Vårt evighetshopp

S. eft. Alla Helgons dag 2015      NÄSTA>  
Högmässa i Stensjökyrkan

 

GT-text Hes 37:12-14
Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land. När jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk, då skall ni inse att jag är Herren. Jag skall fylla er med min ande och ge er liv och låta er bo i ert eget land. Då skall ni inse att jag är Herren. Jag har talat, och jag skall göra som jag har sagt, säger Herren.

Epistel Upp 22:1-5
Han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som rann från Guds och Lammets tron. Mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor, stod livets träd, som bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken. Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem. Och de skall vara kungar i evigheters evighet.

Evangelium Luk 12:4-7
Jesus sade: "Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Ja, jag säger er: honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar."

Beredelsetal

Två av de tre sånger som kören Sonora sjunger idag har verbet växa i titeln och jag vill stanna till inför titeln på den andra av sångerna: Låt mig växa stilla. Vi lever i en kultur där vi visserligen hör begrepp som tillväxt men det organiska, naturliga, långsamma växandet känns oerhört långt borta från vår tid och vår kultur. Annat var det i kulturer som var präglade av jordbruk och skogsbruk. Där tvingades man invänta naturens eget tempo och det man sådde idag kunde nästa generation kanske skörda om 50 år för så lång tid kan ett träd behöva ta på sig för att nå full storlek. Men i vårt moderna samhälle är det ett helt annat tempo som gäller och vi kan bli stressade av att vänta två sekunder på en långsam uppkoppling mot internet.

Kanske skulle vi låta dagens syndabekännelse få bli en bön om att nåden att få växa stilla, nåden att få växa inåt mot mitt eget centrum. För när jag närmar mig mitt eget centrum så närmar jag mig Gud. Vi lever så ofta i vår egen periferi – utslungade det av den där våldsamma centrifugalkraften från ett allt snabbare snurrande livshjul. Ibland kommer det oväntade och oönskade pinnar i det där hjulet, pinnar som tvingar mig att stanna. Då kan det hända att jag efteråt kan se tillbaks på den katastrofen och upptäcka att jag just där fick något av det jag saknat allra mest. En pinne i hjulet som får dig att stanna upp, en störning som tvingar dig att ändra dina livsplaner – kanske var det just där växandet började, det stilla växandet mot den människa jag djupast sett är. Låt oss be och bekänna…

 

 

Predikan

Där kom det igen, det där ordet som många hade hoppats att kyrkan hade förpassat till historiens skräpkammare. Ordet ”helvete” som står mitt i textmassan i dagens evangelium. Då spelar det ingen roll att Jesus två gånger upprepar att vi inte behöver vara rädda, då spelar det ingen roll att han betonar hur mycket vi är värda i Guds ögon och att alla hårstråna på vårt huvud är räknade och allt det där. Det är som när en chef har ett medarbetarsamtal med en anställd – om chefen säger en enda negativ sak och tio positiva om din arbetsprestation, så är det förmodligen det där enda negativa som du kommer ihåg efteråt. Kanske har det här med evolutionen att göra – det naturliga urvalet har premierat de individer inom en ras som reagerat starkast på hot. Ser du tio rådjur och en björn i skogen så har du större chans att överleva om du lägger märke till björnen än om du lägger på minnet att rådjur nummer 4 hade ovanligt stora öron. Vi är alltså genetiskt präglade till att reagera särskilt starkt på hot, det är därför du minns det där negativa som chefen eller läraren sa men glömmer allt det positiva. Och det är förmodligen därför ordet helvete stannar kvar i dig när du hört dagens evangelium, stannar kvar i dig mer än det upprepade bud­skapet om att vi inte behöver vara rädda. För begreppet helvete signalerar hot och fara – en fara för att hamna i eviga plågor efter döden. Och under tusen år av kristen förkunnelse i vårt land så har den faran varit precis lika verklig som rädslan för att möta en hungrig björn i skogen.

 

Så sent som det här året hörde jag på ett begravningssamtal att den avlidna hade haft en verklig ångest inför döden just av rädsla inför att hamna i helvetet. Och då handlade det om en människa som omgivningen hade uppfattat som en trygg och varmt troende kristen. Så hade då inte Jesus kunnat undvika det där ordet just den här helgen när vi så intensivt påminns om vår egen förestående död! För uppenbarligen lever den där dödsånges­ten kvar – för somliga handlar det om rädslan över att helt tappa kontrollen och för andra kan det uppenbarligen handla om en rädsla för något slags helvete, något slags straff för allt ont vi gjort, sagt och tänkt. Just den här söndagen med rubriken VÅRT EVIGHETSHOPP – kunde vi då inte sluppit höra om det där förbannade helvetet ännu en gång!

 

De av er som närmade er kyrkan från öster idag såg kanske den stora skylten med texten ALLT BLIR BRA där ute i vägkorsningen. Och det hade funnits ett alternativ för Jesus i dagens evangelium att inte alls nämna helvetet utan bara säga ”Var inte rädd – allt blir bra!” Men nu gör han inte det utan han säger båda sakerna. Gång på gång upprepar han att nämna både hotet och räddningen och förmodligen har han goda skäl till det. För alternativet att förtränga hot och inte benämna det man är rädd för stänger bara in rädslan. Kanske kan man jämföra med de två konkurrerande huvud­alternativen när det gäller samtalsterapi – psykoanalys och KBT, kognitiv beteendeterapi. Medan psykoanalysen verkligen går på djupet och letar ända tillbaks i barndomen efter förträngda rädslor och upplevda hot så fokuserar KBT på nuet och framtiden. Grovt förenklat kan man säga att KBT struntar i varför du är rädd och ägnar sig istället åt hur du kan lära dig hantera rädslan och ångesten.

 

En rimlig fråga blir då: Vilket är bäst – psykoanalys eller KBT? Politikernas svar på den frågan blir ofta KBT eftersom det är snabbare och billigare och då går det åt mindre skattepengar till vården. Psykiatrikernas svar blir att det beror på vilken sorts problematik du bär på.

 

Skylten ute i vägkorsningen skulle kunna ses som något slags vulgär-KBT. ALLT BLIR BRA - lite sopa under mattan, lite ”don´t worry be happy”. Lite Quick-fix, ungefär som snabbmat – det mättar för stunden men ger ingen näring. Jesus i dagens evangelium är i så fall lite mer åt psykoanalys-hållet – han går på djupet, han benämner hoten och ser dem som verkliga men pekar samtidigt på en utväg – nämligen att vända sig till den Gud som kan rädda från helvetet.

 

Möjligen skulle man då kunna säga att det hade varit lite mer Jesus-torget att på den där skylten inte skriva ALLT BLIR BRA utan istället skriva: DU SKA DÖ! Också kortfattat och slagkraftigt men om vi inte hade blivit åtalade för dödshot så hade vi säkert råkat ut för några uppretade insändare i Mölndals-Posten. För folk vill inte bli påminda om att de ska dö! Det är som en författare uttryckte denna mänsklighetens allra största psykologiska förträngningsprocess: Vi är på väg mot en massaker, ingen kommer undan men vi låtsas inte om det!

 

Problemet med att skriva DU SKA DÖ hade också varit att det hade förstärkt folks fördomar om den glädjelösa kyrkan, bilden av en kyrka som bara lite uppgivet suckar över tillståndet i världen och istället vänder blickarna mot evigheten där vi ska få dansa med änglarna, om nu dans är tillåtet ens där!

Men samtidigt – om jag hade skrivit DU SKA DÖ så hade ingen kunnat anklaga mig för att ljuga för det är en ofrånkomlig sanning. Men när jag skriver ALLT BLIR BRA så kan man med foga fråga sig: Hur vet du det?

 

Ja, vad har jag för fullmakt att kunna utlova att ALLT BLIR BRA därute på skylten? Om det nu är så som Jesus verkar säga – att det finns en djävul som verkligen har makt att skicka folk till ett helvete som i så fall inte bara är nån gammal medeltida vidskepelse utan en högst påtaglig risk som vän­tar efter döden! Om nu Jesus verkar förutsätta detta – hur kan då jag som präst i en kristen kyrka förenkla allt till det där hurtiga ALLT BLIR BRA!?

 

När jag ser hur Jesus hanterar de här frågorna i dagens evangelium så inser jag att om Jesus hade jobbat i den här kyrkan så hade han kanske satt ut två skyltar. Först DU SKA DÖ och sen tio meter längre fram ALLT BLIR BRA! För det är ju ofta så med oss människor att vi hamnar i det lilla ordet ”eller” också när det borde handla om ett ”och”. Det handlar både om att inte blunda för den risk för att gå förlorad som Jesus verkar förutsätta OCH att samtidigt vara full av förtröstan på att Gud har allt i sin hand och då kan det inte bli på något annat sätt än att allt blir bra. Och även om jag då tangerar gränsen för mina prästlöften så vågar jag tillägga att jag tror att allt blir bra … för alla! För utan den tron så känns det ur mitt jordiska perspektiv som att jag fortfarande hade anledning att vara rädd, och det var ju ändå det som var Jesu huvudbudskap idag: VAR INTE RÄDD! Jag vilar i tilliten till att Gud älskar också sparvar och då minns jag orden: ”Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar."