21:a eft tref. 1996    NÄSTA>
Stefan Risenfors

Samhällsansvar är rubriken för den här söndagen. Den kristnes ansvar inte bara för sig själv och sina närmaste utan för hela det sam-hälle han eller hon lever i. I en krönika i G-P igår påstods det att den här söndagens tema kommit till enbart som en eftergift åt 68-generationen, alltså de som präglats av det politiska uppvaknandet kring 1968. Ja, kanske var det så - på samma sätt som kyrkan på 70-talet fick en mängd nya psalmer kring teman som rättvisa, fred och miljöansvar.

Det är självklart så att kyrkan påverkas av det samhälle den lever i, kyrkan består ju av människor och vi är alltid samhällsvarel ser.
Det betyder att vi alltid påverkas av den kultur som omger oss, och denna påverkan för vi med oss in i den gemenskap som vi kallar kyrkan. Men kyrkan är ingen tom kruka som man kan fylla med vad som helst! Nej, kyrkan bär med sig genom seklerna ett tidlöst budskap om befrielse genom Jesus Kristus. Därför pågår det ständigt i kyrkan ett möte mellan det tidlösa bibliska budskapet och det som ligger i tiden, det aktuella, det trendiga, det kulturellt betingade.

Men detta kontinuerliga möte mellan gammalt och nytt, mellan tidlöst och tidsbundet, detta möte kan gå till på mycket olika sätt. Jag vill peka på tre sätt att mötas - två olyckliga möten och ett befruktande möte.
Vi börjar med de båda olyckliga mötena och slutar med det goda mötet mellan Bibel och samhälle.

1. Konservatismens fängelse
Det finns en kyrklig kultur som vi kan kalla konservativ, även om företrädarna oftast kallar sig bibeltrogna, bekännelsetrogna, gammalkyrkliga eller något i den stilen.
Gemensamt är att de alla är genuint misstänksamma mot det moderna samhället. Befogat misstänksamma, skulle man kunna tillägga eftersom de kan peka på många avskräckande exempel när det gäller tidsanpassade teologier. De har verkligen skäl för sin misstänksamhet mot det moderna och lika goda skäl för sitt envisa hävdande av Bibel och bekännelse. Ändå hamnar de ofta i ett Konservatismens fängelse, där de stänger in både sig själva och det evangelium de fått att förvalta. Detta händer när de gör något av sina två vanliga misstag:

  • Inte erkänner att de bara har tillgång till den Bibel som de ser genom sina egna färgade glasögon. Man tror sig ha tillgång till det kliniskt rena Bibelordet, och inser inte att all bibelläsning innebär tolkning. Och i denna tolkning kan ingen människa låta bli att påverkas av sin egen uppväxt, sina auktoriteter och den miljö man rör sig i. De som sitter i konservatismens fängelse tror sig alltså ha tillgång till ett rent och orört evangelium, men det är ett självbedrägeri som kan skapa en farlig och självrättfärdig inställning - jag är bibeltrogen - de andra är det inte!
  • Det andra misstaget är det sk "genetiska misstaget". Det innebär att man dömer allting efter dess tillkomst. Ett tragiskt exempel på detta är 1958 års reform om kvinnors rätt till prästämbetet. Det är alldeles uppenbart att den reformen kom till genom påtryckningar från statsmakten. Säkert kan man också finna anstötliga exempel från den tiden på feg anpasslighet från kyrkliga företrädares sida. Men bara för att en företeelse kommer till på fel sätt behöver den inte vara felaktig i sig. Den lutherska reformationen skulle på samma sätt kunna dömas ut åtminstone i vårt land eftersom man inte kan komma ifrån att Gustav Vasas stöd till reformationen i hög utsträckning berodde på att han därigenom tillskansade sig kontroll över kyrkan och dess rikedomar. En kontroll som han inte kunde haft om vi förblivit katoliker! Men denna olyckliga tillblivelse förändrar inte det faktum att reformationen behövdes, trots att den delvis gick hand i hand med smutsiga maktpolitiska intressen. Det här betyder ju inte att 1958 års reform med nödvändighet är enligt Guds vilja, men det innebär att också motståndarna till den måste rannsaka sina motiv och ställa sig frågan: Tror jag att Gud kan verka också i det som är mänskligt och ofullkomligt?
    När man hamnar i konservatismens fängelse tillåter man inte ett verkligt möte mellan det bibliska budskapet och sin egen tid och dess frågor. Man försöker freda bibelordet från allt modernt och inser inte att man därmed gör våld på Bibelns innersta väsen, nämligen inkarnationen - men detta återkommer vi till i sista delen av predikan.

2. Modernismens fängelse
Här har vi hamnat i det motsatta diket. Här möter vi en kyrka som lider av andligt undertryck och som därför suger åt sig nästan allt det trendiga skräp som flyter omkring i tidens flod. En kyrka som inte har kontakt med sina egna rötter, en kyrka som saknar sin djupaste identitet och som därför är gränslöst mottaglig för allt nytt och modernt - precis som en tom kruka som ständigt är beredd att fyllas av vad som helst.
Här möter vi en oförarglig plastjesus som älskar allt och alla, som inte ställer några otäcka krav. Det är inte nog med att han accepterar alla precis som de är, dessutom får de förbli precis som de är, för han är ju så snäll och kravlös. I det modernistiska diket möter vi en kyrka som bara behöver möta en upprörd uppvaktning från de politiska kvinnoförbunden för att ändra på ett tvåtusenårigt arv av manligt prästämbete. Här möter vi kristna som följsamt och trendkänsligt inkorporerar varje nyhet med sin påstått kristna tro antingen det handlar om 60-tals-radikalism eller 80-talsnyandlighet. I sin gränslösa generositet kan man sätta etiketten kristen på varje trend: "kristen reinkarnationslära" - ja, varför inte?! Resultatet av denna inställning blir att det inte heller här uppstår något möte mellan Bibeln och nutiden. Man har nämligen filat ner alla vassa eggar på evangeliet så att det deformerats till en allmänmänsklig kärlekslära, och den kan lätt förenas med varje ny trend, den gör nämligen inte motstånd. Här finns det skäl att tala med Bibeln om saltet som mist sin sälta och därför inte duger till något annat än att bli schaktmassa på vägarna.

3. I världen men inte av världen
Vi kristna är kallade att förvalta ett tidlöst budskap med evig giltighet. Bibelordet blir aldrig inaktuellt. Inte ens Paulus blir någonsin passé oavsett hur präglad han var av sin tid. Men om vi djupfryser en viss tids tolkning av bibelordet och låter den tolkningen blir den evigt gällande, så har vi förrått Bibelns innersta budskap och då har vi ingen rätt att kalla oss "bibeltrogna". Bibelns innersta kärna är ju inkarnationen - detta att Gud blir människa i en alldeles bestämd tid och kultur.
Jesus var ju inte nåt slags allmänmänsklig essens där Gud plockade bort alla kulturella föroreningar och skapade en kliniskt "ren" människa. Nej, Jesus var en jude som var präglad av sin tids seder och föreställningar. Det som skilde honom från sina judiska samtida var att han var fullkomligt fri från synd och att han utöver sin mänskliga identitet hade en annan identitet i det att han också var Guds Son. Men han var inte mindre människa för det. Hade han stått utanför sin tid och sin kultur och varit nåt slags destillerad mänsklighet, så hade han däremot varit omänsklig i sin renhet. Smaklös och livlös på samma sätt som destillerat vatten är smaklöst och livlöst jämfört med det vanliga salthaliga vattnet. Och på samma sätt som Jesus kliver rakt in i sin tid och sin kultur och tar smak av den, på samma sätt är bibelordet hemlöst innan det har landat i en alldeles speciell tid och miljö. Det är när bibelordet plockas ner och smak-sätts av den jordiska myllan som det får sin dynamik och sprängkraft. Ett tidlöst bibelord är därför inget Evangelium, inget Guds Ord. Det är i mötet med det mänskliga som Guds Tilltal uppstår. Så länge din Bibel ligger på hyllan därhemma så är den inget Guds Ord, så länge bibelordet förkunnas på ett tidlöst sätt utan att förkunnaren låter det ta smak av sin egen person, sin egen bakgrund och sin egen tid; så länge är det inte Guds Ord utan ett hemlöst budskap som letar efter en landningsbana mitt bland människorna.
Det är alltså i mötet med dig, med dina egna erfarenheter, i mötet med den tid och kultur som du är präglad av - det är där det saliga mötet uppstår. Det befruktande mötet där du märker att varje tid riktar strålkastarljuset mot nya rikedomar i det bibliska budskapet. Konservatismen har sitt bidrag liksom mdernismen har sitt bidrag, men om de här båda riktningarna får stå oemotsagda så går de båda lika vilse. Ett tema som Samhällsansvar tvingar oss därför att se Guds tilltal i den värld vi har runt omkring oss, en värld som inte ser likadan ut som den gjorde för 10 år sedan. Men Guds tilltal upptäcker vi aldrig utan stillhet och eftertanke, och i den eftertanken inser vi att Gud aldrig kan säga emot sitt eget ord. Men om vi låter mötet uppstå så upptäcker vi hur aktuell Bibeln är i varje ny tid och situation - för visst kan dagens GT-liga text om att smida svärden till plogbillar, visst kan en sådan text ha ett budskap till en av världens ledande vapenexportörer. Och visst kan dagens episteltext med orden: "Nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist", visst kan en sådan text ha nånting att säga till människor som lever i ett land som fortfarande är ett av världens rikaste. Och i en tid då så mycket handlar om den starkes rätt, och i en kultur som så präglas av ett förakt för svaghet - visst kan då ett budskap som dagens evangelium ha en sprängkraft utan like när det talas om honom som inte bryter av det knäckta strået eller släcker den rykande veken.
Så låt oss då tro så mycket på det budskap vi fått att förvalta, att vi vågar låta det möta och ta smak av just vår tid och miljö. För det tidlösa budskapet om frälsning exploderar först när det landar här och nu.