Andakt på minnesgudstjänst i Kikås kapell 2011  NÄSTA>

Idag minns vi människor som stått oss nära… eller kan man rent av säga att vi idag minns människor som står oss nära. Trots att de är döda, trots att de lämnat det här livet vågar vi kanske använda presens när vi talar om dem. Visst – de har stått oss nära – då när de levde här på jorden - men de står också fortfarande oss nära trots att de är borta ur vårt synfält. För det handlar ju om en relation och att relationen fortfarande är levande bevisas ju av att vi faktiskt tänker på dem då och då. Relationen kan alltså överleva döden! Så när ni går bland gravarna här på kyrkogården och ser alla gravstenar – tänk då på att de är monument, inte så mycket över människor som en gång levat, utan ännu mer monument över levande relationer!

Men det finns ett ännu starkare skäl att tala om dessa människor som fortfarande står oss nära trots att de har dött. Och det kan illustreras av en av alla dessa omskrivningar som vi har för att dö: Vi talar om att ”gå ur tiden”. Tiden är ju den mest gåtfulla av de kategorier som inramar männi­skans verklighet, tiden kan vi inte riktigt förstå. En bibelbok som tar upp begreppet tid är Predikarens bok i Gamla testamentet.

Predikaren betraktar där sitt liv och konstaterar i efterhand på sin ålderdom att allting har sin tid - födas, bygga upp, bryta ner, plantera o s v. Det är väl en dröm vi alla bär på - att kunna leva i takt med sig själv, att kunna leva i nuet. Att inte gräva ner sig i gårdagen eller fly bort till en okänd framtid utan kunna vila i steget, vila i nuet, vila i den dag som är idag! Det finns verksamheter där man övar upp en professionell förmåga till det vi kallar ”timing” - skådespelare, musiker och fotbollsspelare hör till dom som tränar upp sin förmåga till att göra rätt sak vid rätt tillfälle, när tiden är inne, när det är moget - då ska den där passningen slås eller den där repliken levereras - det kan handla om rätt hundradels sekund och det finns naturbegåvningar med en alldeles särskild form av musikalitet som alltid hittar rätt hundradel. Och det beror sannolikt på att deras tidsuppfattning inte styrs av fyrkantiga hundradelar utan av något slags naturlig inre rytm.

De sanna levnadskonstnärerna det är väl de människor som hittat den här inre naturliga rytmen och timingen i själva livet. Förnöjsamma människor som verkligen befinner sig med hela sin tyngd där dom råkar vara, och som mår bra av att vara där dom just nu befinner sig. Egentligen handlar det om ett erkännande av att vi inte lever i något slags neutral tidsmassa. Nej, vi lever i Guds tid och Gud har en alldeles egen kronometer för varje männi­ska Han skapar. Den här unika rätta tiden för varje människa kallas på grekiska KAIROS och är ett av nyckelbegreppen i Nya testamentet. Och när jag lever i takt med min egen kairos, när jag lever i ett evigt NU då lever jag ständigt i den punkt där Guds evighet möter och läcker in i min jordiska tid.

Därför finns det ingen tidpunkt som är mer biblisk och mer helig än just nuet. Att leva i takt med Gud är att leva i takt med sig själv och sin djupaste längtan, och så länge jag befinner mig i den rörliga nu-punkten så är det som om jag vore en liten pojke som håller sin pappa i handen under en lång promenad - så länge vi är jämsides befinner jag mig i själva livsflödet – jag känner värmen ur hans hand och tryggheten i hans sällskap.

Om det nu är så att dom vi saknar verkligen har ”gått ur tiden” så tänker jag mig att de befinner sig i ett slags Guds tidlösa verklighet – utanför tiden – och jag tänker mig att ingången till det riket just är det närvarande ögon­blicket, nuet, Kairos. I denna punkt där tiden och tidlösheten möts, där himlen och jorden tangerar varandra – just där är vi allra närmast Gud, allra närmast oss själva och allra närmast de levande och döda som fortfarande står oss nära! Så sök den du saknar inte i dåtiden, inte i det som var, utan sök honom eller henne i det som är just nu! Här och nu finns ingången till den värld där han eller hon just nu befinner sig!

Men minnena, kanske du tänker – alla dessa varma minnen som handlar om en dåtid med dom jag älskade – vad händer då med dem? Jo, dom ska vi fortsätta att vårda, men inte som en flykt från nuet utan mer som en inram­ning till det liv som pågår just nu! För det är detta som är ditt och mitt uppdrag – att leva här och nu i ännu en av alla dessa dagar som alla äger sin egen ingång till den Gud som också kallas Tröstens Gud! AMEN

Psalm 256 Var inte rädd

Förbön

Herre Fader, vi ber för alla dem som försvunnit bortom horisonten. Dom som inte längre är inom vårt synfält. Tack för att dom fortfarande är inom ditt synfält. Tack för att Du ser dom i den där mörklagda hamnen på andra sidan det hav vi kallar död. Vi ber Dig – håll dem nära Dig och låt oss en gång få rum i samma famn – den famn som är din oändliga kärlek. Amen