Den högstes profet

Johannes Döparens dag, 1:a årg 2018-06-24  NÄSTA>

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10 

 

GT-text - Jesaja 49:1-2

Hör på mig, ni fjärran länder, lyssna, ni avlägsna folk! Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte. Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd och gömde mig under sin skyddande hand, han gjorde mig till en vass pil, som han förvarade i sitt koger.

Epistel – Apg 19:4

Paulus sade: ”Johannes dop var ett omvändelsedop, och han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus.”

 

Evangelium – Luk 1:5-17

På den tiden då Herodes var kung i Judéen fanns det i Avias avdelning en präst som hette Sakarias. Hans hustru härstammade från Aron och hette Elisabet. De var båda rättfärdiga inför Gud och levde oförvitligt efter alla Herrens bud och föreskrifter. De var barnlösa eftersom Elisabet var ofrukt­sam, och båda var till åren. En gång när turen hade kommit till hans avdel­ning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud var det han som efter den sedvanliga lottningen bland prästerna skulle gå in i Herrens tempel och tända rökelseoffret. Allt folket stod utanför och bad medan offret pågick. Då visade sig Herrens ängel för honom, till höger om rökelsealtaret. Sakarias blev förskräckt vid denna syn och fruktan föll över honom. Men ängeln sade till honom: ”Var inte rädd, Sakarias, din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig, och du skall ge honom namnet Johannes. Han skall bli din glädje och fröjd, och många kommer att glädja sig över hans födelse. Ty han skall bli stor inför Herren; vin och starka drycker skall han aldrig dricka, han skall uppfyllas av helig ande redan i moderlivet, och han skall få många i Israel att vända tillbaka till Herren, deras Gud. Och han skall gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett.”

 

Beredelsetal

Herren gjorde mig till en vass pil, som han förvarade i sitt koger… Det där är ord från dagens GT-liga text och det är Jesaja som talar. Han beskriver sin kallelse och sin känsla av att vara utvald till ett särskilt uppdrag. Om vi bortser från det blodiga som pilar använts till så kanske vi se oss själva som den där vassa pilen som Gud har i beredskap i sitt koger. Pilens enda upp­gift i förhållande till jägaren är att den ska finnas där i kogret på jägarens rygg. Ständigt beredd på att jägaren när som helst kan sträcka handen över axeln och greppa just mig av alla pilar i kogret.

Pilen behöver inte bekymra sig om sin egen duglighet för det är ju jägaren som tillverkat pilen och vet vad den duger till. Pilen behöver inte heller bekymra sig om jägarens förmåga att träffa målet för det är jägarens sak att sikta och träffa. Kan vi se oss själva i den rollen och då fråga oss om Gud sträckt sig efter just oss nyligen. Har vi känt en maning, en vag kallelse, en utmaning eller helt enkelt bara sett ett behov – något behöver göras och någon behöver göra det! Men har vi stannat där… och väntat på Någon? Låt oss i vår syndabekännelse bekänna alla gånger vi inte svarat på kal­lelsen och låt oss samtidigt be om lyhördheten att uppfatta Guds kallande röst och låt oss be om modet att våga svara ja nästa gång Gud kallar. Att Gud kallar kan vi vara säkra för Gud kallar varje människa varje dag till små och stora uppdrag … låt oss be och bekänna

Predikan

I evangeliet hörde vi om hur Johannes kallas till profet redan innan han är född när hans pappa i förväg får reda på att hans ofödde son är utvald av Gud. Som vi hörde hände det här i Jerusalems tempel när pappa Sakarias tjänstgjorde för att tända rökelseoffret inne på prästernas förgård. Drygt tusen år tidigare kallas en annan pojke till profet. Den gången är det inte pappan som får höra kallelsen utan pojken själv. Det är inte heller samma tempel utan den gången var det den unge Samuel som befinner sig i templet i Shilo i Samarien – det var Israels första tempel innan Salomos tempel byggdes i Jerusalem. Samuel lever i templet och tas om hand av prästen Eli och tre gånger samma natt kallar Gud på Samuel men det är första tredje gången Eli och Samuel förstår att det är Gud som kallar på Samuel. Att de först inte fattar förklaras med följande ord: På den tiden var det ovanligt att Herren talade till människor, och profetsyner förekom sällan.

 

Kallelsen kom alltså oväntat, man var inte beredd på att Gud skulle tala så direkt till en enskild person, allra minst till en liten pojke. Kanske är det på samma sätt idag. Inte överallt för visst finns det miljöer som är andligt överladdade, där människor ständigt tycker sig höra och se budskap från Gud. Men på det stora hela är vår del av världen nog mest präglad av en materialistisk världsbild där man knappas väntar sig höra Guds röst, allra minst på det där påtagliga sättet i ett direkt tilltal till en enskild person. Tre gånger fick Gud ropa på Samuel innan han fattade och jag undrar hur många gånger Gud får ropa idag innan en profetkallelse når fram till den utvalde… Kanske når den inte fram ö h t – kanske är det rent av så att profetkallelser är vanliga i vår tid, men de klingar oftast för döva öron…

Vad det handlar om är förväntan. Väntar vi oss att få direkta tilltal från Gud eller gör vi det inte? Den där inre mottagaren där vi skulle kunna uppfatta Guds kallelse – är den ö h t påslagen?

 

Men innan vi far vidare ska vi stanna till vid begreppet profet – vad är en profet? Ja, vi tänker oss kanske i första hand de gammaltestamentliga profeterna som Jesaja och Jeremia och en massa andra men också Johannes Döparen definieras alltså i Bibeln som en profet. Alltså en utvald, någon som Gud valt ut för ett alldeles särskilt uppdrag – oftast handlar det om att vara ett språkrör för Gud – att i ord och handling förmedla ett budskap från Gud. Profeterna i GT använder ofta uttrycket ”Så säger Herren…” – de markerar alltså att det inte är deras egna ord utan ett budskap som de för­medlar från Gud själv. Det är ett oerhört anspråk men underförstått ligger det ju något av samma anspråk i varje kristen predikan. Som präst står jag ju här efter att ha försökt lyssna in vad jag tror att Gud vill ha sagt just idag till just er. Men varje sånt anspråk drabbas ju i vår tid av en kulturell slägga i form av den där Jantelagen – vem tror han egentligen att han är? Att påstå att man talar på uppdrag av Gud är liksom inte helt i takt med tiden och vår syn på auktoritet. Därför är det här kyrkliga anspråket idag väldigt nedtonat, inte minst i Svenska kyrkan. Det finns en gammal skämtteckning som återger den här försiktigheten rätt väl: Ärkebiskopen låter meddela att det förmodligen förhåller sig på det här sättet, eller annorlunda!

 

Men det finns goda skäl till den här försiktigheten och det är att detta med påstådd gudomlig auktoritet har missbrukats något så oerhört genom historien. Det finns knappast en enda djävulskap som under de senatste 2000 åren inte har skett också i den kristne gudens namn – under täckman­tel av att det skulle vara Guds vilja. Alltifrån korståg mot muslimer till utrotning av judar, alltifrån krig till sexuella övergrepp på barn – allt har legitimerats också i Guds namn.

 

Därför är vi på goda grunder rädda för påstådd gudomlig auktoritet men som så ofta är fallet när man är rädd för någonting så har vi kanske backat ner i det andra diket istället. Det blir ju ofta så när man bara har fokus på en risk – då hamnar man lätt i det andra diket. Och kanske är det där vi befinner oss idag. Vi är så misstänksamma, så fulla av misstro mot varje auktoritativt budskap, att vi vägrar ta intryck av någon med de anspråken. Och det senaste året har den här misstron ytterligare förstäkts sedan vi blivit medvetna om medvetna försök till masspåverkan genom bl a sociala medier på internet. Alternativa fakta har blivit ett begrepp, liksom trollfabriker, och snart vågar vi inte lita på någon utom... Just det, utom vilka då? Vilka är det som vi fortfarande oreflekterat litar på?

 

Våra närmaste vänner och majoriteten! Där har vi våra auktoriteter – på dem litar vi fortfarande. Och visst finns det nära vänner som vi har anledning att känna förtroende för även om givetvis också de är präglade av diverse massmediala påverkanskampanjer. Värre är det kanske med majoritetens påverkan för den sker så omärkligt. Till slut går vi alla i samma takt i samma riktning … bara för att alla andra gör det. Vi märker inte de långsamma förskjutningarna i värdefrågor och prioriteringar just för att de sker så omärkligt. det är ingen som står och förkunnar att n ska vi göra så här men däremot kan man efter ett tag upptäcka en väldig konformitet – alla har ungefär samma åsikter och värderingar och det gick liksom av sig självt.

 

Men nu invänder ni att det där stämmer ju inte alls för vår tid är ju mer polariserad än någonsin, vi lever ju i en tid då man verkligen demoniserar sina motståndare så alla tycker verkligen inte likadant! Och visst är det så, inte minst ett valår som 2018 – visst slås man av polariseringen. Men när jag talar om majoritetens påverkan så avser jag den mindre miljön, vår grupp, den grupp jag identifierar mig med antingen det är kristna, partikam­rater, yrkeskollegor eller gruppen välutbildade akademiker. Det är där den oreflekterade påverkan äger rum – det är där vi har garden nere, det är av den gruppen vi långsamt formas till en konformitet som vi sällan är medvetna om.

 

Och det är då de behövs – profeterna. Inte bara människor med en livslång profetkallelse om några sådan fortfarande finns. Nej, jag tänker framförallt på de människor som vid ett givet tillfälle vågar gå emot strömmen så som Johannes Döparen gjorde. Provokatörerna som liksom Johannes kan fara ut i anklagelser mot de mäktigaste – huggormsyngel kallade Johannes dem! Jag tror att Gud kan använda precis vem som helst som profet i den här bemärkelsen. Inte bara fromma, gudfruktiga människor utan ibland ganska obehagliga typer helt utan social smidighet eller ens anständighet. Det är inte så att alla odrägliga tvärsemot-typer är profeter utsända av Gud men kanske några av dem är det. I vilket fall tror jag vi behöver lyssna särskilt uppmärksamt till de avvikande rösterna, till de som säger det ingen annan verkar säga, till de som verkar se något som ingen annan ser. För om de oreflekterade majoritetsuppfattningarna är den allra största faran så gör vi klokt i att lyssna till avvikande röster. Och kanske är det då inte de tvärsäkra avvikarna som är de mest troliga profeterna utan de som bara stannar upp och trogna sin inre förvirring bara frågar: Varför? De som avkräver majoriteten argument som aldrig redovisats eller genomskådats – kanske är det genom de Gud försöker tala idag.

 

Det låter som en märklig profet – en som inte är tvärsäker och utropar SÅ SÄGER HERREN, utan en som litar på sitt eget samvete också när det är förvirrat och bara stannar upp och säger: ÄR NI SÄKRA PÅ ATT GUD VERKLIGEN VILL DET HÄR?

 Låt oss be:

Gud, vi hör så många röster och vi har så svårt att urskilja din röst för så många påstår sig tala för dig. Ge oss en förmåga till urskillning och ge oss modet att våga gå mot strömmen när du kallar oss i en riktning tvärsemot den de flesta verkar gå i. Gör oss lyhörda för dina profeter och deras budskap och gör oss lyhörda när du kallar oss till uppdraget att vara profet i någon liten bemärkelse. AMEN