men vi är skyldiga när vi vet vad som är rätt och ändå inte ingriper. Vi behöver inte jämföra oss med andra och deras ansvar och förutsättningar – frågan om skuld kan vi bara rikta till oss själva. Och då svider det. Då kan vi tvingas erkänna det där vi inte vill erkänna: jag var rädd, jag vågade inte!

 

Men låt oss då tänka oss att vi står där vid Jesu grav och vi kan tänka oss en vanlig svensk grav, sådär två meter djup. Vi står där tillsammans med Jesu lärjungar och längst därnere ser vi Jesu döda kropp. En livlös lemlästad Messias, en bild för krossade förhoppningar och svikna drömmar, en bild för allt det där i våra liv som vi hade hoppats men som aldrig blev. Och när vi står där så inser vi att också det ryms i vår kristna tro! Också nederlaget, också misslyckandena är en del av det mönster som kyrkan förvaltat under 2000 år och som idag räcks åt oss. Också Josef står där, han som visste men kanske inte vågade förrän det kunde synas riskfritt att våga. Där står Petrus med sitt svek och där skulle också Judas Iskariot ha kunnat stå. Och vi kunde alla tillsammans ha insett att den där graven är stor nog att rymma varje människas samlade ofullkomlighet. Jesus tog med sig allt det där i graven och det blev kvar där, det är en gång för alla tillintetgjort eftersom det intet finns som icke vinns av kärleken som lider.

 

Graven kunde inte behålla Jesus men våga tro att alla de misslyckanden du lämnat i Jesu händer – våga tro att de alla blev kvar där ända in i evigheten. För alltid oskadliggjorda! AMEN