S. eft. Alla Helgons dag 2014    NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
-
Vårt evighetshopp

GT-text Jos 1:10-11       

Josua befallde folkets förmän att gå runt i lägret och säga till folket: "Gör i ordning proviant! Om tre dagar skall ni gå över Jordan och komma till det land som Herren, er Gud, ger er och ta det i besittning."

 Epistel Heb 11:13-16

I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland. Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt de

Evangelium Luk 20:37-38

Jesus sade: "Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törn­busken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande."

Beredelsetal

I dagens episteltext berättas om tre föredömen när det gäller stark tro – Abraham, Isak och Jakob. Så här står det: I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland.

 De tre patriarkerna Abraham, Isak och Jakob var ju judarnas stamfäder och om de längtar efter ett land så borde det väl ha varit Kanaans land – den där lilla landremsan vid Medelhavets östra strand där folket så småningom bosatte sig och som man sedan 1948 återigen har tillgång till. Men Hebréer­brevets författare påstår att det land som de tre längtade efter inte var Kanaan utan himlen. Jag vet inte om ni sådär påtagligt går och längtar till himlen. Och jag vet inte ens om det vore bra om vi kristna gick och längtade bort från den tillvaro där Gud satt oss. Men däremot tror jag att det vore nyttigt för oss att lite oftare se längre än våra kortsiktiga jordiska mål. Det där talesättet: ”Vad gör det om hundra år?!” är kanske inte så dumt ändå. Det kan användas för att försvara ansvarslöshet och slarv, men det kan också bota oss från att ta dagen alltför allvarligt. Jag tycker att biskop Desmond Tutu verkar vara en sån där lagom sorglös kristen – han verkar så fullständigt trygg i sin lite fnittriga framtoning. Som att han vet nåt som alla inte fattat, som att han vet att han har sitt på det torra, att han är lyckligt frälst och befriad till att vara ett obekymrat Guds barn i väntan på den där stora överraskningen som väntar en gång i himlen. Ja, Desmond Tutu verkar så förväntansfull, som ett barn på julaftons morgon. Låt oss ta med den tillitsfulla förväntan när vi nu bekänner vår ofullkomlighet…  

Predikan - Där Gud är finns ingen död!

För inte så länge sedan hörde jag talas om en teolog som hade kommit fram till att det hebreiska gudsnamnet som vi brukar skriva med bokstäverna JHWH, att det i själva verket var ljudet av en människas andning. Enligt den här mannen så skulle alltså varje människa uttala Guds namn varje gång hon drog ett andetag. Det skulle också innebära att varje gång en människa förnekar Guds existens så säger hon motsatsen i samma andetag för varje andetag är en bekännelse av det heliga gudsnamnet.

Jag gillar den där tanken på att JHWH står för ett andetag men även om gudsnamnet inte skulle ha något att göra med andningen så menar jag att varje människa som förnekar Gud är en vandrande självmotsägelse. För också bortsett från andningen så är vi alla, även förnekarna, tecken på Guds existens. Också det där kritiska tänkandet som kan få oss att tvivla och förneka är en fantastisk gåva från Gud. Med risk för att låta hädisk skulle jag rent av vilja påstå att tvivlet är en större gåva än tron. För det ärliga tvivlet, tvivlet som inte bara riktar sig åt ett håll utan åt alla håll där tvär­säkerheten gör sig bred – det tvivlet är ett av mänsklighetens allra starkaste livstecken. Jag tvivlar, alltså är jag! Tron kan också vara ett livs­tecken, åtminstone när den yttrar sig som hopp och förtröstan, men det som ser ut som tro kan också vara ett tecken på stillastående, förstelning och död!

Den här helgen har vi folkvandring till våra kyrkogårdar. Och just där vid gravarna anar jag att det svenska folket är ett troende folk i högre utsträck­ning än annars. Inför döden, inför den hotande utplåningen, har vi ju ingen annan medicin än den där trotsiga tron som kyrkan förkunnar, tron att något annat än mörker väntar efter döden. Samtidigt är det rimligen så att där ute på kyrkogårdarna liksom här inne i kyrkan finns det rimligen mängder av människor som har svårt att tro på den där förkunnelsen. Också bland oss här idag finns det troligen ett antal personer som har svårt för att tro att det verkligen är sant, det kyrkan säger om liv efter döden, om att Jesus skulle vara Guds Son och mycket annat. Och varför skulle ni tro innan ni fått tillräcklig anledning att göra det? I det dagliga livet tror vi ju inte på vad som helst utan vi vill ha nåt slags bevis för att det är sant. Och varför skulle vi lägga bort vårt kritiska tänkande bara för att det handlar om livsåskåd­ningsfrågor!?

Nej, ni gör alltså rätt i att inte tro innan ni fått tillräckliga skäl för att göra det! Ni ska använda ert kritiska tänkande också när det gäller kyrkans budskap. Men, och här kommer ett viktigt tillägg, ni ska använda ert kritiska tänkande också gentemot er själva. Ni ska också fråga er: har jag några blockeringar som hindrar Gud från att övertyga mig? Har jag fördomar och förutfattade meningar om hur ett bevis ska se ut? Har jag bilder av Gud som hindrar mig att se Gud som Gud verkligen är?

Förmågan till kritiskt tänkande, förmågan att ställa frågor till det man möter, det är verkligen en Guds gåva som ska användas. Och om jag ställer de kritiska frågorna också till mig själv och ifrågasätter också mitt eget sätt att uppleva och strukturera omvärlden, då kan det kritiska tänkandet vara ett sätt att öppna dörrar för Gud. För utifrån min tro så kan du vara säker på att Gud redan talar till dig, han har gjort det oavbrutet ända sedan du föddes och han väntar bara på att du ska öppna rätt dörrar i ditt inre. Då förvandlas plötsligt det dova existentiella mumlet till en mer eller mindre tydlig röst som talar rakt in i ditt liv och din värld!

I dagens evangelium använder Jesus en känd berättelse från Gamla testamentet på ett lite överraskande sätt. Berättelsen det handlar om är när Mose möter Gud i en brinnande buske och får sitt stora uppdrag att leda Israels folk ut ur Egypten. Gud talar alltså till Mose från den brinnande busken och då presenterar han sig och säger: "Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud."

När Mose står inför den brinnande busken har Abraham, Isak och Jakob varit döda i flera hundra år, ändå säger Gud att han är deras Gud. Inte var deras Gud utan är deras Gud! Han är alltså en Gud för människor som levde på jorden för hundratals år sen! Och den slutsats Jesus drar av det här det är att för Gud är alla levande. Döden är en förändring sett ur vårt perspektiv men inte ur Guds perspektiv! För Gud är alla levande!

Men låt oss återvända till berättelsen i 2 Mos 3 där Mose möter Gud i den brinnande busken. Jag vill läsa inledningen till det 3:e kapitlet:

                      "Och Mose vaktade fåren åt sin svärfader Jetro, prästen i Midjan. Och han drev en gång fåren bortom öknen och kom så till Guds berg Horeb. Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske."

"Och han drev en gång fåren bortom öknen..." Jag tror inte att det är en tillfällighet att Mose fick den här livsavgörande upplevelsen just den gången då han hade gått lite längre bort än han brukade. Ja, lite längre förresten - han var sanslöst långt hemifrån! Vi den här tiden bodde han ju i Midjan, som låg öster om Akabaviken. Nu hade han uppenbarligen drivit fåren minst 20 mil genom bergsöknen på östra sidan av Sinaihalvön. Varför, kan man fråga sig! Fanns det verkligen inget bete på närmare håll! Eller var det nåt annat än praktiska nyttosynpunkter som förde honom ut i öknen? Vi måste se på Moses bakgrund:

Mose hade ju vuxit upp som hittebarn hos Faraos dotter i det egyptiska hovet. Men sedan han hade slagit ihjäl en egyptier som misshandlade en judisk man flydde han tvärs igenom Sinai bergsöken till Midjans land där han blivit fåraherde hos prästen Jetro, vars dotter han hade gift sig med.

Mose var alltså en främling i Midjans land, han var skild från sitt folk som han visste led svårt som slavar i Egypten. Det bekvämaste för Mose hade varit att förtränga alla minnen från sitt folk och fortsätta sitt lugna liv som herde där borta i öster. Men han kom inte ifrån Guds kallelse, det var den där manande rösten i hans inre som drev honom ut i öknen, ut på den där livsfarliga vandringen med fårahjorden, ända till berget Horeb nästan längst ner på Sinaihalvön. Men varför kunde Gud inte talat till honom från en buske på hemmaplan, i Midjans land. Varför denna mödosamma vandring ut i öknen, 40 mil inklusive hemresan?

Ja, vad är öknen? Jo, öknen är en miljö där man blir ensam med sig själv. Inte en massa människor som stör, inte en massa intryck som distraherar och får tankarna att irra omkring. Mose hade inte kunnat höra Guds röst där hemma - där fanns alldeles för mycket som pockade på hans uppmärksamhet. Mose behövde öknen, han behövde stillheten och avskildheten uppe på berget Horeb för att kunna höra Guds röst i sitt liv. Det var alltså knappast nån slump att det var just den gången då han hade begett sig ut i öknen som Gud talade till honom!

Vad har då detta att säga dig och mig? Jo, också vi behöver ökenerfaren­heter av Gud. Också vi behöver dra oss undan det vardagliga för att möta oss själva och möta Gud! Den där tron som episteltexten talade om och det där evighetshoppet som är temat för den här söndagen - allt detta som Gud vill ge dig når kanske inte fram till dig så länge du befinner dig ute i ditt vardagliga liv, där så mycket stör och distraherar. Mose gick 40 mil för att ta reda på vad Gud ville och sedan fortsatte han vandra i ytterligare 40 år i samma öken som ledare för folket, och när dom nästan är framme vid det utlovade landet, då dör han! Men det som hela tiden bär honom och gör varje meter av vandringen meningsfull, det var den där livsuppgif­ten han fick inför den brinnande busken långt ute i öknen. Så om en utflykt någonsin satt spår i världshistorien, så var det Moses 40-milavandring till och från berget Horeb. Efter den vandringen är världen inte riktigt densamma!

Undrar hur långt ut i öknen du och jag behöver gå för att hitta meningen med våra liv, den mening som bär genom livet, genom döden och ända in i evigheten hemma hos Gud! Kanske är den inte många meter i den fysiska världen, huvudsaken är att den öppnar grindarna till den allra längsta resan. För visst hade han rätt, Dag Hammarskjöld, han som sökte sig ut i fjällvärl­den för att finna ensamhet, visst hade han rätt när han skrev de där orden: Den längsta resan är resan inåt! AMEN