S.eft. Alla helgons dag 1999    NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Predikan
Vi har lyssnat till tre korta bibeltexter och predikan ska kommentera dem var och en.

1. GT-texten: Det stora uppbrottet!
I dagens GT-liga text befinner vi oss med Israels folk på östra sidan om Jordanfloden, de står i begrepp att tåga in i det utlovade landet efter 40 års vandring kors och tvärs genom Sinai öken. Josua samlar då tillsyningsmännen och ger dem befallningen att de ska gå rakt igenom lägret och uppmana folket att göra i ordning reskost för om tre dagar ska de korsa floden och gå in i Kanaans land.

Du och jag står också inför ett ofrånkomligt uppbrott, en dag, vi vet inte när, ska vi bryta upp från den här jordiska lägerplatsen och gå över floden till ett utlovat land. Som präst har jag samma uppdrag som tillsyningsmännen över Israels folk. Jag har också uppdraget att förbereda folket för det ofrånkomliga uppbrottet, jag har också uppdraget att be er göra i ordning reskost inför det uppbrottet. Vad den reskosten består av kan vi läsa i Bergspredikan där Jesus säger:
"Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. (Matt 6:19-21)

Eller för att tala med en känd svensk sång: "Du behöver inga penningar när du vid porten står, för du kan ingenting ta med dig dit du går."

En dag ska vi alltså lämna den här jorden och gå över floden till det där okända landet - är vårt nuvarande sätt att leva en bra förberedelse för det uppbrottet eller samlar vi bara värdelöst glitter? Det är den fråga som dagens GT-liga text ställer oss.

2. Episteltexten: En tro att leva på!
I episteltexten talar Hebreerbrevets författare om tro, han ger exempel på stark tro och nämner flera gestalter ur Gamla Testamentet: Abel, Henok, Noa och Abraham. Det är dessa fyra han syftar på när han sedan i inledningen till vår episteltext säger: "I tro dog dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade." Vi skulle kunna lägga till andra exempel på människor som lever med ett stort livsmål som de aldrig får se fullbordat, men som de aldrig slutar att kämpa för:

  • · Kung David som påbörjade det gigantiska arbetet att bygga Jerusalems tempel, men som dog innan det blev fullbordat
  • · Mose som ledde Israels folk ut ur Egypten men som bara fick se det utlovade landet på avstånd, efter 40 års vandring i öknen dog han innan Gud gav klartecken till att man kunde gå in i landet.

Så här står det i episteltexten:
"I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade." De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden.

De hade bara sett det i fjärran Mose fick visserligen skymta Kanaans land på avstånd, men kung David fick aldrig se templet i verkligheten. Det uppfördes ju efter hans död. Men kanske såg han det ändå i en verklighet som var lika verklig för honom som den fysiska världen. Kanske hade Gud låtit honom se templet i en dröm eller en vision. De hade bara sett det i fjärran men de hade ändå sett det!
Vi säger ibland att tro är en fast övertygelse om något man inte kan se, men då handlar det om den yttre sortens seende - att se med sina fysiska ögon. Men det finns ett annat sätt att se, ett inre seende, och uppenbarligen kan det en människa ser där betyda lika mycket för henne som om hon hade sett det med sina ögon.

Här i kyrkan sitter rimligen idag ett antal personer som har svårt för att tro att det verkligen är sant, det kyrkan säger om Jesus som Guds Son. Och varför skulle ni tro innan ni fått tillräcklig anledning att göra det? I det dagliga livet tror vi ju inte på vad som helst utan vi vill ha nåt slags bevis för att det är sant. Och varför skulle vi lägga bort vårt kritiska tänkande bara för att det handlar om livsåskådningsfrågor!?

Nej, ni gör alltså rätt i att inte tro innan ni fått tillräckliga skäl för att göra det! Ni ska använda ert kritiska tänkande också när det gäller kyrkans budskap. Men, och här kommer ett viktigt tillägg, ni ska använda ert kritiska tänkande också gentemot er själva. Ni ska också fråga er: har jag några blockeringar som hindrar Gud från att övertyga mig? Har jag fördomar och förutfattade meningar om hur ett bevis ska se ut? Har jag bilder av Gud som hindrar mig att se Gud som han verkligen är?

Förmågan till kritiskt tänkande, förmågan att ställa frågor till det man möter, det är en Guds gåva som ska användas. Och om jag ställer de kritiska frågorna också till mig själv och ifrågasätter också mitt eget sätt att uppleva och strukturera omvärlden, då kan det kritiska tänkandet vara ett sätt att öppna dörrar för Gud. För utifrån min tro så kan du vara säker på att Gud redan talar till dig, han har gjort det oavbrutet ända sedan du föddes och han väntar bara på att du ska öppna rätt dörrar i ditt inre. Då förvandlas plötsligt det dova existentiella mumlet till en tydlig röst som talar rakt in i ditt liv och din värld!

3. Evangeliet: Där Gud är finns ingen död!
I evangeliet använder Jesus en känd berättelse från Gamla testamentet på ett lite överraskande sätt. Berättelsen det handlar om är när Mose möter Gud i en brinnande buske och får sitt stora uppdrag att leda Israels folk ut ur Egypten. Gud talar alltså till Mose från den brinnande busken och då presenterar han sig och säger: "Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud."

När Mose står inför den brinnande busken har Abraham, Isak och Jakob varit döda i flera hundra år, ändå säger Gud att han är deras Gud. Inte var deras Gud utan är deras Gud! Han är alltså en Gud för människor som levde på jorden för hundratals år sen! Och den slutsats Jesus drar av det här det är att för Gud är alla levande. Döden är en förändring sett hur vårt perspektiv men inte ur Guds perspektiv! För Gud är alla levande!

Men låt oss återvända till berättelsen i 2 Mos 3 där Mose möter Gud i den brinnande busken. Jag vill läsa inledningen till det 3:e kapitlet:
"Och Mose vaktade fåren åt sin svärfader Jetro, prästen i Midjan. Och han drev en gång fåren bortom öknen och kom så till Guds berg Horeb. Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske."

"Och han drev en gång fåren bortom öknen..." Jag tror inte att det är en tillfällighet att Mose fick den här livsavgörande upplevelsen just den gången då han hade gått lite längre bort än han brukade. Ja, lite längre förresten - han var sanslöst långt hemifrån! Vi den här tiden bodde han ju i Midjan, som låg öster om Akabaviken. Nu hade han uppenbarligen drivit fåren minst 20 mil genom bergsöknen på östra sidan av Sinaihalvön. Varför, kan man fråga sig! Fanns det verkligen inget bete på närmare håll! Eller var det nåt annat än praktiska nyttosynpunkter som förde honom ut i öknen? Vi måste se på Moses bakgrund:
Mose hade ju vuxit upp som hittebarn hos Faraos dotter i det egyptiska hovet. Men sedan han hade slagit ihjäl en egyptier som misshandlade en judisk man flydde han tvärs igenom Sinai bergsöken till Midjans land där han blivit fåraherde hos prästen Jetro, vars dotter han hade gift sig med.

Mose var alltså en främling i Midjans land, han var skild från sitt folk som han visste led svårt som slavar i Egypten. Det bekvämaste för Mose hade varit att förtränga alla minnen från sitt folk och fortsätta sitt lugna liv som herde där borta i öster. Men han kom inte ifrån Guds kallelse, det var den där manande rösten i hans inre som drev honom ut i öknen, ut på den där livsfarliga vandringen med fårahjorden, ända till berget Horeb nästan längst ner på Sinaihalvön. Men varför kunde Gud inte talat till honom från en buske på hemmaplan, i Midjans land. Varför denna mödosamma vandring ut i öknen, 40 mil inklusive hemresan?

Ja, vad är öknen? Jo, öknen är en miljö där man blir ensam med sig själv. Inte en massa människor som stör, inte en massa intryck som distraherar och får tankarna att irra omkring. Mose hade inte kunnat höra Guds röst där hemma - där fanns alldeles för mycket som pockade på hans uppmärksamhet. Mose behövde öknen, han behövde stillheten och avskildheten uppe på berget Horeb för att kunna höra Guds röst i sitt liv. Det var alltså knappast nån slump att det var just den gången då han hade begett sig ut i öknen som Gud talade till honom!

Vad har då detta att säga dig och mig? Jo, också vi behöver ökenerfarenheter av Gud. Också vi behöver dra oss undan det vardagliga för att möta oss själva och möta Gud! Den där tron som episteltexten talade om och det där evighetshoppet som är temat för den här söndagen - allt detta som Gud vill ge dig når kanske inte fram till dig så länge du befinner dig ute i ditt vardagliga liv, där så mycket stör och distraherar. Mose gick 40 mil för att ta reda på vad Gud ville och sedan fortsatte han vandra i ytterligare 40 år i samma öken som ledare för folket, och när dom nästan är framme vid det utlovade landet, då dör han! Men det som hela tiden bär honom och gör varje meter av den där vandringen meningsfull, det var den där livsuppgiften han fick inför den brinnande busken långt ute i öknen. Så om en utflykt nånsin satt spår i världshistorien, så var det Moses 40-milavandring till och från berget Horeb.
Undrar hur långt ut i öknen du behöver gå för att hitta meningen med ditt liv, den mening som bär ända in i evigheten.

AMEN