Långfredag 2018  NÄSTA>  Påskdagen 2004
Högmässogudstjänst i Stenshjökyrkan

GT-text Jes 53:1-12

Vem av oss trodde på det vi hörde,
för vem var Herrens makt uppenbar?
Som en späd planta växte han upp inför oss,
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget ståtligt yttre
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss.
Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.
Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.
Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.
Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land,
straffad för sitt folks brott.
Han fick sin grav bland de gudlösa,
fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt,
aldrig tagit en lögn i sin mun.
Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.
Han skall få ättlingar och ett långt liv,
och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.
När hans elände är över skall han se ljuset
och bli mättad av insikt.
Min tjänare, den rättfärdige,
ger rättfärdighet åt många
och bär deras skuld.
Jag skall ge honom hans andel bland de stora,
låta honom dela byte med de mäktiga,
för att han var beredd att dö
och blev räknad som syndare,
när han bar de mångas skuld
och bad för syndarna.

Epistel Fil 2:6-8

Kristus Jesus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

Evangelium Luk 23:26-49

När de förde bort Jesus hejdade de en man från Kyrene som hette Simon och som var på väg in från landet och lät honom ta korset på sig och bära det efter Jesus. En stor folkmassa följde med, och kvinnor som sörjde och klagade över honom. Jesus vände sig om och sade till dem: "Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. Det kommer en tid då man skall säga: Saliga de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har gett di. Då skall man säga till bergen: Fall över oss, och till höjderna: Dölj oss. Ty om man gör så med det gröna trädet, vad skall då inte ske med det förtorkade?"

De förde också ut två förbrytare för att avrätta dem tillsammans med honom. När de kom till den plats som kallas Skallen korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster. Jesus sade: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör."

Psalm 142:1-2

De delade upp hans kläder och kastade lott om dem. Folket stod där och såg på. Rådsmedlemmarna hånade honom och sade: "Andra har han hjälpt, nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Messias, den utvalde." Också soldaterna gjorde narr av honom. De gick fram och räckte honom surt vin och sade: "Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv." Det fanns också ett anslag ovanför honom: Det här är judarnas konung.

Psalm 142:3

Den ene av förbrytarna som hängde där smädade honom och sade: "Är inte du Messias? Hjälp då dig själv och oss." Men då tillrättavisade honom den andre: "Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff? Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat. Men han har inte gjort något ont." Och han sade: "Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike." Jesus svarade: "Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset."

Det var nu kring sjätte timmen. Då blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen, det var solen som förmörkades. Förhänget i templet brast mitt itu. Och Jesus ropade med hög röst: "Fader, i dina händer lämnar jag min ande." När han sagt detta slutade han att andas.

(Släck altarljus, Psalm 142:4)

Officeren, som såg det som hände, prisade Gud och sade: "Han var verkligen en rättfärdig man." När folkmassan som samlats där som åskådare hade sett vad som hände, vände de hemåt och slog med händerna mot bröstet. Men alla hans vänner, och bland dem kvinnorna som hade följt med honom från Galileen, stod på avstånd och såg alltsammans.

Så lyder det heliga evangeliet!

Lovad vare du, Kristus!

Psalm 142: 

Predikan

Men alla hans vänner, och bland dem kvinnorna som hade följt med honom från Galileen, stod på avstånd och såg alltsammans.

Så slutade evangeliet. Och nu är det vi som står där, på ett ännu längre avstånd – ett avstånd av 2000 år, ett avstånd som är minst lika stort i kulturellt, socialt och religiöst avseende. Hur ska vi kunna förstå på det avståndet? Ja, en avrättning kan vi kanske i någon mån föreställa oss och mitt ibland oss i Sverige idag har vi unga och gamla som för bara några år sedan tvingades bevittna avrättningar i då IS-ockuperade delar av Syrien. IS-soldaterna tvingade ut befolkningen för att vara åskådare till dessa avrättningar där man halshögg eller hängde oskyldiga människor, kanske var deras enda brott att de var kristna eller att de hade vägrat avslöja sina kristna grannar. Man avrättade också småbrottslingar, människor som hade begått brott som i Sverige skulle resultera i ett bötesföreläggande eller möjligen ett kortare fängelsestraff. Och tusentals människor tvingades se på – allt för att galningarna skulle få tillfälle att manifestera sin makt. Se vad vi kan göra – och ni kan inte göra någonting för att stoppa oss! Men ännu mer för att fylla befolkningen med rädsla – se här vad som händer om ni sätter er upp mot oss! En del av dessa ofrivilliga vittnen finns i Sverige idag och de skulle kunna berätta om avrättningar. De skulle kunna berätta om fasan i de dödsdömdas ögon, de skulle kunna berätta om bödlarnas obegripliga kyla och de skulle kunna berätta om skriken, gråten och skräcken.

Men vi har inte varit där. Så hur skulle vi kunna förstå hur det känns att vara på en avrättningsplats? Inte ens ni ungdomar som här i kyrkan ägnade en del av gårdagskvällen åt att se Mel Gibsons blodiga film ”The Passion of the Christ” – inte ens ni kan riktigt föreställa er hur det skulle vara att vara där!

Men även om vi hade kunnat det, även om vi hade kunnat förflytta oss 2000 år tillbaks i tiden till den där sophögen utanför Jerusalem, så hade vi ändå inte förstått hela innebörden i att just Jesus blir avrättad. På plats i Jerusalem för 2000 år sedan hade vi visserligen varit omgivna av en kultur som såg offer som något naturligt. I templet offrade man djur och växter, vin och mat. Man offrade en del av den första skörden och vid påsken offrade man sedan tusen år tillbaka ett lamm till minne av befrielsen från slaveriet i Egypten. En del av offren brändes upp, de förintades för att visa att man avstod detta dyrbara för att ära Gud. Andra offer, som påskalammet, åt man upp i en helig måltid.

 

I nya testamentet förkunnas att vi inte längre behöver offra till Gud för Jesus har redan gjort det slutgiltiga offret en gång för alla. Men där finns också en annan tanke och det är att offret finns kvar men det har ändrat karaktär. Nu är det vår uppgift att offra våra liv i den bemärkelsen att vi ställer våra liv i Guds tjänst, i den självutgivande kärlekens tjänst. Då offrar vi vår tid, vårt engagemang, vår bekvämlighet och kanske vår stolthet. Att ge efter i en konflikt där någon av parterna måste backa – det kan vara ett sätt att offra i vår tid. Att inte kräva sin rätt, att ta på sig skulden för något man inte är skyldig till, att ta obehaget att trotsa sin egen grupp för att skydda någon som gruppen vänt sig emot. Allt det där är exempel på hur vi kan offra idag. Ja, exempel på hur vi kristna bör offra idag om vi vill vara lärjungar till honom som lärde oss den lidande kärlekens väg.

 

Den här nytestamentliga tolkningen av offer är fullt begriplig också i våra ögon. Vi förstår det kärleksfulla i att ta straffet för någon annans räkning. Och det är kanske allt vi behöver förstå av denna Långfredag. Vi behöver inte förstå det där med blodet som är utgjutet för vår skull, vi behöver inte förstå varför Jesus måste dö och hur hans död på något existentiellt sätt kan påverka vår situation idag. Det där är och förblir obegripligt för oss på ett intellektuellt plan. Men kärlek går inte heller att förklara på ett intellektuellt plan – det handlar om djupare förnimmelser. Säger vi att det handlar om känslor så låter det så ytligt, för det är ju tyvärr så vår kultur ofta betraktar känslor. Det där är ju bara känslomässiga argument, kan någon säga och därmed vifta bort det kanske allra viktigaste i en diskussion. För känslor handlar inte bara om yta. Själva känslouttrycket kan vara ytligt men känslorna i sig har rottrådar som går djupare än något annat i oss. Åsikterna kan vara det mest ytliga av allt, de kan vara påklistrade. På samma sätt med tankarna, de intellektuella och vetenskapliga tankarna som vår kultur håller så högt – de allra djupaste tankemässiga resonemangen rör sig fortfarande bara i ytvattnet av vår varelse. Men känslorna, de där som bara väller upp utan att vi var beredda på det – de har ofta ett budskap som kommer från vårt allra mest undermedvetna – de berättar sanningar om oss själva som vi inte ens själva kände till.

 

Därför tror jag att det allra bästa sättet att närma sig det där obegripliga korset – det är med hjälp av känslorna. Därför ska jag nu göra ett minimalt offer. Jag ska offra tre minuter av min prat-tid i denna predikan. Vi ska istället vara tysta. Inte ett ord, inte en viskning ska få höras för i tre minuter ska vi lyssna inåt – inte till våra tankar utan till våra känslor – vad känner du inför korset? Låt oss bli stilla…