Nåd och tjänst

ÄRA ÅT GUD I HÖJDEN OCH FRID PÅ JORDEN

Septuagesima, andra årg 2019-02-17

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

 

GT-text - Jona 3:10 – 4:11

När Gud såg vad de gjorde, att de upphörde med sin ondska, avstod han från det onda han hotat dem med; han lät det inte ske. Då blev Jona mycket missnöjd. I vredesmod bad han till Herren: ”Herre, var det inte det jag trodde redan där hemma? Det var därför jag ville fly till Tarshish förra gången. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, beredd att ångra det onda du hotat med. Så ta mitt liv, Herre, det är bättre för mig att dö än att leva.” Herren sade: ”Har du skäl att vara vred?” Jona lämnade staden och slog sig ner öster om den. Där byggde han sig en hydda, så att han satt i skugga medan han väntade på att få se hur det skulle gå med staden. Herren Gud lät nu ett kurbitsträd växa upp över Jona; det skulle skugga hans huvud och befria honom från hans missnöje. Jona blev mycket glad över kurbitsen. Men i gryningen nästa dag lät Gud en mask angripa trädet, och det vissnade ner. Och i soluppgången lät Gud en glödhet östanvind blåsa. Solen brände Jonas huvud, han var nära att svimma och önskade sig döden. ”Det är bättre för mig att dö än att leva”, sade han. Då frågade Gud honom: ”Har du skäl att vara vred för kurbitsens skull?” Jona svarade: ”Jag har alla skäl i världen att vara vred.” Herren sade: ”Du bekymrar dig för ett träd som du inte har lagt ner något arbete på och som du inte själv fått att växa, som kom till på en natt och försvann på en natt. Skulle då inte jag bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120 000 människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster — och dessutom många djur.”

 

Epistel – Fil 1:3-11

Jag tackar min Gud var gång jag tänker på er, alltid, i alla mina böner för er alla. Och det är med glädje jag ber för er: ni har varit med i arbetet för evangeliet ända från första dagen, och jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det till Kristi Jesu dag. Det är som sig bör att jag tänker så om er alla. Jag har er ju i mitt hjärta; både när jag bär bojor och när jag försvarar och befäster evangeliet delar ni allesammans nåden med mig. Gud kan vittna om att jag längtar efter er alla med Kristi Jesu ömhet. Och min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning, så att ni kan avgöra vad som är väsentligt och stå rena och skuldfria på Kristi dag, fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk, Gud till ära och pris.

Evangelium – Luk 17:7-10

Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.”

Beredelsetal

Och min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning, så att ni kan avgöra vad som är väsentligt och stå rena och skuldfria på Kristi dag, fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk, Gud till ära och pris.

 

Vad har kärlek med insikt och urskillning att göra? Insikt och urskillning låter som kognitiva kvalitéer, nåt man har fattat och kommit till insikt om och förmågan att välja det rätta. Handlar det inte väldigt mycket om hjärna, t o m vänsterhjärna där vårt rationella tänkande anses ha sin hemvist. Kärlek däremot placerar vi vanligen i hjärtat eller möjligen i den högra och mindre rationella delen av hjärnan. Men Paulus talar alltså om en kärlek som rymmer insikt och urskillning. Kanske handlar det helt enkelt om att han talar om en annan sorts kärlek än den där känslobaserade som vi oftast förknippar med begreppet? En främmande kärlek som inte uppstår i våra körtlar, hormoner och hjärnor utan en kärlek som kommer utifrån? Ja, jag tror att det kan vara på det viset. Att han talar om en Guds kärlek som kan skölja in över oss och fylla oss. En kärlek som vi inte på något sätt kan prestera utan som vi bara kan ta emot.

 

Och precis detta bekräftas ju lite senare i texten när Paulus skriver: Den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk... Den kärlek som han talar om, den kärlek som inte gör oss blinda som den romantiska kärleken kan göra, utan rymmer både insikt och urskillning, den kan bara växa fram som frukten av Jesu Kristi verk i våra liv.

 

Så låt oss då göra det! Låt oss helt enkelt öppna oss för en kärlek som är större än allt vi kan prestera. Låt oss tillåta Gud att göra det verket i våra liv - det handlar om att ta emot öppet och förbehållslöst, ta emot och låta oss förändras. Kanske är det som Paulus skriver - att det handlar om en frukt. För trädet är det ingen större ansträngning att bära frukt. Den kommer helt och hållet av sig självt när trädet öppnar sig för värmen, näringen från jorden och vattnet. Svårare än så behöver det kanske inte vara - att bara tillåta sig själv att vara en kanal för Guds kärlek. Låt oss be och bekänna...

Predikan

Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.

Visst låter det lite provocerande! Inte nog med att tjänaren i evangeliet förutsätts både plöja, valla får och sköta matlagning och servering, ungefär som att vara både drängen Alfred och pigan Lina i Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga. Men inte nog med att man ska ha dubbla jobb, dessutom ska man tydligen betrakta sig som en oduglig tjänare!

 

Oduglig tjänare – är vi då inte tillbaks till det där diket där kyrkan här på Västkusten befann sig för 100 år sedan. Det där odugligförklarandet av människan som kyrkan på senare så intensivt har bekämpat genom att ständigt tala om människans storhet och nästan krampaktigt sjunga Du vet väl om att du är värdefull! Har vi inte lämnat det bakom oss, en gång för alla – den där alltför mörka människosynen som genom sitt Jag fattig syndig människa varje söndag stampade ner människor så långt ner i marken att de inte förmådde höra förlåtelseorden som kom efter den syndabekännelsen!

 

Ja, nog låter Jesus som nåt slags vulgärschartauan när han säger så där: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra!!!

 

En av de klassiska deviserna för predikan säger att skrift ska med skrift utläggas och om vi då gör det kan vi konstatera att de här orden verkar stå i strid med så mycket annat Jesus gör och säger i evangelierna där han ständigt upphöjer de minsta och betonar inte bara människans syndfullhet utan också hennes värdighet. Så låt oss då se närmare på de här kontroversiella orden i dagens evangelium.

 

Till att börja med kan vi konstatera att Jesus var oriental och det orienta­liska språkbruket kännetecknas av återkommande överdrifter. Man tar till, liksom. Det funkar ju inte riktigt i Sverige och jag anar att ett antal invandrare från Mellanöstern fått finna sig i att bli åtalade för olaga hot bara för att de sagt: Jag ska döda dig! när de bara ville förmedla att de var lite upprörda! Vi märker det här i fler Jesusord, som när han säger att det är svårare för en rik att komma in i himmelriket än för en kamel att komma in genom ett nålsöga.

 

Så var hamnar vi då, om vi tar med i beaktande det här orientaliska sättet att uttrycka sig överdrivet? Vad betyder då de där orden om att vi ska betrakta oss som odugliga tjänare?  Jo, då kan vi tolka Jesus som att han med vårt språkbruk säger ungefär: Vi är tjänare och inget annat än tjänare som vet vår plats, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.

 

Nu kan man ju tycka att det där är tillräckligt provocerande för Jesus verkar ju okritiskt acceptera det rådande extrema klassamhället och han säger ju t o m att tjänaren inte förtjänar något tack från sin herre. Med tanke på hur revolutionär Jesus kunde vara i andra sammanhang så låter ju det här väldigt tamt och samhällsanpassat!

 

Men då får vi också fundera över vad det är för sorts text vi läser. För det första verkar Jesus tala till sina lärjungar. Det är alltså inte folk i allmänhet som lyssnar utan den innersta kretsen, där finns alltså inga tjänare som kan tänkas jämföra med sin egen situation där hemma. Vidare är det en liknelse och liknelser vill vanligen bara säga en enda sak och det Jesus gör när han berättar liknelser är att han hittar på en historia som kunde vara rent dokumentär – de som lyssnar ska helt enkelt känna igen sin egen tid i det han berättar. Den ramhistorien är just bara en ram, ett slags transportsträcka som bara har till uppgift att rama in det egentliga budskapet i liknelsen. Vi ska alltså inte förvänta oss att Jesus ska förmedla sitt budskap i ramberättel­sen utan den ska bara så troget som möjligt beskriva den värld som åhörarna lever i och kan känna igen.

 

När Jesus i liknelsernas ramberättelse använder traditionella roller i sin tids samhälle, som herre och tjänare, så behöver vi alltså inte tolka det som att han är okritisk till en samhällsordning som rymmer ojämlikhet. Men vad är då budskapet i den här liknelsen – vad är det som finns innan­för den där ramen? Ja, det jag uppfattar att Jesus vill säga är precis det som vi ska sjunga som allra sista raden i psalm 291 alldeles strax: ”Kraft till tjänst är tjänstens lön”

Här skulle man kunna ha en lång diskussion om vår moderna syn på löne­arbete. Hos oss har ju lönearbetet ofta betraktats som något nödvändigt ont – något vi gör för att vi måste. Något vi gör bara för att vi ska få betalt så att vi kan leva det riktiga livet på vår fritid där vi inbillat oss att vi hela ti­den måste konsumera för att ha riktigt roligt, och att konsumera kostar pengar och därför, bara därför, måste vi jobba! Kanske lite överdrivet, men ungefär så betraktar vi vårt lönearbete fram till den dag då vi går i pension och kanske upptäcker att arbetet gav oss något mer än pengar. Gemenskap med arbetskamrater och, inte minst, en känsla av meningsfullhet. En känsla av att vara behövd, att vara en liten men viktig kugge i samhällsmaskine­riet

 

Och om vi tänker efter så är det ju rätt orimligt att betrakta det vi gör en tredjedel av dygnets timmar som något nödvändigt ont. Vi lever ju en stor del av våra mest aktiva år just på arbetet och då borde vi kunna begära att det har ett alldeles eget värde, att det är ett mål i sig och inte bara ett medel för något annat. Varje människa borde ha rätt att kunna ha just den sortens förväntan på sitt arbete. Varje människa borde ha rätt att kunna gå med glädje till sitt arbete, inte minst i ett land där åtminstone fyra politiska partier gör anspråk på att vara arbetarnas parti.

 

Det Jesus vill säga i dagens evangelium tror jag är att vi ska inse värdet av vårt arbete. Vi ska se det meningsfulla i att ha ett arbete och ha en kropp som duger till arbete. Och när det gäller det arbete som Jesus ytterst syftar på: lärjungarnas arbete för Gudsriket, där Gud är Herren och vi är tjänarna, så tror jag att Jesus vill säga att det enda vi gör när vi arbetar är att vi ger tillbaks till Gud det vi en gång fått. Det är ju Gud som gett oss våra kroppar, som gett oss alla våra resurser och talanger, så när vi ställer dem i Guds tjänst så är det inget som bygger upp något slags förtjänst för oss inför Gud. Gud kan liksom aldrig hamna i något slags tacksamhetsskuld till oss för att vi har varit så duktiga. När vi arbetar gör vi bara det vi är skapade för och att få göra det man är skapad för, det är en nåd, en verklig nåd! AMEN