S. före Domss. 2000    NÄSTA>
Högmässogudstjänst med dop i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Evangelium Matt 25:1-13
Jesus sade: Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: 'Brudgummen är här, kom ut och möt honom!' Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: 'Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.' De kloka svarade: 'Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.' Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: 'Herre, herre, öppna för oss!' Men han svarade: 'Sannerligen, jag känner er inte.' Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne.

Predikan
Den här berättelsen hör till de bibelberättelser som jag minns från min barndom. Jag minns den eftersom jag hade så lätt för att identifiera mig med dom där fem oförståndiga flickorna i liknelsen. Det hade kunnat vara jag som hade glömt att ta med mig extra olja till min lampa - jag är ju av den sorten som inte tar med mig extrakläder för att det kanske blir dåligt väder, som inte tar med mig en matsäck som jag kanske inte behöver o s v. Jag chansar ofta och därför blir jag också ibland blöt och hungrig, men sånt överlever man ju. Det var värre med den här berättelsen, för jag tror nämligen att jag som barn hade svårt att hålla isär liknelsen och den verklighet som liknelsen vill beskriva. Jag läste om fem oförståndiga flickor som glömt att ta med sig reservolja och som av sina ogina kamrater nekas att få lite av deras extraolja - det är kompisar det! Och därför missar dom hela festen. Det fanns ju åtminstone tre skyldiga: inte bara de fem som hade glömt ta med reservolja, utan också de snåla kamraterna och dessutom den där brudgummen som inte kan komma i tid. Brudgummen som också är ogästvänlig nog att inte släppa in dom bara för att de kommer för sent. "Sannerligen, jag känner er inte!" - Va, vad är det för ursäkt. Han var ju sen han också, så han borde väl kunna vara lite förstående för andra som är sena! När jag hörde den här texten som barn så tyckte jag att den kunde ha slutat med att brudgummen öppnade dörren och sa till de försenade flickorna: "Nämen va kul att ni också kunde komma, det gör inget att ni är lite sena. Jag var också sen så vi har knappt hunnit börja med festen!"

Ja, det kändes nästan lite skönt att så här 35 år senare få ta lite revansch på den där liknelsen och att t o m få göra det från en predikstol. För jag tror att den för 35 år sen blev lite av en moraliserande börda. När man var liten var det ju så många som sa att man skulle inte göra så och man skulle inte göra så. Det fanns så många måsten och förbud när man var liten, och den här texten spädde liksom på de vuxnas alla krav på en. Och jag visste ju att liknelsen handlade om Domens dag när Jesus en gång kommer tillbaks. Jag visste att bröllopsfesten var en bild för himmelen dit ju också jag ville komma. Men så hörde jag om hur det gick för de där fem flickorna som var ungefär som jag, och det var en så hemsk känsla - att bli lämnad utanför, att inte få följa med. Och just det där att vara utestängd från bröllopsfesten, det visste jag precis hur det kändes. För det stod i en annan skrämmande Matteus-text, bara tre kapitel tidigare, när Jesus berättade om den stackarn som blev utslängd från bröllopsfesten bara för att han hade fel kläder på sig. Och så stod det hur det var där ute i mörkret: "Där skall vara gråt och tandagnisslan" - så stod det i den gamla bibelöversättningen och det är ord man inte glömmer när man hört dem som barn.

Som barn tänker man ju i konkreta termer och därför blev det ungefär så att om man var glömsk och slarvig så fick man inte komma till himlen. Det var två saker jag missade som barn: Dels blandade jag ihop konkret och symboliskt. Dels visste jag inte att en liknelse inte kan tolkas i alla detaljer. En liknelse vill säga en enda sak medan däremot en allegori vill säga något i varje detalj av berättelsen. Det enda som Jesu liknelse om de tio unga flickorna vill säga är att vi ska vara beredda på att Jesus kan komma när som helst, när vi minst väntar det! Vi kan därför inte slå oss till ro i nåt slags låt-gå-mentalitet där vi tänker att det där med Gud det kan vi börja fundera på när vi blir gamla. Att leva varje dag som vore det den sista, det är ungefär vad den här berättelsen och fö hela den här söndagen handlar om.

Men då återstår åtminstone en fråga: Att leva varje dag som vore det den sista - vad blir det för liv? Att ständigt gå och tänka på att detta kan vara den sista dagen i mitt liv - blir inte det ett väldigt skräckfyllt liv? Vågar man leva ö h t då? Skulle man inte bli en livsfeg stackare som inte skulle våga göra nånting i rädsla för att göra fel? Skulle man kunna koppla av och ha roligt om man tänkte så varje dag?

Men om man blir rädd av att tänka att detta kan vara den sista dagen i mitt liv - vad tyder det i så fall på? Tyder inte det på att man är rädd för Gud, man är rädd för den där Domens Dag då allt ska avslöjas. För visst finns det mycket i våra liv som vi skulle få svårt att stå till svars för, sånt som vi helst av allt skulle vilja glömma för gott. Ofta lyckas vi inte särskilt bra med att glömma. I bästa fall lyckas vi mota ner våra obehagliga minnen i det undermedvetna, men där ligger dom och skaver och gör oss kanske ännu mer illa än om de hade varit medvetna minnen. Enligt kristen tro finns det bara ett sätt att göra sig av med det som gör oss rädda inför Domens Dag, och det är att lyfta upp det till ytan, erkänna det, och överlämna det till Jesus! Och när man väl gjort det, då blir det faktiskt lättare att leva. Om jag öppnat den där ventilen där jag ständigt får lämna ifrån mig allt det som tynger mig, så blir det lättare att leva och inte alls skrämmande att tänka sig att just detta kan vara den sista dagen i mitt liv.

Evangeliet fick mig alltså att minnas min barndom, temat för söndagen däremot, det väcker minnen som är 10-15 år yngre. Vaksamhet och väntan var ju temat och mina associationer går närmast till 1978 - ett år jag tillbringade som flygplatsbrandman på Skelleftå flygplats. Skelleftå flygplats är en av landets mindre flygplatser och under mitt år som brandman där hände det inte en enda allvarlig incident. Ändå fick vi givetvis hålla en ständig beredskap för vilken dag som helst kunde ju den stora katastrofen inträffa. Samtidigt kändes det så oerhört avlägset så att man verkligen fick anstränga sig för att mentalt hålla sig ständigt beredd. Återkommande oförberedda övningslarm var den viktigaste metoden för att upprätthålla den här beredskapen. Vi hade ju bara 30 sekunder på oss att köra ut brandbilarna ur garaget om larmet väl gick!

Men den vaksamhet och väntan man har på en brandstation går faktiskt inte att jämföra med den vaksamhet och väntan som den här söndagen handlar om. För brandmannen är det ju en anspänning att gå i ständig beredskap, ett arbete som man blir trött av. Och det man väntar på är ju större eller mindre katastrofer.

Att som kristen leva i ständig vaksamhet och väntan kan däremot vara en vila eftersom man väntar på nåt underbart. Kanske borde den här söndagen istället ha rubriken: Vaksamhet och förväntan. Man väntar ju på sin befrielse, man väntar på den stora festen och man vet att man redan fått de rätta festkläderna - dom fick man en gång när man döptes. Just så som Martin om en liten stund ska få dom när han döps. Även om hans dopklänning är fin så är det ändå den osynliga dopdräkten som är den viktiga. Den dopdräkt som samtidigt är bjudningskortet till den där himmelska bröllopsfesten.