20:onde eft. Tref. 2006    NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

GT-text Rut 2:8-12
Boas sade till Rut: "Hör på, min dotter! Gå inte bort och plocka ax på någon annan åker, utan stanna kvar och håll dig till kvinnorna här. Du ser var de skördar, följ efter dem! Jag har sagt till karlarna att inte röra dig, och blir du törstig, så gå bara till krukorna och drick av vad de har öst upp." Då föll hon ner med ansiktet mot marken och sade: "Hur kan du vara så god mot mig och bry dig om mig, fast jag är en främling?" Boas svarade: "Jag har hört talas om allt vad du har gjort för din svärmor sedan din make dog, och hur du har lämnat dina föräldrar och ditt hemland och begett dig till ett folk som du inte kände förut. Må Herren löna dig för vad du har gjort, ja, må Herren, Israels Gud, ge dig allt vad du förtjänar, när du nu har kommit för att söka skydd under hans vingar."

Epistel Apg 9:36-43
I Joppe fanns det bland lärjungarna en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas. Hennes liv var fyllt av goda gärningar och frikostighet mot de fattiga. Vid den här tiden blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och bar upp henne på övervåningen. Lydda ligger inte långt från Joppe, och då lärjungarna hörde att Petrus var där skickade de dit två män och bad honom komma över till dem så fort som möjligt. Petrus följde genast med. När han kom fram förde de honom upp på övervåningen, där alla änkorna samlades kring honom och gråtande visade honom de skjortor och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var bland dem. Petrus sade åt alla att gå ut och föll sedan på knä och bad. Så vände han sig mot den döda och sade: "Tabita, stig upp!" Hon öppnade ögonen, och när hon såg Petrus satte hon sig upp. Han räckte henne handen och hjälpte henne att resa sig. Sedan kallade han in de heliga och änkorna och lät dem se hur hon stod där levande. Händelsen blev känd i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. Petrus stannade någon tid i Joppe hos Simon, en garvare.

Beredelsetal
Den här gudstjänsten inleds som alla våra högmässor i Stensjökyrkan med en syndabekännelse. Att bekänna sina synder skulle kunna liknas vid att hoppa ut från en brinnande skyskrapa. Man vet att man står på en plattform som inte håller måttet, den kommer förr eller senare att rasa. Men det som avgör om man vågar bekänna sina synder och verkligen mena det, det är om man ser det uppspända brandseglet därnere på marken. Om du kommer till kyrkan utan att våga tro på någon gudomlig förlåtelse så är det som att du uppmanas kasta dig ut från den där skyskrapan innan du upptäckt att den brinner och innan du upptäckt brandseglet därnere. I det läget kan man inte förvänta sig att din syndabekännelse blir en läpparnas tomma ritual, ett meningslöst mumlande av ord som inte bottnar i ditt eget hjärta.

Det här beredelsetalet har i det läget två uppgifter – att få dig att upptäcka att skyskrapan brinner och att få dig att upptäcka brandseglet därnere. det räcker inte med den ena upptäckten för att du ska våga kasta dig ut i syndabekännelsen. Nej, du måste upptäcka båda sakerna. Du måste till att börja med bli övertygad om att din synd är lika verklig och allvarlig som en brinnande skyskrapa under dina fötter. Men du måste också göra den ännu viktigare upptäckten att en kärleksfull, förlåtande Gud står beredd att ta dig i sina armar när du faller. Problemet är bara att det här beredelsetalet vill åstadkomma det som kan kräva ett helt liv för att upptäcka. Så jag gör mig inga illusioner om att de här orden ska åstadkomma särskilt mycket. Men däremot vet jag att bakom orden finns en Gud för vilken inget är omöjligt – bara Gud själv kan få dig och mig att förstå den fulla sanningen om såväl synden som nåden. Bara Gud kan förvandla den teoretiska principiella åsikten till en levande, konkret verklighet. För nåden blir aldrig konkret om inte först synden tillåts vara konkret. Så låt oss då kasta oss ut i syndabekännelsen i konkret övertygelse om ett konkret brandsegel långt därnere! Låt oss be och bekänna… (SYNDABEKÄNNELSEN)

Evangelium Mark 3:31-35
Nu kom Jesu mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: "Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig." Jesus svarade dem: "Vem är min mor och mina bröder?" Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: "Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor."

Predikan
Nästan överallt där kristendomen har en stark ställning har också familjen en stark position. Kristen tro förknippas ofta med ett betonande av familjen och idag när många upplever kärnfamiljen hotad av många nya samlev¬nads¬former så blir detta kanske ännu tydligare. Allra tydligaste ser vi det kanske i det amerikanska bibelbältet – att ”Family values” uppfattas som en självklar del av det kristna budskapet.

Det märkliga är då att Jesus själv så lite betonar familjen. T ex i evangeliet vi hörde. Till att börja med kan vi konstatera att evangelierna berättar mycket lite om Jesus familj. Bara några rader här och där och pappa Josef lyser med sin frånvaro efter berättelsen om när Jesus vid 12 års ålder besökte templet. Förmodligen har han dött under de 20 år som går mellan tempelbesöket och Jesus offentliga verksamhet, men det anmärkningsvärda är att det inte berättas något om hans död. Den som vid den här tiden ansågs vara familjens viktigaste person, familjeöverhuvudet, saknas – och ingen verkar bry sig! Och den övriga familjen – alla utom hans mor Maria – hans syskon. Om dem vet vi i stort sett ingenting. När Jesus kommer för att predika i sin hemstad är det någon av stadsborna som nämner att han bröder och systrar bor i staden och att bröderna heter Jakob, Josef, Simon och Judas! Jakob är den ende som dyker upp senare, efter Jesu död, i berättelsen om den första kristna församlingen. Men i stort sett vet vi alltså ingenting om Jesu egen familj!

Och så detta som berättas i dagens evangelium – här kommer Jesu mor Maria och hans bröder och vill tala med honom. Händelsen berättas också hos Matteus och Lukas. Och i varje version av berättelsen utspelas samma sak – Jesus säger att hans egen familj inte har något som helst företräde till honom. Och han säger: ”Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor." Gick han över huvud taget ut för att träffa sin mamma och sina bröder eller kom de förgäves. Ja, vi vet inte. Kanske var det bara så att han inte ville avbryta det viktiga han just höll på med just då, han kanske kom ut till dem lite senare. Men vi vet inte – och det är det som är det anmärk¬ningsvärda – det ansågs tydligen inte betydelsefullt av de som skrev ner hans levnadshistoria! Det enda de ansåg viktigt nog att berätta var att han distanserade sig från sin egen familj. Och nog förstår man varför det kom på pränt – vi talar ju om en miljö där familjen stod för allt vad social trygghet hette. I Israel vid den här tiden ansågs en människa nästan inte vara någonting utan sin familj. Och på samma sätt är det ju fortfarande i många fattiga länder – familjen är den främsta och kanske enda tryggheten och tillhörigheten. Det är alltså i en sådan miljö som Jesus avvisar familjens anspråk på honom – jag tror att vi har svårt att förstå hur radikal och avvikande Jesus måste ha uppfattats när han gör så här!

En förklaring till detta skulle kunna vara att Jesus helt enkelt var av åsikten att familjen bara hade sin betydelse så länge man var liten. Men det finns en annan möjlig förklaring till att han avvisar sin egen familj: Så här står det i Markusevangeliets 3:e kapitel, omedelbart efter att Jesus har påbörjat sin verksamhet och samlat sina 12 lärjungar: När Jesus kom hem, samlades folket på nytt, så att han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig i väg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen.

Kanske var det därför Jesus så tydligt avvisade sin familj i dagens evangelium – för att de helt enkelt stod emellan honom och hans uppdrag. Till en början trodde de inte på honom och de ville hindra honom från att göra det han måste göra. Kanske var de rädda för att han skulle ge familjen dåligt rykte med sitt märkliga beteende – deras förklaring var alltså att han var sinnessjuk. Samma förklaring som öststatskommunisterna använde för att förklara att inte alla medborgare delade deras åsikter: - Om man inte håller med oss måste man ju helt enkelt vara sinnessjuk och då ska man spärras in på mentalsjukhus.

Jag tror att det är den här inställningen till hans uppdrag som får Jesus att distansera sig till sin familj. Jag tror inte att han på något sätt var principiellt likgiltig eller avvisande till familjebandets betydelse, utan jag tror att han bara ville markera att det fanns en gräns för familjesolidariteten. Guds bud, Guds uppdrag är viktigare än familjen. Men familjen är faktiskt fortfarande viktig för Jesus – vi ser det t ex i hans omsorger om sin mor Maria när han hänger på korset. Han ber ju där lärjungen Johannes att ta hand om henne. Det var ju särskilt hans uppdrag som den äldste sonen att sörja för sina föräldrar – och när hans bröder inte fanns på plats där på Golgota , så vill han försäkra sig om att någon tar hand om henne.

Men om vi efter den här utflykten till den bibliska världen då återvänder till vårt eget samhälle – var hamnar vi då? Vilka slutsatser kan vi dra av vad Jesus säger och gör? Ja, det finns ett tyskt uttryck som ofta används inom bibelvetenskapen, nämligen: ”Sitz im Leben”. Det kan närmast översättas med ”omgivande förhållanden” eller ”kontext” och jag tror att det här begreppet kan leda oss på rätt spår när det gäller hur vi ska förstå Jesu hållning gentemot familjen. Vi måste alltså förstå den omgivande miljön för att kunna tolka Jesus rätt. När det gäller familjesammanhållningen i den kultur Jesus levde så vet vi att det finns en baksida till den starka sammanhållningen. En baksida som vi på senare år lärt känna genom begrepp som ”hedersmord” och ”hedersrelaterat våld”. Baksidan av familjesammanhållningen kan alltså bli en extrem form av ofrihet främst för de kvinnliga familjemedlemmarna men också för de manliga som förväntas upprätthålla familjens heder till varje pris. I denna Sitz im Leben står Jesus för en befriande distansering när han pekar på att familjen inte har rätt att styra en familjemedlems liv. Här finns utöver dagens evangelium ett antal bibelord att åberopa om att lyda Gud mer än människor, om att Jesu lärjungar förväntas överge sin familj om det krävs för att kunna följa honom o s v.

Också i vår tid och i vårt samhälle finns det människor som befinner sig i denna Sitz im Leben: tydligast ser vi det kanske i vissa invandrarkulturer där mötet med den svenska kulturen skrämmer dem och får dem att återgå till gamla förtryckande familjemönster. Men visst finns det också svenska familjer där föräldrar utövar en kontrollerande och förtryckande makt över sina barn långt upp i vuxen ålder – en makt som står i strid med den hållning som Jesus visar mot sin egen familj.

Men vår vanligaste Sitz im Leben i Sverige år 2006 är en helt annan. Den dominerande bilden av familjens situation i vårt samhälle är en familj i sönderfall. Inte så att en sönderfallande familj skulle vara den vanligaste familjen men däremot en utveckling mot att allt fler familjer upplöses eller slutar fungera på ett känslomässigt plan. Familjens kris yttrar sig tydligast hos barnen men barnen är bara symptombärare för föräldrarnas kris. Och föräldrarnas kris kan i sin tur vara en effekt av ett samhälle som råkat i spinn i en alltmer extatiskt uppdriven dans kring guldkalven.

Det jag menar är att vi skapat ett materialistiskt högtemposamhälle där alltfler föräldrar lockats in i en existentiell vilsenhet genom att marknadskrafterna fått dem att tro att konsumtion kan tillgodose andliga, själsliga och känslomässiga behov. Resultatet blir föräldrar som sviker sitt livs viktigaste uppdrag – uppdraget att vara föräldrar – eftersom de tror att det viktigaste de kan ge sina barn är hög materiell standard.

Visst, många av er kan tycka att det här är en överdriven karikatyr och ni kanske inte alls känner igen den här bilden i någon av de familjer ni känner till. Men jag tycker mig ändå se en utveckling i en här riktningen. Anledningarna är förmodligen mycket mer mångfacetterade än det jag pekat på och det skulle kanske krävas en hel församlingsdag för att analysera det här. Och kanske är det dags för just det – dags att vi stannar upp och försöker förstå vad det samhälle vi byggt upp gör med sin mest grundläggande gemenskap – familjen!

Jag började med att peka på att kristendomen som socialt fenomen ofta förknippas med stark betoning av familjen. I dagens Sitz im Leben, i det upplösningstillstånd som många familjer nu befinner sig i är det kanske helt nödvändigt att vi kristna tar på oss den uppgiften. Uppgiften att värna familjen. Men inte bara vår egen familj, inte bara den kristna kärnfamiljen utan också alla nya samlevnadsformer - för överallt finns det barn, ömtåliga barn som behöver värnas mer än någon annan kategori i vårt samhälle!

Jag såg en fantastisk film igår. Den heter Babel med hänsyftning på Bibelns berättelse om Babels torn. I eftertexten tillägnade den mexikanske filmskaparen filmen till sina båda barn som han beskrev som skinande ljus i en mörknande värld. Så låt oss då sluta med att konstatera att familjen behövs för barnens skull – framförallt för barnens skull – och då måste familjen anpassas till barnens behov, inte barnen anpassas till föräldrarnas eller samhällets behov! AMEN