2:a söndagen efter Trefaldighet, första årg 2018-06-10

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10  NÄSTA>

GT-text - Sakarja kapitel 3, vers 1 - 7

Herren lät mig se Josua, översteprästen, där han stod inför Herrens ängel. På hans högra sida stod Anklagaren, beredd att anklaga honom. Herrens ängel sade till Anklagaren: ”Herren skall tillrättavisa dig, Anklagare, ja, han som har utvalt Jerusalem skall tillrättavisa dig. Är inte denne man en brand ryckt ur elden?” Josua bar smutsiga kläder där han stod framför ängeln, och ängeln befallde sina tjänare: ”Ta av honom de smutsiga kläderna!” Och han sade till Josua: ”Jag befriar dig från din skuld, och du skall kläs i högtidsdräkt.” Sedan befallde han: ”Sätt på honom en ren turban!” Och de satte på honom en ren turban och klädde honom, medan Herrens ängel stod bredvid. Och detta är vad Herrens ängel försäkrade Josua: Så säger Herren Sebaot: Om du vandrar mina vägar och håller mina bud skall du råda över mitt hus och vaka över mina tempelgårdar. Jag skall ge dig tillträde till den krets som tjänar mig här.

 

Epistel - Johannes uppenbarelse kapitel 19, vers 5 - 9

Det kom en röst från tronen som sade: ”Prisa vår Gud, alla hans tjänare, ni som fruktar honom, höga och låga.” Och jag hörde liksom rösten från en stor skara och liksom rösten av stora vatten och rösten av stark åska: ”Halleluja! Herren, vår Gud, allhärskaren, är nu konung. Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo. Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar.” Och ängeln sade till mig: ”Skriv: Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” Och han sade till mig: ”Detta är Guds sanna ord.”

 

Evangelium - Evangeliet enligt Lukas kapitel 14, vers 15 - 24

En av gästerna vid måltiden sade till Jesus: ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.” Jesus svarade: ”En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. När festen skulle börja skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: ’Välkomna, allt är färdigt.’ Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: ’Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.’ En annan sade: ’Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.’ En tredje sade: ’Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.’ När tjänaren kom tillbaka och berättade detta greps hans herre av vrede och sade: ’Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.’ Och tjänaren sade: ’Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.’ Då sade mannen till sin tjänare: ’Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.’”

Predikan

Varför tackar man nej till en fest om man faktiskt har möjlighet att gå på den? För att man inte känner för fest just då, för att man är trött, för att man tror att de andra gästerna är tråkiga, för att man vet att det blir alkohol på festen och om man själv går till festen kanske man trillar dit igen. Om det handlar om en bröllopsfest kan det ju också vara för att man själv hade velat gifta sig med den där bruden eller brudgummen… Det finns ett antal mer eller mindre godtagbara skäl till att tacka nej till en fest och åtminstone ett av dem som anges i evangeliet låter ju rätt rimligt: om man är nygift och frun inte är bjuden kanske man inte känner för att gå på en fest.

Men för vilka är det då självklart att gå på festen? Jo, för de som står mycket nära den som inbjuder men också för en annan kategori, gissar jag. Det handlar om folk som inte alls känner värden för festen men de kommer för att de är hungriga och de vet att de får äta sig mätta på festen. Och det är också de som får inbjudan i berättelsen när de första tackat nej: ’Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.’

Är man hungrig så kommer man. Vet man att man får något som man saknar så tackar man ja till inbjudan.

Men om vi då översätter det här till dagens tema – Kallelsen till Guds rike. Att likna Guds rike vid en fest. Ja, det gör Jesus flera gånger i evangelierna. Om man då bara tänker på Guds himmelska rike, på det som vi hoppas på efter döden, ja då är det kanske inte så långsökt. Festen är väl en rätt bra bild för gemenskapen mellan människa och Gud när den har blivit total och fullkomlig. Men Guds rike står inte bara för något efter döden, Guds rike står också för något som är här och nu. Realiserad eskatologi, kallas det på bibelvetenskapsspråk och den realiserade eskatologin sammanfatta ofta med den lilla parollen: Redan nu men ännu inte helt.

Guds rike kan alltså stå för de glimtar av den himmelska härligheten som vi kan få uppleva redan i det här livet. Och då blir festen som metafor något som skaver rätt mycket mot vår kyrkliga tradition här på västkusten. För den västsvenskt skolade kristne var ju livet som kristen mer av ett tuktande, mer av självförnekelse och det handlade i hög utsträckning om att säga nej till världsliga frestelser som fest, dans och alkohol. På goda grunder också för den västsvenska fromheten med schartauanismen i spetsen kan ses som en reaktion på en förvärldsligad kyrka som inte hade mycket av sin sälta i behåll. Och asketismen, att medvetet avstå från materiellt överflöd antingen det gällde mat eller ägodelar, den har alltid varit närvarande i den religiösa världen. Man avstod för att skapa klar sikt, för att röja undan det som skymde sikten mot Gud. Och vi har ju fortfarande kvar asketismen i form av fastetiderna i vårt kristna kyrkoår och Ramadan i det muslimska året.

 

Men när ett av flera värdefulla element i det kristna livet stelnar och blir till det helt dominerande perspektivet, då kantrar hela systemet – man hamnar i ett dike, helt enkelt. Och så var det under ett par århundranden här på västkusten – kristendomen fick helt enkelt ett alltför världsförnekande drag och somliga av oss bär säkert fortfarande med oss rester av det arvet. Och jag kan tänka mig hur Gud suckar i sin himmel när han ger oss människor så mycket gott i sin skapelse ... och så tackar vi nej, ungefär som de där först inbjudna i evangeliet vi hörde. Hur ska vi kunna känna verklig tacksamhet till Gud som vi hela tiden avstår från att njuta av dem. Nej, där visar den judiska berättelsetraditionen vägen när den på ett ställe påstår att det enda Gud kommer att fråga oss vid Yttersta Domen det är frågan: Uppskattade du min skapelse – njöt du av den?

Men låt oss återvända till det där med att den som är hungrig tackar ja till festen. Om festen utifrån läran om den realiserade eskatologin redan pågår så finns där alltså något som somliga hungrar efter men som andra tydligen bryr sig så lite om att de hittar på ursäkter för att slippa vara med. Tänk om det är så att det finns en hunger som är ofrånkomlig för den som vill vara kristen!

Det låter som att det här måste finnas en balans – att samtidigt unna sig av livets goda och samtidigt fortsätta vara hungrig. För kanske var det just deras mättnad som gjorde att Jesus ständigt hamnade i konflikt med fariséerna och de skriftlärda – de hade kantrat åt andra hållet jämfört med den västsvenska uselhetsteologin. De unnade sig ett gott liv i sin privilegierade samhällsposition, de var inte längre hungriga på det som Guds rike handlar om.

 

Så, vad är det då som Guds rike handlar om? Vad är det för rätter som är uppdukade på det bord som Gud vill duka upp? Jo, det handlar om rättfärdighet!

Att hungra och törsta efter rättfärdighet, det är vad kristet liv handlar om. Jesus säger det själv i Bergspredikan i Matt 5: Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.

Vi är nu inne i Trefaldighetstiden i kyrkoåret och där ska vi befinna oss fram till november. En väldigt stor del av kyrkoåret ägnas alltså åt Trefaldighetstiden övergripande tema och det är just strävan efter rättfärdighet, eller helgelse som vi ibland säger med ett gammalt kyrkligt begrepp. Trefaldighetstiden vill uppmuntra oss att bejaka vår helighet, att leva i enlighet med vår allra innersta identitet och den utgörs av att vi är skapade till Guds avbild. Vi bär något av Gud inom oss, något heligt, och till heligheten hör just rättfärdigheten som vi kan beskriva som en sammanfattning av allt gott – rättvisa, fred, solidaritet, trygghet och balans i livet – allt detta hör till rättfärdigheten. Och så länge alla människor inte lever i denna rättfärdighet så kan vi inte slå oss till ro. Vi måste leva upp till den hunger vi borde känna i vårt inre – hungern efter rättfärdigheten. Vi kan inte slå oss till ro utan vi som fått nåden att leva i ett land som lämnat den materiella fattigdomen bakom sig. Vi måste leva efter Runebergs gamla bevingade ord i dikten om den fattige bonden Paavo som under nödåren tvingades blanda bark i brödet, men så äntligen får han goda skördar och då säger hans hustru så här:

Men med glädje sade hon till gubben:
»Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran!
Nu är tid att leva glada dagar,
nu är tid att kasta barken undan
och att baka bröd av råg allena.»
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»

 

Att hungra efter rättfärdighet innebär bl.a. praktisk politik och det är valår i år och häromdagen beslutade Riksdagen att 9000 flyktingar från Afghanistan som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd ändå ska beviljas ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för studier på gymnasie­nivå. Migrationsfrågan i allmänhet och det här beslutet i synnerhet kommer troligen att ta mycket stor plats i valrörelsen inför det här Riksdagsvalet. Omedelbart efter beslutet hör man återigen de där rösterna som säger: Vi kan inte hjälpa alla, De har ljugit om sin ålder och Vi har ju inte ens råd att ta hand om våra egna – se på vården, se på skolan!

 

Låt oss skärskåda de argumenten:

  • Vi kan inte hjälpa alla – nej, det kan vi inte men här handlar det om 9000 och totalt om några hundra tusen. I betydligt fattigare länder än Sverige, som Libanon och Iran, handlar det om miljoner flyktingar.
  • I Afghanistan är det just nu livsfarligt att vistas och det är vi i västvärlden som har skapat den situationen. Visst har många av afghanerna ljugit om sin ålder men de har gjort det för att rädda sina liv och än så länge har vi inte dödsstraff på att ljuga i vår del av världen.
  • Vi har ju inte ens råd att ta hand om våra egna, sägs det. Visst finns det betydande brister i både vård och skola och många infödda svenska som troget betalat skatt i hela sitt liv får inte den vård de förtjänar. Men orsaken till det är ju inte några 100 000 flyktingar utan den politiska vindkantringen på 80-talet och framåt. Ni vet, då det plötsligt blev fult att betala skatt, då lågskattepolitiken infördes. Där hittar ni anledningen till de sönderfallande trygghetssystemen i Sverige, inte hos 9000 livrädda afghaner.

Rösta på vad ni vill men glöm inte att testa argumenten i valrörelsen både mot Bonden Paavo och Jesu Bergspredikan. AMEN  (Dragspel)