S. eft. Alla helgons dag 2016    NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

GT-text Job 17:15-16

Vad har jag då för hopp,
vem kan skönja någon lycka för mig?
Går hopp och lycka med mig till dödsriket,
skall de följa mig ner i mullen?

Epistel 1 Kor 15:35-49

Nu undrar någon: "Hur uppstår de döda? Hurdan kropp har de när de kommer?" Vilken enfaldig fråga! Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö. Men Gud ger det den gestalt han har bestämt, och varje frö får sin egen gestalt. Alla kroppar är inte likadana, människorna har sina, boskapen sina, fåglarna sina och fiskarna sina. Vidare finns det himmelska kroppar och jordiska, men de himmelska har sin glans och de jordiska har en annan. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans.
Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.

Evangelium Joh 6:37-40

Jesus sade: "Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen."

Beredelsetal

Det är blött och slaskigt ute idag. Kanske stampade du av det värsta innan du gick in genom kyrkporten. Högmässans syndabekännelse fungerar ungefär som en dörrmatta där vi får lämna av oss all smuts vi samlat på oss under veckan. Vi får lämna det till Gud i förtröstan på att Gud tar hand om det och utplånar det för all framtid. Fast det finns ett annat alternativ och det är att inte låtsas om det, aldrig se sig tillbaka och helt enkelt förtränga att inte allt alltid var som det borde ha varit i mitt liv. Det kan liknas vid att istället för att torka skorna på dörrmattan så tar man på sig såna där blå plastsockor som de har på vårdcentralen. Man kapslar in smutsen. Det kan fungera en stund men så småningom går plastsockorna sönder, så småningom uppstår små revor i livlögnerna och något illaluktande börjar sippra ut.

Det är ingen bra idé att stänga in vare sig snöslask eller synder, det är bättre att torka av sig vid dörren och se sanningen i vitögat. Sanningen är inte alltid vacker men den som vågar möta sanningen om sig själv blir vacker inombords. Så låt oss då göra det, låt oss vara sanna mot oss själva och våga tro att den där dörrmattan syndabekännelsen kan ta hand om allt, precis allt. Så låt oss då be och bekänna …

Predikan

Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv.

Om man försöker distansera sig till det där Jesusordet – är det då inte ganska märkligt. Jag menar: här lever människor på jorden, generation efter generation föds, lever och dör. Och så plötsligt påstår en människa i en av dessa generationer att han är utsänd från en annan värld och att alla som accepterar det påståendet som sant ska få tillgång till denna andra värld! Men han kan inte visa upp några andra bevis för att den där andra världen verkligen existerar annat än att han verkar ha förmåga att utföra mirakler, alltså handlingar som vi människor vanligen inte brukar kunna utföra. Som att göra sjuka friska utan att använda några kända behandlingsmetoder. Men att påstå att det där skulle vara ett giltigt bevis för något slags gudomlig identitet, att han skulle vara något mer än en vanlig människa – det är väl inte alls självklart. Om de där miraklerna verkligen har ägt rum så bevisar det ju bara att han är något slags mänskligt UFO, en annorlunda sorts människa med ovanliga förmågor.

Ja, om vi verkligen försöker nollställa oss inför några tusen år av religiösa tankesystem och institutioner, så är det där rent intellektuellt lite långsökt, minst sagt. Varför skulle vi egentligen tro på det? Framförallt vi som lever i en tid då vi ständigt måste vara uppmärksamma på alla försök att lura oss! Vi som lärt oss genomskåda de där sk Nigeriabreven som kommer i e-posten ibland – ni vet, hon änkan till den avlidne miljardären som bara behövde låna våra kontouppgifter en kort stund för att hon skulle kunna komma åt sitt rättmätiga arv. Hon lovade ju att vi skulle få riktigt bra betalt för den där lilla tjänsten men ändå tror vi inte på henne. Eller är det så att Stensjökyrkan varje söndag är full av godtrogna idioter som verkligen lämnar ut sina kontouppgifter varje gång det kommer ett sånt där brev? Är det så att Sveriges kyrkor är fulla av människor som totalt förlorat förmå­gan till kritiskt tänkande? Men hur kan de i så fall sköta sina ofta kvali­ficerade jobb?

Nej, det där går inte ihop om man inte förutsätter att det här är något slags teater där vi tillsammans på söndagarna under en timme låtsas tro på något som vi egentli­gen inte tror på. Det skulle man i så fall kunna motivera – en stunds behag­lig verklighetsflykt som på vilken biograf eller teater som helst.

Ja, vad har vi egentligen för anledning att tro på Jesus när han påstår: Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv?

Ja, vad är det i det vanliga livet för faktorer som gör att vi tror på ett påstående som till det yttre verkar osannolikt? En faktor är avsändaren. Om vi känner avsändaren och har ett mycket stort förtroende för honom eller henne så kan vi acceptera nästan vilket budskap som helst. Men den där sortens förtroende verkar vara möjligt att skapa på distans, t o m genom en TV-ruta. Ta Donald Trumps mest trogna sympatisörer i presidentvalskam­panjen i USA. Om han påstår att hela klimathotet är en bluff så finns det uppenbarligen tiotals miljoner amerikaner som omedelbart är beredda att acceptera det påståendet. Och vi vet ju genom historien att det inte krävs personligt umgänge för att skapa den där sortens förtroende. Nej, Hitler lyckades utmärkt med att få miljoner tyskar att acceptera lögnen att allt elände var judarnas fel. Så känslan av förtroende är lätt att manipulera också på distans, så den räcker inte som argument för att tro på Jesus när han talar om ett liv efter döden.

Det som då återstår för att kunna tro på ett sådant påstående är att något inom oss faktiskt bekräftar att det är sant. Och här kommer vi till något som jag tror varit försummat under många år i vår kyrka. De andliga erfarenhe­terna! Ofta har kyrkan förkunnat utifrån något slags påstått auktoritets­perspektiv – du ska tro på att det är så för att prästen säger så och för att mamma och pappa bekräftar det! Men när mamma och pappa inte längre bekräftar prästens budskap så slutar folk gå till kyrkan om auktoritets­grunden var den enda grund de stod på. Det krävs något mer, en bekräftelse inifrån, inifrån det egna livet, inifrån det egna inre livet. Samtidigt har ju människor hela tiden haft egna andliga erfarenheter men det har inte varit så accepterat att tala om dem i kyrkan. Och här har vi präster en del av skulden tror jag. För vi med våra ämbetslöften och vår färdigförpackade teologi har varit rädda för det som inte stämmer med vårt eget system. Och egna andliga erfarenheter går inte att stänga in i några system, de spränger alla ramar, de låter sig inte begränsas till någon godkänd dogmatik.

Men jag tror att vi kyrkan lärde oss något i mötet med New Age-rörelsen på 80-talet, på samma sätt som vi tidigare, åtminstone i efterhand, låtit oss påverkas av frikyrkorörelsens framväxt. Vi hörde andra tala om sina andliga erfarenheter och för att kunna möta dem i en diskussion på samma nivå så blev vi tvungna att sluta med att bara hänvisa till yttre auktoriteter och istället börja ta våra egna andliga erfarenheter på allvar. Visst uppstår det problem för en institution när de som är satta att försvara den börjar lyssna inte bara utåt utan också inåt. Då kan det börja knaka i institutionens väggar och det är väl precis det vi ser i kyrkan idag. Det knakar i väggarna och det är bra att det knakar i väggarna för det andliga livet kan inte låta sig begränsas av mänskliga tankekonstruktioner.

Så, var hamnar vi då – vi som inte är godtrogna nog för att tro på Nigeria­brev eller Trumps påståenden om klimatet? Vi som inte är beredda att tro på vilka sagor som helst även om de är vackra. Jo, vi hamnar i ett ofrån­komligt uppdrag om att lyssna inåt. För bara där kan Jesu trovärdighet bekräftas när han påstår att det finns ett liv efter döden. Att lyssna inåt kräver tid, ostörd tid. Ostörd tid är en bristvara i ett informationssamhälle som rusar fram i ett allt snabbare tempo med allt fler babblande distraktio­ner inom hörhåll. Så det kan hända att du bara hör brus när du försöker lyssna. Möjligen krävs det en lång retreat för att du ska komma ner på de medvetendenivåer där det faktiskt går att höra något.  Kanske är lyssna också fel ord. Jag vet inte hur mycket det lilla fröet hör när det ligger i jorden och väntar på våren. Kanske är det mera bara en känsla – en känsla av att den här mörka jorden som jag har runt omkring mig inte är min slutgiltiga bestäm­melse. Känslan av att jag bär på något som en gång kommer att vecklas ut till ett bladverk som jag idag inte ens kan föreställa mig. AMEN