Goda förvaltare

9:e söndagen efter Trefaldighet, andra årg

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

GT-text - Ordspråksboken kapitel 3, vers 27-32 - Neka ingen en skälig gåva när det står i din makt att hjälpa. Om du har något, svara då inte din broder: ”Kom tillbaka i morgon, då skall du få.” Anstifta inget ont mot din broder, som tror sig bo trygg i din närhet. Tvista inte med någon utan fog, med en som inte har gjort dig något ont. Avundas inte våldsverkaren, slå inte in på de vägar han går. Herren avskyr den som är falsk, men de rättrådiga har hans vänskap.

 

Epistel – Ef 4:20-28 - Ni har lärt känna Kristus – såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus. Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdig­het och den helighet som hör sanningen till. Lägg därför bort lögnen och 'tala sanning, var och en till sin nästa', vi är ju varandras lemmar. 'Grips ni av vrede, så synda inte.' Låt inte solen gå ner över er vrede. Ge inte djävulen något tillfälle. Den som stjäl skall sluta stjäla och i stället arbeta och sträva med egna händer, så att han kan dela med sig av sitt goda åt dem som behöver.

 

Evangelium – Luk 12:42-48

Herren svarade: ”Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.

Beredelsetal

Lägg därför bort lögnen och 'tala sanning, var och en till sin nästa', vi är ju varandras lemmar.Så skriver Paulus till församlingen i Efesos i dagens episteltext. Han hänvisar till bilden av den kristna gemenskapen som en kropp där vi är varandras lemmar. Eftersom vi är varandras lemmar så ska vi tala sanning med varandra.

Det där är en alldeles utmärkt bild för kroppen talar alltid sanning. Nu kanske nån psykolog invänder och säger att det gör den inte alls för psykisk ohälsa kan ge upphov till fysiska symptom – ångest kan ge huvudvärk och sorg kan yttra sig som diffus värk i skuldrorna eller nåt annat kroppsligt symptom. Men även om grundproblemet inte är den onda axeln så är det ändå en verklig smärta för kroppen kan inte ljuga. Lemmarna måste tala sanning med varandra. Särskilt viktig är den här ärligheten när det gäller smärta – smärta är kanske kroppens allra viktigaste signal för om du inte kände smärta när du la handen på den kokheta spisplattan så skulle den kanske ligga kvar där tills den var helt förkolnad.

Också i den Kristi kropp som vi utgör är smärtsignalen den kanske allra viktigaste signalen men tyvärr är den signalen ofta den minst fungerande i våra kristna gemenskaper. Vi umgås ju så ofta bara framsida mot framsida, fasad mot fasad fast vi vet att den verkligt djupa gemenskapen uppstår först när vi vågar dela också vår smärta. Ingen är så nära dig som den du vågar gråta ihop med! Maskhållandet fungerar precis tvärtom – det markerar avstånd och håller oss ifrån varandra och det gör allas smärta ännu djupare för man inbillar sig att alla andra har det precis så bra som de låtsas. Så låt vår syndabekännelse bli en bön om att bli mer ärliga – såväl mot Gud som mot oss själva och vår omgivning. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Den här söndagens tema är alltså Goda förvaltare. Men i mina ögon handlar evangeliet inte bara om förvaltarskap utan lika mycket om beredskap. Tjänaren som hade fått delegerat uppgiften att vara arbetsledare för de andra tjänarna hade ju väntat sig att hans herre skulle komma senare, så därför slog han sig till ro och misskötte sitt uppdrag å det allra grövsta. Han var helt enkelt inte beredd, inte förberedd på sin herres plötsliga uppdykan­de. Han kanske tänkte att jag hinner städa upp och få de andra tjänarna på gott humör, jag kommer att ha tid att dölja mitt svekfulla beteende.

 

Så låt oss då se närmare på de här båda begreppen: Förvaltarskap och Beredskap.

 

Förvaltarskap, att vara förvaltare, betyder ju att man har hand om något som inte är ens eget. Och det är alldeles uppenbart att det Jesus syftar på det är en massa saker som vi vanligen ser oss som ägare till, alltså inte förvaltare. Det handlar om våra liv, våra talanger, våra pengar, våra ägodelar, vårt arbete, och framförallt handlar det om vår tid. Allt detta ser vi oss vanligen som ägare till och äger vi något så tänker vi vanligen att ingen ska lägga sig i vad vi gör med det som är vårt. Men det Jesus antyder, inte bara här utan också i andra berättelser, det är att allt vi betraktar som vårt egentligen är ett lån. Det är som med en biblioteksbok – den kan du inte behandla hur som helt för en dag ska du lämna tillbaks den och då ska den vara i samma skick som när du lånade den. Eller jämför en egen bil med en hyrbil – om din egen bil får några skråmor när du kör lite vårdslöst så rör det ju bara dig, men om du hyr en bil så är hyresföre­taget väldigt noga med att dokumentera hur bilen såg ut när du fick den och hur den ser ut när du lämnar tillbaka den.

 

Allt det här är de flesta av oss mycket medvetna om – vi är helt enkelt mycket mer försiktiga med andras grejer som vi fått låna för grannen kan bli sur om du förstört hans häcksax när du lämnar tillbaka den. Ja, förhopp­ningsvis är det inte bara av rädsla för grannens reaktion som du är rädd om hans eller hennes grejer utan det är naturligt att vara varsam eftersom du är så tacksam över att du fått låna dem. Tacksamhet är alltså grunden för varsamheten.

 

På samma sätt med livet. Livet har du inte köpt utan fått som en gåva, eller kanske snarare då fått låna, fått att förvalta. När det gäller allt du äger och kan har du kanske bilden av att du själv fått kämpa för det. Är du duktig i idrott är det för att du lagt ner en massa svettiga träningstimmar. Har du en akademisk grad och ett avancerat jobb så är det för att du suttit och pluggat en massa år o s v. Du känner att du verkligen fått betala för din framgång, för din position och för dina resurser. Och då tänker du att det är ditt.

 

Men utifrån den kristna tron blir perspektivet ett helt annat. Som kristna vet vi att allt har blivit oss givet. Hur mycket du än har ansträngt dig så är själva grundförutsättningen för dina ansträngningar ett liv som du fått som gåva. Ingen av oss har förtjänat en enda sekund av mänskligt liv – det allra mest grundläggande i din existens ligger alltså helt utanför din kontroll.

 

Ja, ni märker att jag slirar mellan begreppen gåva och lån och inget av dem täcker helt innebörden i det jag tror att Jesus vill säga. Kanske kan vi säga att livet är en gåva, men en gåva med ett ansvar, ett ansvar att förvalta gåvan, att göra något vackert av den.

 

Den här synen på oss själva och på våra jordiska ägodelar kommer till uttryck väldigt fint på ett ställe i 1 Krönikeboken i Gamla testamentet. Det handlar om kung David och hans planer på ett stort tempel i Jerusalem. Men han fick aldrig uppföra det där templet! Han hann med att samla in byggnadsmaterial i enorma mängder - guld, silver, koppar, järn, marmor, cederträ, ädelstenar och mycket annat. När allt detta är insamlat så är det dags för David att dö. Han får överlämna hela projektet till sin son Salomo, och därefter dör han. Men strax före sin död lovsjunger han Herren med anledning av alla gåvorna till tempelbygget. Så här låter hans lovsång i 1 Krön. 29:

”Vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allting, och ur din hand har vi gett det åt dig. Ty vi är främlingar hos dig och gäster som alla våra fäder. Som en skugga är våra dagar på jorden, och ingenting är här att lita på. Herre, vår Gud, alla dessa gåvor som vi har anskaffat för att bygga dig ett hus åt ditt heliga namn - från din hand har de kommit, och ditt är alltsammans.”

 

… från din hand har de kommit, och ditt är alltsammans…

David ser alltså alla rikedomarna som tillhörande Gud. Tänk om vi varje dag kunde bära med oss den synen på det som vi betraktar som vårt. Då blir vårt förvaltarskap grundat i tacksamhet och det finns ingen bättre grund för ett liv än just tacksamhet. Jag har fått och därför ger jag vidare – jag ställer min tid, mina talanger och mina ägodelar i Guds tjänst.

 

Detta om förvaltarskap. Men sen var det ju också detta med Beredskap. Tjänaren var inte beredd på att hans herre skulle komma. Det sägs ibland att vi ska leva varje dag som vore det den sista. Bortsett från att det kan låta lite ångestfyllt att på det sättet hela tiden gå och tänka på sin egen död, så är ju det där en mycket rimlig livshållning. För det är ju bokstavligen sant. Ingen av oss vet om vi lever imorgon. Den rimliga slutsatsen av det borde vara att det finns saker som vi kan skjuta upp men det finns också saker som vi absolut inte bör skjuta upp till en morgondag som vi inte vet om vi får. Det oviktiga och det normalviktiga kan vi skjuta upp men det allra viktigaste i vårt förvaltarskap bör vi vara beredda att redovisa redan idag. Och bland det allra viktigaste vi fått att förvalta finns våra relationer. Och när det gäller relationer så är det minst två människor inblandade och då är risken dubbelt så stor att det är för sent imorgon. Det där samtalet kan behöva genomföras just idag. Det där försöket till försoning, den där bönen om förlåtelse, det där utredandet av missförstånd och det där erkännandet av att jag inte talade riktigt sanning den där gången. Allt det där är jobbiga saker och just därför skjuter vi gärna upp dem till någon gång i framtiden. Men där varnar Jesus oss om att den framtiden kanske inte existerar för vår del eller för den andres del.

 

Men om Jesus talar mycket om förvaltarskap med tjänare som fått talenter att förvalta o s v, så talar han kanske ännu mer om vaksamhet och beredskap. Inte bara i dagens evangelium utan också i liknelser som den om flickorna som inte var beredda med olja i sina lampor när den försenade brudgummen äntligen kom till bröllopsfesten.

 

Och kanske kan man sammanföra de här båda begreppen Förvaltarskap och Beredskap i ett konstaterande av att det allra viktigaste som vi fått att förvalta är det innevarande ögonblicket. Nuet, att leva i nuet och allt det där som så lätt förvandlas till mindfulnes-floskler. Men bakom allt tal om att fånga dagen finns rent av ingången till det fulla livet, det verkliga livet. Det är som att kristendomen bara äger ett heligt tempus och det är presens. Nuet är den punkt där Guds helighet ständigt vidrör våra liv, nuet är enda ingången i Guds värld, enda förbindelsen till det gudomliga. Så om du flyr från nuet så flyr du från Gud och samtidigt från dig själv.

 

Att förvalta sitt nu, att försöka vara helt närvarande i det som är just nu – kanske är det budskapet den här söndagen. Att förvalta det närvarande ögonblicket, att se Guds Tilltal i det som är just nu istället för att fly till det förgångna eller till planer om framtiden. Tre gånger kommer vi snart i psalmen 752 att upprepa orden Lev Guds nu, så låt oss då göra det – låt oss ta plats i det närvarande ögonblicket för där, just där, vill Gud möta oss. Vi blir stilla i 30 sekunder för att försöka få en glimt av det där gudomliga tilltalet…

Amen