Domssöndagen 2016    NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan  kl 10

 GT-text   - Daniel kapitel 7, vers 9 - 10

Sedan såg jag tronstolar sättas fram och en uråldrig man slå sig ner. Hans kläder var snövita, och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var eldslågor och hjulen därunder flammande eld. En ström av eld flöt fram från platsen där han satt. Tusen och åter tusen betjänade honom, tiotusen och åter tiotusen stod där inför honom. Så tog domare plats och böcker öppnades.

Epistel - Johannes uppenbarelse kapitel 20:11 - 21:5

Och jag såg en stor vit tron och honom som sitter på den, och jorden och himlen flydde inför honom, och det fanns inte längre någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böckerna öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön. Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.”

Evangelium - Evangeliet enligt Johannes kapitel 5, vers 22 - 30

Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom. Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.

Beredelsetal

Domssöndagen lyfter fram den yttersta dagen, slutet på alltsammans och Bibeln beskriver att allt slutar i något slags dom. Att livet på jorden en gång tar slut för allt och alla det kan vetenskapen bekräfta genom att vår sol har en begränsad livslängd. Men det tar ett tag. Om sådär 6 miljarder år kommer solen att svälla till en röd jättestjärna och då kommer den att uppsluka jorden fast då är allt liv sedan länge utplånat. Redan om en mil­jard år kan allt liv vara borta om jorden inte långt innan dess har träffats av någon jättelik meteorit som sprängt klotet i bitar…

Fast risken är påtagligt större att människan genom krig eller miljö­förstöring på egen hand gör jordklotet obeboeligt.

Men det individuella slutet är ju det som är det enda intressanta för oss – detta att ingen av oss kommer att finnas kvar om drygt 100 år eller så. Vår egen död är så påtaglig och ofrånkomlig att vi har utvecklat imponerande försvarsmekanismer mot att behöva tänka på den. Vi förtränger den helt enkelt. Men om vi kunde lita på att det verkligen finns någon som väntar på oss på andra sidan döden, någon som vill oss väl, så skulle vi inte behöva vara rädda för vare sig döden eller domen. Och jag menar att vi kan lita på det för även om det nu är något slags dom som väntar på oss så är domaren den Jesus som älskar oss mer än vi någonsin kommer att kunna förstå.

Så låt oss då redan nu lägga korten på bordet i förvissning om att Jesus redan sett allt i ditt liv – och ändå har han inte övergett dig. Så låt oss då be och bekänna …

Predikan   

Under snart 500 år har vi svenskar matats med den lutherska grundtanken att det inte är våra gärningar det kommer an på när det gäller vår frälsning, utan enbart Guds nåd. Det som behöver göras för att oskadliggöra vår synd är redan gjort genom Jesu död på korset. Gång på gång har det upprepats och även om budskapet har hörts alltmer avlägset under de senaste 100 åren i takt med sekulariseringen, så finns det ändå lagrat i vårt kollektivt undermedvetna efter att sådär 15 genera­tioner av våra förfäder alla fått höra orden om rättfärdiggörelse genom tro och inte genom gärningar.

Samtidigt är det på något sätt gärningarna som får sista ordet i kyrkoåret för det är ju kyrklig nyårsafton idag, nästa söndag börjar ett nytt kyrkoår. Gärningarna får sista ordet framförallt i den evangelietext som särskilt förknippas med den här söndagen, nämligen Matt 25 med beskrivningen av domen och orden om att allt vad vi gjort för våra minsta bröder det har vi gjort för Jesus själv. Den texten möter vi i första årgångens evangelium men också idag när vi läser andra årgången får vi en påminnelse om gärningarnas betydelse genom följande ord: de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen.

Här finns alltså en motsättning mellan den lutherska dogmatiken och de bibeltexter som får sista ordet i kyrkoåret. Eftersom Martin Luther dessutom betonade själva bibelordet så mycket, så kommer vi inte undan den här motsättningen. Och jag måste säga att jag gillar den! Jag tycker om erkänd motsägelsefullhet när det gäller tillvarons innersta frågor för det är bara paradoxer som kan göra tillvaron rättvisa. Just för att tillvaron är paradoxal!

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att entydighet och den tvärsäkerhet som entydiga sanningar ger upphov till är rent livsfarlig. Bokstavligen märker vi den livsfarligheten just nu i Islamiska Statens ideologi – för dem existerar bara entydiga sanningar. Hos dem finns inga paradoxer, ingen osäkerhet utan bara tvärsäkerhet på att Gud står på deras sida i kampen mot de otrogna.

Men entydigheten står alltför högt i kurs också i västerlandet – Donald Trump var inte direkt ödmjuk och trevande i den amerikanska president­valskampanjen utan också när han ljög var han helt entydig och konse­kvent. Och också i de svenska politiska och religiösa systemen frodas emellanåt den tvärsäkra entydigheten. Anledningen är att den uppfattas som så attraktiv. Den drar väljare till partiet och den drar folk till guds­tjänsterna: Äntligen någon som vågar säga hur det är, hur det verkligen är!

Nu måste jag också erkänna att inte heller Martin Luther var direkt ödmjuk och sökande utan snarare bombastiskt tvärsäker i många frågor. Men han stod mitt i en avgörande kyrkostrid och konflikter skapar alltid polarisering – man renodlar sin egen ståndpunkt för att markera skillnaden mot meningsmotståndaren. Men Luther skapade ändå förutsättningar för det där bejakandet av paradoxerna som jag ser som så viktigt. För när han lyfte fram slagordet Sola Scriptura!, Skriften Allena!, så ställde han sig under den kanske mest motsägelsefulla bok som någonsin skrivits – nämligen Bibeln! Nu är det ju inte så konstigt att just Bibeln är motsägelsefull eftersom den består av 66 väldigt olika böcker som dessutom tillkommit under en period av ett helt årtusende. För att få en bild av Bibelns spretig­het kan vi föreställa oss att vi går in i en modern shoppinggalleria, typ Frölunda Torg eller Östra Nordstan. Där finns affärer av de mest olika slag och man kan köpa allt från underkläder till motorsågar. Om vi kompletterar den där gallerian med ett skrotupplag och en hönsfarm så börjar vi närma oss Bibeln när det gäller spretighet och motsägelsefullhet.

Och just när jag tangerade hönsfarmen insåg jag att jag kommit rätt långt från dagens evangelium, så det är dags att återvända. Men från den här utflykten tar vi med oss tanken att entydighet är farligt medan mångtydig­het och motsägelsefullhet kommer bra mycket närmare något slags sann beskrivning av verkligheten. Alltså: antingen du är troende eller ateist: leta upp sprickorna i din rustning – det är där livet kan få fäste!

Men hur blir det då med själva grundfrågan? Är det gärningarna eller enbart nåden som står i centrum i den yttersta domen? Kommer vi att dömas efter våra gärningar eller är allt förlåtet?

Ja, när jag hade kommit så här långt i mina predikoförberedelser hemma vid datorn så tog jag liksom sats för att försöka formulera något slags slutsats som jag tänkte skulle landa i ett konstaterande av att vi kan lita på nåden, vi kan lita på att Guds kärlek överträffar våra brister. Men samtidigt ville jag inte utplåna Domssöndagens allvar – vi kommer inte ifrån att Jesus själv verkar förutsätta att hur vi lever här på jorden får konsekvenser ända in i evigheten. Men när jag skulle börja formulera det här så tittade jag åt höger, ut mot fönstret bredvid min skrivplats där hemma. Och då såg jag det här:

  

 Där låg katten på sin vanliga plats på fönsterbrädan ovanpå elementet. Hon söker sig dit på vintern eftersom det är en av de varmaste platserna i huset. Och hon gillar värme, trots att hon har sin tjocka päls verkar hon inte kunna få nog av värme. Och när jag såg det så slog det mig att hennes beteende nog är den mest rimliga slutsatsen av Domssöndagens budskap.

Också vi ska söka oss till värmen! Och då menar jag inte i bokstavlig bemärkelse utan i andlig bemärkelse. För inför Domen står vi där med våra frågor och kanske också med vårt tvivel på att det ö h t skulle finnas något efter döden, och det enda vi då kan göra är att söka oss till Jesus.

För hur det än blir med den yttersta domen så vet jag att det är hos honom, nära honom, som jag finner husets varmaste plats. Ja, tillvarons varmaste plats! När jag jagas av min egen inre kyla och likgiltighet så vet jag att värmen finns hos honom. Och om jag kommer tillräckligt nära honom så kommer jag liksom katten ovanpå elementet att bli uppvärmd. Och när jag är varm så kan jag själv sprida värme till varje människa jag möter – det går liksom av sig självt när jag väl är uppvärmd!

Då behövs inga krångliga uppförandekoder, då behövs inga syndakataloger eller ambitiösa kyrkliga nyårslöften. Om jag är uppvärmd så kommer jag att sprida värme – det är en naturlag – termo­dynamikens andra lag. Så gör som katten – var girig när det gäller värme! Låt dig inte nöjas med lite utan sök dig så nära Jesus att hans kärleks värme blir din kärleks värme! AMEN