Domssöndagen 2014    NÄSTA>
Gudstjänst i Fågelbergskyrkan
 

Epistel - Till de kristna i Korinth kapitel 15, vers 22 - 28

Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty 'allt har han lagt under sina fötter.' När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

Evangelium – Matt. kapitel 13, vers 47 - 50
Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga. Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.

Predikan

"Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder."

Är det vad man vill höra när man kommer till kyrkan? Kyrkan som mark­nadsför sig med begrepp som kärlek, nåd och förlåtelse och så får man det här i ansiktet på Domsöndagen – ett budskap om en ofrånkomlig dom där det verkar som att jag skulle vara nöjd med att sitta och sjunga psalmer i en himmel medan andra samtidigt plågas i ett helvete, som bortsorterade fiskar! Är det inte tillräckligt mycket bortsorterande här på jorden? Ska det t o m vara så i himlen att alla inte får vara med? Måste det alltid vara så att det inte finns plats för alla, att några måste vara utanför – ända in i evigheten?

Nej, Domsöndagens budskap kan kännas oerhört frånstötande och obarmhärtigt. Och utan att den är uttalad kan jag nästan uppleva något som liknar en beställning från min arbetsgivare en sån här dag, en beställning om att runda av de vassa hörnen i texterna, om att inte skrämma folk med tal om dom, utan komma runt det där allvaret genom att ännu en gång fokusera på förlåtelsen, på tanken om att alla nog ändå ska kunna bli förlåtna.

Men samtidigt: Om du går till tandläkaren – vill du då att tandläkaren säger sanningen eller vill du bara höra att allt är bra. Vill du att tandläkaren viftar bort de där hålen han upptäckt och säger att det där löser nog sig självt, eller vill du att han säger som det är och tar fram borren om det skulle vara nödvändigt?

Häromveckan klippte jag mig och före mig hos frisören satt en kvinna vars son jag konfirmerade för 25 år sedan. Hon sa att hon fortfarande kom ihåg mitt tal till konfirmanderna och att hon och hennes ateistiske fd man hade tyckt att det var så bra. Jag blev förvånad för jag kom givetvis inte ihåg vilket konfirmationstal jag hade haft 1989. Men då nämnde hon att det handlade om Tjörnbron och då visste jag direkt vilket tal det var. Det var ett tal som jag efteråt nästan haft lite dåligt samvete för eftersom det var så allvarligt, kanske alltför allvarligt för en konfirmation, tyckte jag efteråt. Talet gick ut på att jag påminde om den där natten 9 år tidigare, i januari 1980, då Tjörnbron blev påseglad och rasade. Efteråt läste man i tidningen om hur bilar kommit i nattmörkret och kört rakt ut i tomma intet, man hade störtat mot en säker död mot isflaken 40 meter längre ner.

Jag berättade då om hur jag ibland kunde uppleva det som konfirmand­präst. Att jag träffade ett antal ungdomar under nästan ett helt år, berättade om det kristna budskapet och såg dem i kyrkan. Men efteråt försvann nästan allesammans, bara några enstaka blev kvar.

Den upplevelsen liknade jag vid att jag stod vid uppfarten till den rasade Tjörnbron med en varningsflagga och försökte stoppa bilarna som var på väg upp. Jag stannade dem som kom farande och försökte få dem att ta en annan väg. Men somliga stannade inte ens utan körde bara glatt vidare trots min varningsflagga. Andra stannade men trodde inte på att bron skulle ha rasat, så de fortsatte mot en säker undergång. En del sa att de visste att det inte gick att komma över men körde ändå vidare för de påstod att det inte fanns ett land på andra sidan vattnet.

Det är kanske inte så konstigt att man minns ett sådant konfirmationstal också 25 år senare, det mer förvånande är kanske att man tyckte om det för det är ju en version av Domsöndagens budskap om det allra djupaste allvaret. Påståendet att det finns en risk att gå förlorad, hävdandet av att hur vi lever här och nu får konsekvenser ända in i evigheten!

Jag är medveten om att parallellen med tandläkaren haltar lite för så säker som tandläkaren kan vara på att hålet i dina tänder verkligen finns, fullt så säker kan jag som präst inte vara på vad som händer efter döden. Inte heller jag har ju varit där. Visserligen finns det gott om bibelställen som vittnar om en kommande dom och om risken att gå förlorad, och Bibeln har för mig en väldigt hög trovärdighet för den har lett mig rätt i så många andra sammanhang. Men samtidigt har Gud gett mig en hjärna och ett samvete som säger att tanken på eviga straff inte går ihop med tanken på Guds kärlek och förlåtelse.

Mot den invändningen kan man visserligen hävda att det finns annat i Bibeln som jag inte riktigt förstår men som jag ändå tror på. Jag tror t ex att Jesus dog på korset för våra synder men jag kan inte förklara hur det hänger ihop på ett intellektuellt trovärdigt sätt, för jag förstår det inte själv. Jag tror på det för att det talar till mitt hjärta mer än till min hjärna. Men när det kommer till Jesu ord i evangeliet om att några ska sorteras bort som dåliga fiskar, ja då ställer sig både hjärna och hjärta i opposition. Och samtidigt kan jag inte begränsa Gud till det jag förstår, för då har jag skapat en avgud. Om Gud ska rymmas inom min hjärna och mitt samvete, ja då får jag en rimlig gud men den enda Gud som är värd att tro på är en orimlig Gud, en Gud som spränger alla våra definitioner och begränsningar. Eller för att använda nya ärkebiskopens valspråk: Gud är större!

Så var hamnar vi då en dag som Domsöndagen? Jo, vi hamnar i något slags kapitulation där vi erkänner att talet om eviga straff inte verkar stämma med tanken på en kärleksfull Gud men ändå finns de tankarna klart uttryckta i den Bibel som åtminstone jag tror på. Det innebär att jag inte har mandat att säga att alla kommer till himlen utan mitt uppdrag är att inte vara så tvärsäker som tandläkaren men ändå påminna om att det finns tecken på att hur du och jag lever här på jorden kan få konsekvenser ända in i evigheten. Samtidigt vilar evigheten i Guds händer och då behöver jag inte vara rädd för att kärleken skulle vara en bristvara på andra sidan döden. AMEN