23:e eft. Tref. 2005    NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

GT-text Hos 11:8-9
Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim,
överge dig, Israel,
göra med dig som med Adma
och behandla dig som Sevojim?
Mitt hjärta är i uppror,
all min medkänsla väcks.
Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp,
jag skall inte ändra mig och förgöra Efraim,
ty jag är Gud och inte människa,
den Helige mitt ibland er.
Jag kommer inte med skräck

Episteltext 1 Thess 5:13-15
Håll fred med varandra. Vi uppmanar er, bröder: tala de oordentliga till rätta, uppmuntra de modfällda, stöd de svaga, ha tålamod med alla. Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva alltid efter att göra gott, mot varandra och mot alla andra.

Evangelium Matt 6:9-15
Jesus sade: "Så skall ni be:
Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske,
på jorden så som i himlen.
Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.
Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser."

Predikan
Vår fader, du som är i himlen.
Att kalla Gud för fader har blivit problematiskt på sistone. Fader är ju beteckningen på en man och män är det kön som i tusentals år förtryckt kvinnor. En feministteolog från Kanada, Naomi Goldenberg säger: ”Jesus Kristus kan inte symbolisera kvinnors befrielse. En kultur som vidmakthåller en maskulin bild för det högsta gudomliga kan inte tillåta sina kvinnor att erfara sig själva jämlika som män.”

Det finns en beteckning på den här sortens slutsatser och det är ”Guilt by association”, skuld genom association eller närhet alltså. I motsats till Jesus har inte Gud något kön men när vi kallar Gud för fader så är det helt enkelt för att vi följer Jesus som talar om och till sin himmelske fader. När han talar till Gud i bön så använder han dessutom det arameiska ordet abba som tilltalsord och det var inte det ord en jude normalt skulle använda i sina böner. Abba är ett förtroligt tilltal och kan närmast översättas med ordet pappa, alltså inte ett högtidligt tilltal som fader utan ett vardagligt tilltal som förutsätter att man har en fungerande och nära relation.

När vi använder ordet fader om Gud så är det ju en symbol eftersom vi tror att Gud i sig rymmer såväl det manliga som det kvinnliga. Men om ordet fader har blivit nersmutsat av frånvarande, svikande fäder så kan det kanske vara nödvändigt att för en tid använda andra ord för Gud, men det kan knappast vara en lösning att helt avskaffa ordet som en symbol för Gud. Det vore ungefär lika begåvat som att sluta använda svenska flaggan bara för att ett antal militanta nationalister gjort den till sin symbol. Lösningen måste vara att återerövra ordet fader, att i bön och meditation tvätta det rent från alla dåliga associationer till mänskliga fäder. För om gud är en Far så är han en god far, en far som man kan känna förtroende för, en far som man med värme och utan rädsla kan tilltala som abba, pappa.
Låt ditt namn bli helgat.
Kanske skulle den här bönen ha räckt som kommentar till den första bönen – om Guds namn är heligt för oss så tål det att associeras också till ett belastat manligt kön. Men ligger det då inte en motsättning mellan ordet abba, pappa och ordet helig? Förutsätter inte helig en distans, ett respektingivande avstånd på samma sätt som kungens undersåtar inte sätter sig i kungens knä utan bugar på ett behörigt avstånd av flera meter?!

Men Guds helighet är av ett annat slag än den som har med distanserad respekt att göra. Guds helighet rymmer en närhet med bevarad respekt. Guds helighet är inte kylig utan varm – och för att föreställa oss den värmen är det kanske naturligt för de flesta av oss att likna den vid tidiga minnen av mammas eller pappas famn.

Men att låta Guds namn vara helgat betyder också att inte knyta fast det vid mänskliga associationer utan också låta det vara upphöjt och gudomligt. Lovsången är kanske det tydligaste sättet att hålla Guds namn heligt och därför sjunger vi nu... Psalm 709 Du är helig, du är hel ...

Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Guds rike är ett av de mest laddade begreppen som finns i Nya testamentet. Det förekommer nästan enbart i evangelierna och varenda gång det används är det Jesus som använder det, bara i ett sammanhang är det någon annan som använder begreppet men då i en direkt kommentar till något Jesus sagt. Guds rike kan alltså sägas vara ett exklusivt Jesusord – Jesus har upphovsrätten till begreppet så att säga. Det är svårt att sammanfatta allt som Guds rike står för men man skulle kanske kunna säga att begreppet i sig sammanfattar en tillvaro där Gud har makten helt utan inskränkning. När vi ber ”Låt ditt rike komma” så ber vi alltså om att Guds vilja ska ske och därefter förtydligas innebörden när vi ber att den ska ske på samma sätt på jorden som den redan sker i himlen där Gud redan härskar oinskränkt.

Kanske kan man likna Guds rike vid vårvärmen – vårvärmen som tinar upp den frusna jorden och får den att börja leva igen. I mänskliga sammanhang skulle vi kunna likna Guds rike vid kärlek – kärlek som kan locka fram en människas inre rikedomar på samma sätt som frånvaro av kärlek kan medföra att en människa inte kommer till sin rätt. Utan kärlek bommar man till sina inre förråd eftersom det man har där är så ömtåligt, men om man möts med kärlek så kan man våga öppna upp också till det allra mest ömtåliga som också är det allra mest värdefulla inom en människa.

Herrens Bön är ju en bön där det blir så tydligt att bön innebär att ställa sig till förfogande för att det som man ber om ska ske. Vår Fader är en bön där vi säger ”Herre, använd mig – använd mig för att det ska bli verkligt, det som jag nu ber om” När det gäller just de här bönerna: Låt ditt rike komma. och Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. När det gäller just de här bönerna så är det vår kärlek som är vårt sätt att ställa oss till förfogande, därför sjunger vi nu: Psalm 96 Öppna mig för din kärlek...

Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.
Ja, det står ju så i 1981 års översättning av Nya testamentet och just det här är ju en översättning som blivit mycket kritiserad och därför använder allt fler kyrkor den alternativa översättningen Ge oss idag det bröd vi behöver. Men översättarna hade en god tanke med sin ursprungliga formulering – brödet för dagen som kommer är nämligen tänkt att syfta både på allt det som vi behöver för att leva här och nu, men också det himmelska brödet, allt det vi väntar på att få en gång i Guds himmel. Tanken är vacker men formuleringen har inte fungerat eftersom de flesta nog har tolkat den som att vi ber att i förväg få ut nästa dags behov.

Men det som den här bönen framförallt handlar om är att vi erkänner vårt beroende av Gud. Varje sekund av våra liv är vi beroende av Gud, själva livet är en gåva som kontinuerligt strömmar emot oss så länge vi lever. Livet är ingen rättighet, utan en gåva som ingen av oss har förtjänat. På samma sätt är det med det dagliga brödet, brödet för dagen som kommer eller det bröd vi behöver – det handlar om att vi erkänner att mat, kläder, tak över huvudet, värme, vatten – ja, allt det vi behöver eller tycker oss behöva – alltsammans är en gåva som ytterst kommer från Gud.

Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Här kommer vi då till bönen som motiverar att Herrens Bön tas upp just på den söndag som har rubriken Förlåtelse utan gräns. Vi vill ju att Guds förlåtelse för våra synder ska vara gränslös men här kopplar vi samman Guds förlåtelse med vår förmåga till förlåtelse.

Kanske är förlåtelse det svåraste uppdrag vi har som människor – förlåtelse i meningen att låta udda vara jämnt, förlåtelse i meningen att avstå från att ta ut sin rätt, sin hämnd eller revansch. Förlåtelse innebär att jag flyttar fokus från det som har hänt till den som ligger bakom det som har hänt. Jag tvingar mig att se människan bakom handlingen och jag tvingar mig till att försöka förstå varför han eller hon gjorde det där som drabbade mig så svårt. Själva fokusförflyttningen från handling till person är ofta inte särskilt svår, samma fokusförflyttning gör vi ju också när vi demoniserar en människa, när vi låter en människa bli identisk med den onda handlingen. Men det som är vårt uppdrag i förlåtelsen är att låta demoniseringen ersättas av identifikation – att kunna se att vi hade kunnat göra lika illa om vi hade haft den människans erfarenhet av livet. Förlåtelseuppdraget innebär därmed också ett uppdrag som går ut på att möta sina egna mörka djup, att våga se och erkänna också sin egen skuggsida.

Att förlåta är bara möjligt när vi inser vårt eget omätliga behov av förlåtelse och den insikten är kanske möjlig först när vi vågar tro på att vi verkligen är älskade av Gud, villkorslöst älskade! Och det är mot den bakgrunden vi ska se det nya förslaget till målskrivning för församlingen: att få varje människa att förstå att hon är älskad av Gud.

Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.
Här kommer vi till den i mina ögon mest bekymmersamma formuleringen i 1981 års översättning av Herrens Bön. Hur är det med prövningarna? Vill vi verkligen helt slippa dem? Är det inte så att prövningarna ofta för med sig gåvor som vi inte hade velat vara utan? Ibland är det omöjligt att upptäcka det men oftast tror jag att vi med lite tidsperspektiv kan upptäcka en gåva vi fått i nästan varje prövning. En erfarenhet som visade sig värdefull. Jag ser prövningarna ungefär som stålet som svarvaren använder när han svarvar ett trästycke till något vackert. Stålet måste göra motstånd, stålet måste vara hårt för att kunna forma träbiten till något ännu vackrare. Jag vill därför inte ha ett liv utan prövningar – jag önskar mig ett liv där Gud fortsätter att forma mig så länge jag lever och jag tror att prövningarna är ett ofrånkomligt redskap i det formandet.

Men om det nu inte är de uppfostrande prövningarna som avses, vad är det då som avses med de här orden: utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda?

Jag vill se detta som en bön om beskydd helt enkelt – en bön om att Gud ska vara med mig när jag prövas, att Gud ska resa mig upp när jag faller och att jag aldrig någonsin ska förlora min tro på att Gud älskar mig. En bön om beskydd mot förtvivlan och uppgivenhet, en bön om att aldrig någonsin förlora Gud ur sikte.

Det är Matteusevangeliets version av Herrens Bön som är vår predikotext idag och där avslutas bönen med ytterligare en påminnelse om förlåtelsens konsekvenser: Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.

Slutorden i dagens predikan får därför bli en fråga till var och en av oss: Har du förstått hur viktig förlåtelsen är? Har du förstått att om du inte kan förlåta så kan du ha vänt ryggen till den Gud som kan ge dig så oändligt mycket mer redan här i livet?! Din förlåtelse kan alltså vara nyckeln till ditt nya liv med Kristus.