Herren välsigne er och bevare er....

Påskdag 2018 NÄSTA>  Annandag påsk 2002
Tema. Från mörker till  ljus
Högmässa i Stensjökyrkan

GT-text – Hos 6:1-3

Kom, låt oss vända tillbaka till Herren!

Han rev, och han skall läka oss,

han slog, och han skall förbinda oss.

Han ger oss liv efter två dagar,

på den tredje reser han oss upp,

så att vi får leva inför honom.

Låt oss lära känna honom,

låt oss sträva efter kunskap om Herren.

Så visst som gryningen skall han träda fram,

han skall komma till oss som ett regn,

ett vårregn som vattnar jorden.

Epistel – Apg 3:14-16

Petrus sade till folket: Ni förnekade honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven, och vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om. Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt mannen som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn.

Evangelium – Luk 24:1-12

Dagen efter sabbaten gick kvinnorna i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: ”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galileen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen.” Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.

Beredelsetal

Så visst som gryningen skall han träda fram, han skall komma till oss som ett regn, ett vårregn som vattnar jorden.

Så slutar dagens GT-liga text från profeten Hosea. Ett vårregn som vattnar jorden! Effekten av ett vårregn märks inte direkt. Det viktiga sker under jordytan, osynligt för oss. Det är där vattnet tar med värme från solen och låter den sippra ner i marken där den långsamt löser upp den stelfrusna tjälen. Det hårda frusna där nere löses långsamt upp och marken blir mjuk igen. Och när marken blir mjuk kan fröerna börja gro – den döda jorden blir långsamt allt mer levande och efter en tid ser vi resultatet ovanför ytan – som grönt gräs som vårlök, tussilago och vitsippor.

Guds kärlek når oss som ett vårregn. Om vi låter det sippra ner i oss varje dag, om vi öppnar vår inre tundra för detta livgivande vatten som kommer allt stelfruset inom oss långsamt att lösas upp, mjukna och bli till fruktbar jordmån. Men det går inte fort. Precis som allt organiskt växande går det långsamt, nästan omärkligt. Vi kan bli otåliga för att vi inte ser några snabba resultat i våra liv, vi kan bli uppgivna när gamla ovanor dyker upp igen. Men på samma sätt som det är en naturlag att vårregnet löser upp tjälen och gör jorden fruktbar så är det en andlig naturlag att om vi dag efter dag utsätter oss för Guds kärlek så kommer vi att förändras. Det går långsamt, på samma sätt som våren tillfälligt kan stanna upp och vinter­kylan återvända, på samma sätt kan vår helgelse och mognad drabbas av tillfälliga nederlag. Men på lång sikt kommer våren att segra och på lång sikt är Guds kärlek starkare än mörkrets alla krafter. Vi behöver bara göra som jorden – öppna oss och ta emot. Så låt oss då öppna oss i vår syndabekännelse. Låt oss be och bekänna inför Påskens Herre!

Predikan

Idag är det 1 april. Dagen då traditionen säger att man får luras men bara så länge man säger april, april efteråt så att lögnen inte etableras och blir till ännu ett av alla dessa alternativa fakta som det talats så mycket om under det senaste året.

I tisdags hade vi vår hittills mest besökta temakväll när låtskrivaren Peter LeMarc var på besök. I vårt samtal kom vi bl.a. in på boken Sapiens av den israeliske historikern Yuval Noah Harari. Han hävdar i boken att det som skiljer människan från alla andra djur är att vi för sådär 50 000 år sedan genomgick det han kallar en kognitiv revolution. Den handlade om att vår gren på utvecklingsträdet, arten Homo Sapiens, lärde sig tro på kollektiva myter. Genom dessa påhittade verkligheter, av vilka religionerna är en avdelning enligt Harari, kunde Homo Sapiens samarbeta i grupper på tusentals medan de andra människo­aporna bara kunde tänka i konkreta termer och därmed utsträcktes deras samarbeten till på sin höjd några dussin individer. Genom de uppdiktade verkligheterna skapades civilisationer som gjorde att Homo Sapiens drog ifrån i utvecklingen och lämnade alla andra arter bakom sig när det gällde samarbete, kreativitet och kulturbyg­gande.

För Peter LeMarc hade den här boken varit den faktor som till sköt hans barnatro helt i sank. Den där barnatron var redan svårt skadad efter flera år med cancer och efter några nära vänners bortgång i samma sjukdom. Men just Hararis förklaring av religionernas uppkomst sänkte resterna av den där tron som han kanske en gång hade haft. I samma vecka som Peter LeMarc vittnat om denna förlust av tro står jag på just 1 april och ropar: Kristus är uppstånden! Inte en gång utan tre gånger. Och istället för att ropa april, april så svarade ni lydigt: Ja, Han är sannerligen uppstånden!

Varför gjorde ni det? Vad det bara för att ni kan liturgin från tidigare påskdagar och vet att man ska svara så? Eller var det för att ni helt enkelt läste innantill från duken här framme? Utifrån sett hade det ju varit mycket rimligare att ni hade ropat: April, april, din dumma sill. Jag kan lura dig vart jag vill! För många av er är ju välutbildade människor: läkare, ingen­jörer, jurister, lärare och ett antal disputerade akademiker med tunga doktorsavhandlingar där ni verkligen fått visa att ni inte sysslar med något annat än evidensbaserad forskning, alltså forskning grundad på empiriska fakta, forskning där varje resultat ska tåla kritisk granskning och kan styrkas i jämförande studier. Och vi andra, vi som saknar tunga akademiska titlar, vi har ändå alla fostrats i ett skolsystem som tränat oss grundligt i kritiskt tänkande

Ändå ropade ni inte April, april när jag ropade att Kristus är uppstånden! Vad har ni egentligen för bevis på att det där verkligen är sant? Vad har ni för konkreta fakta att luta er mot när ni ropar det där?

Ja, vad är det som får oss att instämma i det där påskropet trots att vi inte har några bevis som skulle imponera på författaren till den där Sapiens-boken? Ja, vi tangerade det ämnet också i tisdags för jag frågade Peter LeMarc vad han hade för bevis på att hans fru älskade honom och vad jag menade var att vi också i andra sammanhang faktiskt låter oss övertygas av argument som inte heller skulle imponera på en kritisk opponent vid en disputation. Vi var i tisdags också inne på det kanske mest fundamentala argumentet mot att Hararis bortförklaring av religiös tro. Nämligen varför en naturvetenskaplig förklaring av något skulle behöva utesluta Gud ur ekvationen. Gud brukar ju handla utifrån naturlagar så varför inte också i fallet med religionernas uppkomst?!

Men åter till frågan varför ni svarade Ja, han är sannerligen uppstånden. En anledning till det skulle kunna vara att ni ser det där ropet inte som någon historievetenskap­lig utsaga utan som poesi. Som en trotsig bekännelse till livet, till att livet ändå är starkast. Ungefär som de där berömda raderna av Karin Boye:

Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Det finns kristna som alldeles uppenbart har den synen på Jesu uppstån­delse. Jag vet åtminstone en som åtminstone haft den här uppfattningen och som dessutom är bibelprofessor. De som står bakom den här poetiska tolkningen påpekar att det finns en annan ton i evangeliernas berättelse efter Jesu död och tolkar det som att det handlar om lärjungarnas dröm­syner. De ville så gärna tro på att Jesus hade uppstått så då skapades genom en psykologisk process bilden av en levande Kristus hos några få. De spred den sedan vidare och eftersom vi människor, precis som Harari påpekade, verkligen har lätt för att tro på uppdiktade berättelser så fick de här berättelserna spridning som faktiska beskrivningar av vad som hade hänt den där påskmorgonen.

 

Jag sa berättelserna och inte berättelsen och precis där får den här gruppen uttolkare sitt första problem för det är faktiskt flera något olika berättelser vi har i de fyra evangelierna. De skiljer sig åt i vissa tydliga detaljer när de berättar om vad som hände på påskmorgonen. Och om det inte hade funnits hårda historiska fakta i bakgrunden så tänker jag att man hade slipat till de där berättelsevarianterna väldigt tidigt för att undvika motsägelser. En drömsyn gör inte motstånd mot den sortens redigering utan det gör bara den faktiska verkligheten. Den historiska sanningen styrks alltså av att berättelserna skiljer sig åt i detaljer för det gör alla vittnesberättelser efter dramatiska händelser.

Det andra problemet som historicitetsförnekarna får är att det är kvinnor som är de första vittnena och det är faktiskt alla fyra evangelisterna överens om.  Kvinnor var inte vittnesgilla i det judiska samhäller. Vi hörde ju i evangeliet hur apostlarna först avvisade kvinnornas berättelse som tomt prat. Deras vittnesmål räknades inte som männens i officiella sammanhang och troligen inte heller i det privata. Om uppståndelseberättelserna skulle varit konstruerade med eller utan hjälp av drömsyner hade det rimligen varit män som varit de första vittnena till den tomma graven. Varför skapa en onödig svårighet om man vill få maximal spridning åt den här historien?

Men samtidigt är allt det här bara indicier och jag kan förstå de människor som menar att de inte utgör tillräcklig grund för att tro att Jesus verkligen uppstod, på riktigt. Kanske låter de sig inte heller övertygas av att flera av de lärjungar som måste vetat hur det låg till blev avrättade för att de vägra­de erkänna att det var en uppdiktad berättelse. Och vem ställer upp på tortyr och avrättning för att bevara något som man vet är en lögn? Men om det nu är som Harari säger att det som skiljer människan från alla andra djur är att hon har förmågan att konstruera myter och sedan själv tro på dem. Om det är på det viset så är har vi fortfarande inga vetenskapligt hållbara bevis för Jesu uppståndelse för man skulle då kunna tänka sig en hjärntvätt som är så tvättäkta att den håller ända in i döden.

Nu är ju alternativet till påsktron inte heller något självklart vetenskapligt alternativ för som många recensenter har påpekat gör Harari själv ett spekulativt trossprång när han i sin bok torrt konstaterar att Gud inte existerar annat än i människors fantasi. För det är ju som en annan professor, nämligen Stefan Einhorn, konstaterar och som vi också var inne på i samtalet i tisdags. Einhorn liknar vårt samlade vetande vid innehållet i en garderob i en storstad och menar att om vi utifrån innehållet i den gardero­ben utesluter att det skulle finnas en Gud så är vi inte intellektuellt trovär­diga. Stefan Einhorn är själv agnostiker så hans svar på påskropet skulle kanske bli: Ja, han är möjligen uppstånden! Och om Harari förblev sin vetenskaplighet trogen hela vägen så skulle hans svar kanske bli: Nej, han är troligen inte uppstånden!

Så vad är det då som återstår om man ändå vill bejaka sitt instämmande i den där orden: Ja, han är sannerligen uppstånden? Jo, det som återstår är själva livet. För jag är övertygad om att det i både ditt och mitt liv finns tillräckligt mycket som bekräftar tron på en uppstånden Kristus. Vad det handlar om tror jag är ljuskänslighet: att inte bara reagera på mörker som cancer, död och lidande utan också reagera på ljus. För ljus är inget normal­tillstånd, liv är inget normaltillstånd utan ett alldeles extremt undantags­tillstånd i ett universum vars utgångsläge är extrem kyla, mörker och död.   Och glöm inte att tron behöver båda dina hjärnhalvor, både tanke och känsla! Släpp den ensidiga intellektualiseringen av din tro. Våga gå upp i tron precis som du kanske vågat gå upp i din kärlek till en annan människa! För om du gör det så kommer någon dig till mötes. Som en påminnelse om att tro inte handlar om att skriva under på några kyrkliga dogmer så kommer någon dig till mötes. Jag tror att det är den uppståndne Jesus som kommer dig till mötes för att påminna dig om att tro inte är något annat än en relation och som varje relation så bekräftar den sig i sig själv. Då behövs vare sig några vittnesmål eller indicier eller påstådda bevis för relationen är sitt eget bevis. Och då hamnar jag där jag hamnade också förra söndagen – i ett konstaterande av att tron inte får bli sitt eget objekt. Det handlar inte om att du ska tro på din egen tro utan på uppståndelsens Gud.

Du kan inte resonera dig fram till den där bekännelsen: Ja, Han är sanner­ligen uppstånden! Men du kan låta dig övermannas av den på samma sätt som du kan bli övermannad av kärlek. Så låt dig då bli övermannad! Lägg tvivlen åt sidan och umgås med den Uppståndne som om Han verkligen fanns där. Och om din tro blivit så intellektualiserad så att den hindrar dig från att göra det, så låtsas då att du tror. Fake it till you make it som det engelska uttrycket lyder. Huvudsaken är att inget hamnar mellan dig och den Uppståndne – inte ens din vacklande tro!  Så låt oss då med båda våra hjärnhalvor och hela vårt hjärta instämma i kyrkans bekännelse