Korset

Långfredag 2019-04-19, Johannesserien

Långfredagsgudstjänst i Stensjökyrkan kl 11

 

GT-text        Jes 53:1-12 (Johannesserien)

Vem av oss trodde på det vi hörde, för vem var Herrens makt uppenbar? Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark. Han hade inget ståtligt yttre som drog våra blickar till sig, inget utseende som tilltalade oss. Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad, utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot. Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun. Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade hans öde en tanke? Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott. Han fick sin grav bland de gudlösa, fick vila bland ogärningsmän, fastän han aldrig hade gjort något orätt, aldrig tagit en lögn i sin mun. Men Herren tog sig an den han sargat, botade den som gjort sig till ett skuldoffer. Han skall få ättlingar och ett långt liv, och Herrens vilja skall förverkligas genom honom. När hans elände är över skall han se ljuset och bli mättad av insikt. Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld. Jag skall ge honom hans andel bland de stora, låta honom dela byte med de mäktiga, för att han var beredd att dö och blev räknad som syndare, när han bar de mångas skuld och bad för syndarna.

 

Episteltext   Hebr 10:19-25

Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen på den nya och levande väg genom förhänget — hans kropp — som han har invigt åt oss. Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus. Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten. Låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast. Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar, och låt oss inte försumma våra sammankomster, som några brukar göra, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.

Evangelium Joh 19:17-37

Jesus bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten. Pilatus hade också låtit skriva ett anslag som sattes upp på korset, och där stod: Jesus från Nasaret, judarnas konung. Detta lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg strax utanför staden, och texten var på hebreiska, latin och grekiska. Men judarnas överstepräster sade till Pilatus: ”Skriv inte: Judarnas konung, utan vad han själv har sagt: Jag är judarnas konung.” Pilatus svarade: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.” Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den. Ty skriftordet skulle uppfyllas: 'De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.' Men vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var gift med Klopas och Maria från Magdala. När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade sade han till sin mor: ”Kvinna, där är din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Där är din mor.” Från den stunden hade hon sitt hem hos lärjungen. Jesus visste att nu var allt fullbordat, och för att skriftordet skulle uppfyllas sade han: ”Jag är törstig.” Där stod ett kärl som var fyllt med surt vin. De satte därför en svamp som doppats i det sura vinet på en isopstjälk och förde den till hans mun. När Jesus hade fått det sura vinet sade han: ”Det är fullbordat.” Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.

 

Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten – det var en stor sabbat – bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort. Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus, först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten. Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: 'Inget ben skall krossas på honom.' Och på ett annat ställe heter det: 'De skall se på honom som de har genomborrat.'

 

 

Predikan

Ett kors kan vara så mycket. Från början var det helt enkelt ett avrättnings­redskap. Det påstås att korsfästning skulle vara det allra grymmaste av alla avrättningsredskap. Men vem kan avgöra det? Jag hittade en uppräkning av 28 kända avrättningsmetoder genom historien, den ena mer bestialisk än den andra, och förmodligen fanns det långt fler för när det gäller grymhet så har vi människor en rent djävulsk uppfinningsförmåga

Men det fantastiska med korset är att det faktum att Jesus avrättades på ett kors har inneburit att ett av många avrättningsredskap förvandlats till ett tecken för kärlek, ofattbart gränslös kärlek!

 

För ett par år sedan hade vi en korsdebatt i Svenska kyrkan, ännu en i raden av alla dessa obegripliga kyrkliga tvister. Det började med att en korskampanj hade startats efter att en katolsk präst blivit mördad framför altaret av en isla­mistisk terrorist. Kampanjen hette Mitt Kors och gick ut på att man i sociala medier skulle visa bilder på det kors man själv bar om halsen. Detta blev upp­hov till en debatt om huruvida det kunde uppfattas som fientligt mot muslimer att bära ett kors om halsen. Fast egentligen handlade det väl som vanligt om en konflikt av helt andra anledningar men korset blev som så många gånger förr ett tillhygge. Korståg med massakrer av muslimer under korsets tecken, brinnande kors i amerikanska sydstaterna när Ku Klux Klan lynchade svarta slavar och väldigt mycket annat rent djävulskt som skett i korsets namn. Men en symbol är vad vi gör den till. För precis 100 år sedan gjorde Adolf Hitler hakkorset till sin symbol men om den här kyrkan hade varit byggd 1910 så kunde vi mycket väl haft ett hakkors här framme i koret. Problemet med symboler är alltså att de inte är statiska utan dynamiska, föränderliga, påverkbara. Vårt uppdrag som kristna blir då att tvätta rent korset från varje association till våld, övergrepp och hat och därigenom återföra dess betydelse till det som faktiskt hände där på Golgota för 2000 år sedan.

 

Det som hände där och då är utifrån sett en ordinär romersk avrättning, en av många för det var hundratals judiska upprorsmän som korsfästes av romarna under den då pågående ockupationen av Israel. En vanlig dag på jobbet alltså för den romerska avrättningsstyrkan. Åtminstone om vi nöjer oss med Johan­nesevangeliets skildring av händelsen. Där berättas inget om någon jordbävning som i Matteusevangeliet. Och inte heller nämner Johannes något om att det skulle blivit mörkt mitt på dagen när Jesus dog, vilket Matteus, Markus och Lukas påstår. Så hos Johannes är det en vanlig dag på jobbet för de romerska soldaterna. Men vare sig Johannes eller de andra evangelisterna slutar ju sin berättelse med Jesu död. Berättelsen fortsätter med något alldeles oerhört som hände på tredje dagens morgon och det är den händelsen som ger ett helt nytt ljus åt händelserna på Golgota. Och kanske kan vi där finna ett första tilltal från Långfredagen rakt in i våra liv år 2019: Sammanhanget! Räkna alltid med sammanhanget, den större bilden! När Notre Dame-katedralen brann i måndags så är den närsynta bilden bara en tråkig brandskatastrof men i den större bilden upptäcker vi kanske något annat. Kanske det som president Macron sa om att sorgen, den delade sorgen över en nationell symbol, skulle kunna skapa en ny känsla av samhörighet i ett splittrat folk. På ännu längre avstånd ser vi kanske en ännu större bild där ett sekulariserat folk plötsligt blev medvetet om ett kristet arv som kanske var viktigare för dem än de hade insett. För som vanligt inser man inte värdet på något förrän det är hotat!

Översatt till våra privata liv kan detta med det större sammanhanget hjälpa oss att bli lite mer förstående inför andra människors obegripliga beteende. Ofta känner vi ju inte de mer smärtsamma delarna av deras sammanhang och om vi använder den fantasi som Gud gett oss till att fantisera kring vad som skulle göra hans eller hennes beteende begripligt för att inte säga rimligt, så ökar vår tolerans och vi kommer närmare varandra.

 

Men om vi zoomar in igen till just den här dagen för knappt 2000 år sedan på en gammal soptipp utanför Jerusalem. Vad betydde det som hände då i ljuset av det som hände sedan?

 

Ja, det har säkert skrivits hyllkilometer med utläggningar av försoningsmyste­riet. Spränglärda teologer och filosofer har anstängt sig till det yttersta för att förstå och försöka fånga det i ord men på nåt sätt är det ändå som att de hackar på ytan till något som döljer sig innanför ett skal av intellektuell obegriplighet. Visst kan de ibland lyckas få loss fragment av något som kan få oss att hissna av förundran men den stora hemligheten ligger ändå förborgad i ett för oss oåtkomligt mysterium.

 

Men om du är törstig kan du dricka vatten och bli otörstig även om du inte råkar känna till den där kemiska sammansättningen med två väteatomer och en syre­atom. Du kan bli förälskad på ett sätt som förändrar hela ditt liv utan att känna till precis vilka neurologiska processer som skapar den där känslan i din hjärna. Långfredagen är inte till för att förstås utan den är till för att låta sig omfamnas av. Låta sig omfamnas av en kärlek som är så obegripligt stor att den trotsar varje försök till beskrivning!

Kanske att vi kommer allra närmast korsets betydelse genom att läsa om och höra om vilka effekter korset har fått i enskilda människors liv. Inte minst de människor som i Jesu efterföljd offrat sina liv för att andra ska få leva. Alla dessa martyrer! Jag läse om en av dem igår – Charles de Foucauld – katolsk präst som gripits av de muslimska tuaregernas fromhet och levde i djup vänskap med dem i södra Algeriet tills han blev dödad av ett rövarband 1916. Det är först när korset inkarneras i enskilda människors liv – det är först då vi börjar ana dess fulla betydelse!

 

Vad därutöver är, är bilder. Och jag vill skicka med er en sådan bild, en bild som vill säga att Jesu kors betyder att bagaget är polletterat! Ni vet hur det är att släpa på tunga resväskor. Man blir inte särskilt rörlig och man blir fort trött! Att vara på upptäcktsfärd i en ny stad och släpa på tunga resväskor är inte roligt. Man ser så mycket spännande men man avstår från alla spännande omvägar eftersom man inte vågar lämna resväskan. Och eftersom den är så tung så orkar man inte gå annat än den närmsta och tråkigaste vägen. Alla spontana infall får vara, alla spännande improvisationer avvisas. Man vågar knappt sätta sig på ett café, för vem ska bevaka väskan medan jag går och beställer? Det Jesus gjorde när han dog för mina synder det var att han tog hand om allt mitt bagage. Alla bördor som tynger mig - bördan av mina felsteg och misslyckanden, bördan av min bristande tillit, bördan av min prestige och stolthet – allt sådant tar han hand om åt mig. Om jag bara vågar släppa greppet så är jag befriad från all denna tyngd. Som när man har polletterat bagaget på bagageinlämningen och kan gå ut i den okända staden igen. Nu är man fri och lättrörlig, nu finns det rum för improvisationer, nu ligger livet öppet! AMEN