Möte med den uppståndne

Annandag Påsk, tredje årg 2020-04-13

Gudstjänst i Stensjökyrkan kl 10

GT-text Jer 31:9-13

Gråtande kommer de, men jag tröstar dem och leder dem. På en jämn väg där de inte snavar för jag dem till strömmande vatten. Ty jag är en fader för Israel, Efraim är min förstfödde son. Hör Herrens ord, ni främmande folk, förkunna det i de fjärran kustländerna: Han som skingrade Israel skall samla dem. Han skall vakta dem som herden sin hjord. Ty Herren friköper Jakob och räddar dem från övermakten. De skall komma till Sions höjd och jubla, de skall stråla av lycka över allt vad Herren ger, över säd och vin och olja, över får och oxar. De skall bli som en grönskande trädgård, aldrig mer skall de lida nöd. Då skall flickorna dansa i glädje, ynglingar och gamla fröjdas. Deras sorg skall jag vända i jubel, jag skall ge dem tröst och glädje efter smärtan.

 

Epistel 1 Petr 1:18-23

Ni vet att det inte var med förgängliga ting, silver eller guld, som ni friköptes från det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder. Nej, det var med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod. Han var utsedd redan före världens skapelse men trädde fram först nu vid tidens slut, för er skull som tror. Genom honom tror ni på Gud, som har uppväckt honom från de döda och förhärligat honom, så att ni i er tro också kan hoppas på Gud. Ni har renat era själar genom att lyda sanningen och kan leva i uppriktig kärlek till era bröder. Älska då varandra av hela ert hjärta. Ni är ju födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord,

 

Evangelium Joh 20:19-23

På kvällen samma dag, den första i veckan, satt lärjungarna bakom reglade dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: ”Frid åt er alla.” Sedan visade han dem sina händer och sin sida. Lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade till dem igen: ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan andades han på dem och sade: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.”

 

Predikan

Lärjungarna satt bakom reglade dörrar och var rädda. För nu hade ju det allra mest fruktansvärda hänt. Deras Mästare, som de sedan några år tillbaka hade satsat hela sin liv på, han var avrättad. Död och begraven, utplånad från jordens yta, eliminerad, undanröjd – det var som att han aldrig hade funnits. Och jämför man med andra stora män så hade han ju inte lämnat något efter sig. Inga stora monument, inga gigantiska pyramider, inga strålande tempelbyggnader. Han var ingen Ingvar Kamprad som byggt upp ett jättelikt multinationellt företag med hundratusentals anställda. Och om Göteborgs starke man Göran Johansson lämnade efter sig ett stort pariser­hjul på Liseberg med hans gamla arbetsgivares namn i eldskrift, så lämnade Jesus inte ens efter sig en enda liten barnkarusell. Han hade inte gjort några uppfinningar som revolutionerat den industriella utvecklingen i Israel.  Han hade inte segrat vid något berömt fältslag och han hade inte efterlämnat något stort och mäktigt rike som kung David. Nej, det enda som fanns kvar efter den avrättade Jesus var 11 rädda män, så rädda att de kände sig tvungna att låsa dörren bakom sig där de satt hopträngda i nåt litet safehouse på nån bakgata i Jerusalem.

 

11 rädda män plus ett antal tusen människor som hört honom predika och bevittnat hans mirakel. Men det vet vi ju hur det är med anonyma folkmassor när de splittrats tillbaka till sina små byar runt om i den galileiska landsbygden. De skapar inga revolutioner, utan sin starke ledare är de ingenting för de är också rädda – livrädda för sina två mäktiga motståndare – ockupationsmakten Rom och deras egna religiösa företrädare i Jerusalems tempel. De var ju de båda makterna som hade berövat dem deras Mästare, deras enda hopp, Jesus.

 

Så såg förutsättningarna ut på Påskdagens kväll när dagens evangelium utspelas. 11 rädda män, totalt desillusionerade och uppgivna. Men då står han plötsligt där, Jesus. Fullt levande men med såren efter spikarna och spjutet! Och så skriver evangelisten Johannes: Lärjungarna blev glada när de såg Herren!

 

Där märks det att Johannes befinner sig på ett tidsavstånd på kanske 60 år när han berättar det här. ”Lärjungarna blev glada” – det låter som reaktionen när ens favoritlag åtminstone fått ett tröstmål i slutet av förlustmatchen! Vaddå glada? Det måste ju varit en total chock för dem – en glädjechock som borde skakat om hela huset där de satt! Eller var det så att reaktionen från lärjungarna faktiskt var lite reserverad och försiktig. Var han verklig eller var han bara en illusion – en drömsyn som de råkade ha fått allesammans? Spelade deras sinnen ett spratt? Var han bara en hägring skapad av deras bottenlösa sorg? Var det nåt slags psykisk försvars­mekanism som för deras ögon frammanade bilden av den döde Mästaren fullt levande?

 

Ja, kanske vågade de inte riktigt tro på det de såg och hörde, för han talade ju också. Två gånger sa han orden ”Frid åt er alla”. Och så sa han: ”Som Fadern hart sänt mig sänder jag er.” Och så fortsatte han: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna. Om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.”

 

Det där sista låter särskilt förbryllande. Och eftersom det bara återfinns hos Johannes som skev sitt evangelium flera årtionden efter de andra evangelis­terna så skulle man kunna misstänka att det är ett tillägg för att skapa tro­värdighet åt den unga kyrkans auktoritet. Detta att monopolisera förlåtelsen så att enbart kyrkan har Guds mandat att förmedla förlåtelse, det skapar ju en väldig makt. Särskilt när den makten också inbegriper det motsatta mandatet – att binda någon i hans synder. Det var ju det kyrkliga exklusi­vitetsanspråket som också fick Luther att reagera mot avlatshandlen 1500 år senare.

 

Men även om vi kan ifrågasätta detaljer i berättelserna om den uppståndne Jesus, för de skiljer sig åt rätt rejält mellan evangelierna, så kan vi ändå inte ifrågasätta det totala intrycket av att något alldeles oerhört hände den där Påsken i Jerusalem för 2000 år sedan. Något som förvandlade 11 livrädda män till dödsföraktande predikanter och evangelister. Enligt traditionen fick de ju alla offra sina liv för sin tro. Ungefär som de där 20 koptiska gästarbetarna som IS avrättade i Libyen 2015. De hade kunnat rädda sina liv genom att avsvära sig sin kristna tro men istället vänder de sig till Jesus strax innan terroristerna skär halsen av dem. Ingen offrar sitt liv för en hallucination som 11 rädda män hade för 2000 år sedan. Ännu mindre de där rädda männen själva för de hade ju inte bara trott på någon annans berättelse – de var ju själva med när det hände, eller åtminstone 10 av dem för lärjungen Tomas var ju inte med. Åtminstone enligt Johannes berättelse men han berättar att Tomas fick möta den uppståndne en vecka senare.

 

Rubriken för Annandag Påsk är Möte med den uppståndne. Och på Annandagen möter vi alltså dessa livrädda lärjungar som över en natt förvandlas till frimodiga förkunnare. Mötet med den uppståndne hade gjort ett outplånligt intryck på dem, de var märkta för livet, ja de var märkta ända in i döden för ända in i döden vägrade de förneka att Jesus verkligen hade uppstått.

 

Och då återstår frågan om vilken Jesus vi har mött. Har vi mött den upp­ståndne eller har vi bara mött en ganska livlös gestalt. Är Jesus bara för oss en teoretisk konstruktion som vi valt att tro på eftersom våra föräldrar trodde på honom eller för att vi bara råkade hamna i den kulturella bubbla som kallas kyrka?

 

I dessa dagar av Corona-smitta talas det mycket om respiratorer, senast igår sas det att det där militärsjukhuset som slagits upp utanför Östra Sjukhuset i Göteborg har respiratorer som är 30 år gamla. En respirator är ju en apparat som syresätter en människa när hon inte längre förmår andas och eftersom corona-smittan angriper just lungorna så är respiratorn helt livsnödvändig för en del corona-patienter, utan den skulle de helt enkelt dö under de mest kritiska dygnen av sjukdomsförloppet.

 

Kanske är Annandag Påsk något slags respirator för vår tro? Den här dagen påminner oss om att vi behöver möta den uppståndne för det är de mötena som syresätter vår tro. När tron känns självklar och okomplicerad så behövs ingen extra syresättning för då fungerar den själsliga andningen där allt vi möter bekräftar tron på en levande Gud. Men ibland kan vi angripas av ett slags andlig corona-smitta som förlamar vår andningsförmåga och stoppar syresättningen. Om inget då inträffar som bryter förlamningen så kommer vår tro att dö, långsamt tyna bort och dö i stillhet. Och det kan den göra även om allt ser ut som vanligt på utsidan. Vi kanske fortsätter att gå till kyrkan när man nu får göra det igen, vi kanske t o m fortsätter med aftonbön och bibelläsning men dessa yttre handlingsmönster kan dölja något som faktiskt redan har dött på insidan. Det bara fortsätter av ren tröghet i enlighet med Newtons första rörelselag, den där som säger att varje föremål blir kvar i sitt tillstånd av vila eller likformig rätlinig rörelse om den inte av yttre krafter påverkas att förändra sitt tillstånd. Utifrån den tröghetslagen kan vi fortsätta våra till det yttre fromma liv av ren vana även sedan den andliga syresättningen sedan länge har upphört. Det går nämligen att tillbe en död Jesus. Det kan t o m vara mer bekvämt, för en död Jesus lägger sig inte i, utmanar inte mig och mina beslut utan ligger bara där stilla som ett sakralt objekt att emellanåt vända sig till för att söka frid i sitt inre. Men den frid du möter i mötet md den döde Jesus är en bedräglig frid, mer en andlig drog, mer en flykt.

 

Och eftersom den där sjunkande andliga syrenivån kan komma omärkligt smygande behöver vi Annandag Påsk som en påminnelse om att det där mötet med den uppståndne, som vi kanske hade en gång för länge sedan. Det mötet måste upprepas! Vi måste låta Jesus uppstå om och om igen i våra liv för den ende Jesus som är värd vår tro och vår tillbedjan är en levande Jesus. En Jesus som gör motstånd, en Jesus som vi kan bråka med och försonas med gång på gång. Men framförallt en Jesus som med sin Ande andas in nytt liv i oss varje ny morgon – för precis så nära vill han vara, lika nära som din andedräkt. AMEN      Credo