Bönsöndag

Bönsöndagen, andra årg 2019-05-26

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

GT-text – Jer 29:11-14

Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren. Jag skall vända ert öde och samla in er från alla de folk och alla de platser till vilka jag har fördrivit er, säger Herren. Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från.

Epistel – 1 Joh 5:13-15

Detta skriver jag till er som tror på Guds sons namn, för att ni skall veta att ni har evigt liv. Och vår frimodiga tro på Gud är denna: om vi ber honom om något efter hans vilja, så hör han oss. Och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om, så vet vi också att vi får vad vi ber honom om.

Evangelium – Luk 11:1-13

En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.” Då sade han till dem: ”När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.” Han sade till dem: ”Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: ’Käre vän, låna mig tre bröd. En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på.’ Då kanske han där inne säger: ’Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.’ Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver. Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?”

Beredelsetal

När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig.

Det där är ett löfte från Gud enligt profeten Jeremia i dagens GT-liga text. Men om vi verkligen upplever oss ha sökt Gud men aldrig upplevt något svar, aldrig upplevt något Gudsmöte?

Ja, hur mycket är det löftet värt egentligen. Särskilt som det upprepas på så många ställen i Bibeln, också i Nya testamentet också i dagens två övriga texter varav den ena gången är Jesus själv som ger löftet när han i dagens evangelium säger: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.

Men om vi ändå inte har upplevt att Gud kommit oss till mötes i vårt sökande. Om det har känts som att vi talar med oss själva eller talar ut i en tom rymd när vi ber? Hur ska vi då se på det här löftet?

Ja, kanske måste vi vända frågan mot oss själva och frågat oss om vi lyssnat tillräckligt brett. För jag tror verkligen på att Gud alltid lyssnar på våra böner och också svarar på dem. Men svaret är inte alltid vad vi önskat eller tänkt oss och därför har vi idag som böneomkväde i Kyrkans Förbön de där orden som vi ibland använder: Herre, hjälp oss att se dina svar på våra böner.

Men förmodligen är det så att några av er inte riktigt accepterar den där förklaringen att Gud svarade på ett annat sätt än vi hade väntat oss. Om barnet jag bad för verkligen dog trots mina böner… Om mamma eller pappa dog redan innan jag hade hunnit bli vuxen... Om äktenskapet sprack trots alla våra böner och om sjukdomen fortsätter att plåga mig eller den jag älskar trots alla våra förtvivlade böner…!

Ja, där känns det orimligt att påstå att du fick något annat istället och där kan vi ha en spricka, en avgrundsdjup spricka i vår Gudsbild och i vår tillit till tillvaron. Och då kommer jag som präst inte heller undan med några fromma ord om att det är ju i sprickorna som livet får fäste.

Nej, ibland står vi där utan svar men det vi ändå har kvar är en riktning att ropa i, en famn att famla efter där i mörkret. Och så har vi tiden, den välsignade tiden som kanske är Guds mest underskattade nådemedel. 40 år fick israeliterna irra omkring i öknen, först på tredje dagen uppstod Jesus.

Om vi fortfarande tror att Kristus är Herre så är tiden vår bundsförvant för varje timme för oss närmare hans slutliga seger. Låt oss be och bekänna..

Predikan

Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom? 

Med de orden slutade dagens evangelium. Kanske de fem sista orden är något av nyckeln till hela detta mysterium som vi kallar bön? … åt dem som ber honom. Förutsättningen för att få något verkar vara att man ber om det. Men till en början kan vi ju konstatera att så är det ju inte alls. Vi får ju hela tiden massor utan att be om det. Du fick ett liv … utan att be om det! Du fick föräldrar som förmodligen gjorde sitt allra bästa för att ta hand om dig … utan att be om det! Du fick en kropp som uppenbarligen fungerar så väl att du lyckades ta dig till kyrkan idag… utan att be om det! Du fick öron som uppenbarligen fungerar tillräckligt bra för att höra vad jag säger just nu… utan att be om det! Och så där kan vi hålla på i timmar med att räkna upp allt vi fått utan att be om det, i synnerhet vi som lever i ett av världens rikaste och fredligaste länder!

Och kanske är just detta själva grundförutsättningen för all bön, detta att vi redan fått så mycket och att vi just i detta ögonblick får så mycket bara i detta att vi får vara en del av det makalösa mirakel som vi kallar liv. Så vad vi än vill be om. Vilken bitterhet och besvikelse som vi än vill ösa ur oss mot Gud, låt oss börja med att tacka. För genom att tacka så etablerar vi på något sätt rollerna i det där samtalet: jag är den som redan står i tacksam­hetsskuld, jag är den som inte kan begära mer utan bara hoppas på mer. DET är grundförutsättningen för all bön.

Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg?

Det där måste vi väl förhoppningsvis betrakta som en retorisk fråga till oss som är föräldrar. Vi brukar verkligen inte ge ormar och skorpioner åt våra barn, förmodligen inte ens om de hade bett om det. Nej, vi är beredda att ge våra barn fisk och ägg när de ber om det. Men inte alltid! T ex ger en förälder inte ägg åt ett barn som är äggallergiker. Inte ens om barnet tjatar får det då sitt ägg för föräldern vet något som barnet kanske ännu inte förstått. Och av precis samma anledning ger vi inte våra små barn knivar, motorsågar eller T-sprit. Och då kommer vi in på detta med uteblivna bönesvar, när vi inte får det vi ber om. Oavsett hur vuxna vi är så tror en kristen att Gud alltid vet mer än vi vet. Och det kan vara en anledning till att vi inte får det vi ber om. Men det kan vara lätt att glömma det där och därför är Herrens Bön en så bra bön för den börjar ju med de där orden: Vår Fader, du som är i himlen. Med de orden har vi påmint oss om att Gud är som en Far och jag är som ett litet barn som inte förstår lika mycket som pappa. När vi börjar med de orden så säger vi egentligen samma sak som Jesus sa när han bad i Getsemane inför något som han just då upplevde som obegripligt: Men inte som jag vill, utan som du vill!

Herrens Bön ger ju också för övrigt mönstret för all bön. Som vi hörde i evangeliet fick ju lärjungarna den som ett direkt svar på en väldigt tydlig bön: Herre, lär oss att be! Jag vet att många fortfarande har problem med den senaste översättningen och i din egen bön kan du ju använda vilken variant du vill. Men oavsett vilken översättning du använder så finns det aneldning att slita på de orden, framförallt när dina egna böner känns tomma och meningslösa. Jag har fått en ny påminnelse om detta under de senaste veckorna när vi haft en pojke från Eritrea som inneboende. Han ber inför varje måltid hela Herrens Bön på sitt modermål tigrinja. Även om han mumlar den snabbt så ta det bra mycket längre tid än den pinsamt korta bordsbön som jag brukar använda. Då skulle jag som svensk kunna tänka att det är bättre att be en kort bön där man menar varje ord än att rabbla en lång bön utan eftertanke. Men jag är inte längre så säker på det. Jag har börjat fatta att rabblade böner kan ha ett värde som inte har att göra med något slags intellektuell inlevelse där man landar i varje ord. Ö h t är kanske den intellektuella inlevelsen och begripligheten överskattad i vår kyrkliga tradition.

Och detta säger jag trots att Jesus i Matteusevangeliets version av Herrens Bön börjar med att säga till lärjungarna: Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull. Där har vi ju annars det bibliska stödet för att undvika rabblande av många ord. Men märk då att Jesus talar om att ”rabbla tomma ord”. När min eritreanske inneboende snabbt ber sitt Vår Fader som bordsbön så är det inga tomma ord utan det är den förnämsta av alla böner och också om han inte tänker på varje ord han ber så utgör den där bönen ändå ett slags landmärke i hans dagliga liv. Ännu en påminnelse om den gode Gud som ger oss vårt dagliga bröd. Vi kan jämföra med den funktion som en aftonbön kan ha för mycket små barn. Också innan de begriper innebörden i det där Gud som haver barnen kär så fyller bönen en funktion i form av att den ger trygghet i något välbekant som upprepas varje kväll. Så underskatta inte rabblandet och överskatta inte den intellektuella förståelsen!

Nu vill jag återvända till det jag började med, de där orden ur evangeliet: … åt dem som ber honom.

Jag konstaterade ju att vi får massor hela tiden utan att be om det och det ledde fram till tanken att utgångspunkten för all bön är tacksamhet. Men om vi ser närmare på det där citatet så säger ju Jesus faktiskt: skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom? Det handlade alltså om en alldeles specifik bön – bön om den helige Ande. I vissa kristna traditioner ber man hela tiden om den helige Ande. För mig har det ofta känts lite konstigt för jag är lite osäker på vad jag ber om när jag ber om den helige Ande. Präglad av min egen tradition har jag snarare tänkt mig den helige Ande som något objektivt som jag fick när jag döptes och som jag därför inte hela tiden behöver be om. Anden finns där i mitt liv, det är jag övertygad om för Gud sviker inte de löften han gav i dopet. Och för mig fungerar det där som ett slags bas för hela mitt liv och som gör att jag inte upplever mig behöva ständiga känslomässiga upplevelser. Men något måste ju Jesus ändå mena när han talar om att ge helig ande åt dem som ber honom. Och då tänker jag att min bön borde vara att be Gud att jag ska bli mer medveten om den helige Ande som redan bor i mig.

Men när jag använder det uttrycket: min bön borde vara, så är vi inne på ett alldeles eget och avslutande kapitel i den här predikan: Det finns så många ”borden” när det gäller bön, det finns så många dåliga samveten för att vi inte ber, för att vi ber på fel sätt, för att vi ber för sällan och för att vi inte har det där disciplinerade regelbundna bönelivet som vi skulle vilja ha.

 

Åtminstone gäller det där mig. Ja, det kan hända att jag faktiskt är den sämste bedjaren av alla i det här rummet just nu. Åtminstone kan jag emellanåt känna mig sådan för jag har så många gånger misslyckats med att leva upp till mina föresatser när det gäller regelbunden, disciplinerad bön. Ibland tänker jag att jag inte är gjord för att leva i detta samhälle av gränslös kontinuerlig distraktion. Jag skulle behöva låsas in i ett kloster där min bristande karaktär varje dag övermannas av ett hårt disciplinerat böneliv med så där fem fasta gemensamma bönestunder varje dag.

Och jag har faktiskt prövat på det där. Jag har faktiskt gjort det en knapp vecka varje år under de senaste 25 åren. Och på onsdag är det dags igen när jag åker på min årliga retreat. Och jag vet att det där gör så gott för mig, det blir en upptäcktsfärd i mina egna inre landskap och det blir faktiskt en vecka av något som kan beskrivas som kontinuerlig bön när jag stänger av alla yttre signaler och bara försöker få syn på mig själv och Jesus.

Men jag vet att alla inte har möjlighet att åka på retreat och kanske inte alla heller behöver det. Det finns människor som inte är som jag, tack och lov. Det finns människor som lyckas etablera de där trygga bönerutinerna i sitt alldeles vanliga liv. Det finns människor som hittat meditationsformer som inte kräver att de isolerar sig en vecka från världen. Men för alla er som inte hittat dit och för alla er som oftast upplever er bön som ett meningslöst mummel. Till alla er vill jag ge rådet: pröva retreat, jag vet inget bättre! Och ni kommer att få ytterligare en påminnelse om detta i det församlingsblad som ska börja delas ut nu i veckan.

Till slut, för att sammanfatta:

  1. Bön är tänkt som ett samtal mellan dig och Gud och det samtalet behöver framförallt vara ärligt och naturligt. Men ibland kan ett för oss onaturligt sätt att be vara vägen till vår egen personliga bön.
  2. Börja i tacksamhet – du har alltid anledning att tacka och om du inte tror det – börja föra dagbok över allt bra som händer i ditt liv!
  3. Underskatta inte rabblandet av böner – den intellektuella förståelsen och inlevelsen är inte allt!
  4. Pröva retreat – du får 19 förslag på retreater under 2019 i det kommande församlingsbladet.
  5. Bön är kanske mer än du tror. ”Bön är att länge och kärleksfullt se på det verkliga” (Walter Burghardt)