Domssöndagen 1999    NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Evangelium - Joh 5:24-29
Jesus sade: "Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen, utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen."

Predikan
Fadern har gett Sonen makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen.

Det lär finnas ett gammalt indianskt ordspråk som säger nåt i stil med att döm inte din broder förrän du har gått en mil i hans mockasiner. Det här ordspråket säger egentligen samma sak som ett Jesusord som i Lukasevangeliets version lyder så här:
Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. (Luk 6:37)
För när indianordspråket säger att du inte ska döma någon förrän du gått en mil i hans skor så säger det egentligen också att vi ö h t inte ska döma våra medmänniskor. För ingen av oss kan känna någon annan människa inifrån på ett fullständigt sätt. Om vi då för ett ögonblick tänker oss att samma resonemang skulle gå att tillämpa på Gud gentemot människorna så skulle det alltså innebära att en allsmäktig Gud som tronar i en avlägsen himmel inte skulle kunna döma mänskligheten. Om han inte först hade gått en mil i våra mockasiner. Men nu är det ju just detta han har gjort - han har gått i våra skor, han har levt vårt liv, han har utsatt sig för allt det som en människa kan bli utsatt för! Och därför överlämnar Gud domen till Människosonen, till Jesus som vet vad ett mänskligt liv vill säga.

Men då kanske du invänder att bara för att Jesus har levt ett människoliv så har han inte levt just ditt liv, han har inte gått i just dina mockasiner och betraktat tillvaron ur just ditt unika perspektiv! Särskilt som han levde här för 2000 år sen i en helt annan kulturell miljö än den du lever i - han har levat ett liv som ligger väldigt långt ifrån det liv du lever! Hur skulle då han kunna förstå just dig och därmed ha rätt att döma dig?

På det här skulle man kunna svara att Jesus hade ju också en parallell gudomlig identitet och i den identiteten äger han all kunskap om var je människa. Utifrån sin gudomliga identitet kan han verkligen betrakta tillvaron med dina ögon. Men jag skulle vilja gå ännu längre och påstå att Jesus levde inte bara ett människoliv, han levde allas våra liv. Den kristna tron säger ju att när han spikades fast på korset så var det hela mänskligheten han representerade, det var bokstavligen vår synd som spikades fast på det där korset för evigt. Dina erfarenheter är du alltså inte ensam om, utan ni är alltid två som betraktar världen med dina ögon! På något för oss ogripbart sätt är Människosonen närvarande i varje människoliv som leves!

Det här kan ingen av oss begripa fullt ut men vi kan ju åtminstone kommentera en av de intellektuella invändningarna. Nämligen invändningen - hur kan han leva mitt liv innan jag själv har levat det och hur kan han bära min synd 2000 år innan den har blivit min? Svaret måste ligga i att Jesus inte bara var en tids- och jordbunden människa som vi andra utan att hans liv spänner över allas våra liv. Obundet av den tidsaspekt som vi är så fångna i - både i tanke och liv! Jesus som en ständigt samtida, Jesus som evigt närvarande i nuet. Ja, han inte bara är närvarande i varje nytt ögonblick, han bär upp själva nuet - han förkroppsliga presens!

Men nu börjar jag verkligen känna att mina redskap inte stämmer med materialet. Att med intellektuella redskap försöka göra sånt här begripligt det är ungefär som att försöka studera vad kärlek är med hjälp av mikroskop, eller som att försöka dissekera sorg med skalpell… Jag lämnar därför de här frågorna med ett konstaterande av att Gud överlämnade domen till Jesus eftersom han var den i gudomen som verkligen vandrat i människornas mockasiner!

Så här inleddes dagens evangelium: Jesus sade: "Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv."
Den som hör mitt ord… Ja, vi har tillgång till Guds Ord. Just i dessa dagar är det ju så aktuellt när vi just har fått vår nya översättning av Gamla testamentet och dessutom en Bibel som innefattar också en massa böcker som vi inte är så bekanta med - nya testamentets apokryfer. De här böckerna kommer säkert att aktualisera frågor om bibelsyn - på vilket sätt är Bibeln Guds Ord? är Bibeln ofelbar och hur ska vi betrakta apokryferna - är också dom Guds Ord? Ja, en massa såna frågor kommer att göra sig påminda och vi kan lätt hamna i en situation där det är vi som ska inta ett förhållningssätt till bibelordet. Som om vi hade rätt att förfoga över Bibeln! Som om vi hade rätt att hantera bibelordet efter eget gottfinnande! Men det är inte vår uppgift att döma eller bedöma Bibeln! Däremot är det vår uppgift att låta Bibeln döma oss! Den yttersta domen är nämligen bara en slutpunkt för den dom som redan pågår och vår uppgift är att låta oss dömas varje dag med Guds Ord som domare. Innan vi går vidare ska vi sjunga en psalmvers om just detta - vi sjunger ps 356:5:

Döm mitt hjärta här i tiden,
innan världen döms av dig;
och när tiden är förliden,
i ditt domslut fria mig.

Orden om att det inte är jag som ska döma Bibeln utan Bibeln som ska döma mig har aktualitet när det gäller avslutningen av dagens evangelietext: "… och de som har gjort det onda skall uppstå till domen."

Kan man som modern, upplyst, kärleksfull och tolerant kristen år 1999 tro på sånt? Senast igår på konfirmandlägret fick jag frågan om jag trodde på helvetet. Mitt svar blev att jag inte kan lova att det inte finns! Här tror jag framförallt att det handlar om att inte ta sig obefogade rättigheter när det gäller bibelordet. För visst är det så att tanken på eviga straff i någon form är tämligen oförenlig med vårt sätt att tänka. I mina ögon är det kärlekslöst att döma folk till eviga straff hur mycket dom än skulle ha förtjänat det! Men därmed står det mig inte fritt att avskaffa helvetet. Jo, jag kan avskaffa det i min egen privata begreppsvärld. Det står mig helt fritt att blanda min egen andliga livsåskådningssoppa med precis dom ingredienser som passar mig och min tid. Men det står mig inte fritt att utan vidare kalla detta för kristendom! Bibeln talar på ett opassande tydligt sätt om att det finns en risk med att leva - en risk att hamna i något som vi kallar helvete men som vi inte kan beskriva på annat sätt annat än att det handlar om att vara skild från Gud.

Kan man därmed säga att jag faller i det gamla diket med en kyrka som försöker skrämma människor till tro? Ja, om man tycker att en färdledare försöker skrämma sin resegrupp till överlevnad genom att säga att där går leden och där finns det livsfarliga stupet. Hellre att jag kan bli anklagad för att skrämmas på det sättet än att jag kan bli anklagad för att ha förtigit en fara som jag inte kunde utesluta.

Inför den yttersta domen skulle man också kunna säga att jag ställs inför ett val som gäller om jag som person är viktigast i universum eller om det allra viktigaste är att kärleken och godheten segrar. För en sak kan vi vara säkra på och det är att om det finns den minsta möjlighet att skilja mig som person från det onda jag gjort, så kommer Gud att göra det. Om det finns den minsta möjlighet att skilja ogräset från säden i mitt livs åker, så kommer Gud att göra det. Och då kommer han att bränna upp ogräset men bärga säden i sin slutgiltiga skörd, mitt sanna jag kommer då att räddas in i Guds rike - skilt från allt som förorenat!

Om det nu finns en risk att gå förlorad så består den i att synden och ondskan blivit så integrerad i mitt liv att mitt sanna jag inte längre går att särskilja. Om det är så att jag går förlorad så är det i så fall för att jag annars skulle dragit med mig min ondska in i Guds rike. Och vad önskar jag då mest av allt - att jag personligen vinner på domen eller att kärleken äntligen segrar totalt och fullständigt?

Det enda jag personligen kan säga om den yttersta domen är alltså att hur det än går med mig personligen så går det bra för det jag mest av allt vill tro på - kärlekens seger! Sen har jag en dunkel aning om att vi alla kommer att bli så totalt överraskade av utgången. Jag tror att Han har något i bakfickan, något som trotsar och överträffar alla våra förväntningar! Han som ständigt bröt mot våra mönster och förvånade sin omgivning när han levde här på jorden - varför skulle han sluta förvåna när det gäller domen? Men en sak är säker - domens dag kommer inte att lida brist på kärlek! Så mycket kärlek som då exploderar i det där sista fyrverkeriet - så mycket hade vi aldrig kunnat föreställa oss!