Tacksägelsedagen 2014    NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

GT-text Salomos Vishet 7:15-22

Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord
och göra mina tankar värdiga hans gåvor.
Ty han är vägvisaren till visheten,
och det är han som leder de visa rätt.
Av honom beror både vi själva och våra ord,
all tankeförmåga och all yrkesskicklighet.
Det är han som har gett mig osviklig kunskap om tingen:
jag känner världens byggnad och elementens verkningar,
tidsåldrarnas början och slut och förlopp,
solhöjdens växlingar och årstidernas skiften,
årens kretslopp och himlakropparnas ställningar,
djurens levnadssätt och vilddjurens lynnen,
andarnas våldsamma krafter och människornas tankar,
växternas arter och rötternas hemliga krafter -
allt lärde jag känna, det dolda och det synliga,
ty jag fick undervisning av visheten,
hon som med sin konst har format allt.

Epistel Kol 3:16-17

Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet. Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan. Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.

Evangelium Luk 19:37-40

Då Jesus närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: "Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden." Några fariseer i folkmassan sade då till honom: "Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta." Han svarade: "Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa."

 Beredelsetal

Det är Gabriel fyra månader gammal på bilden. Han tittar på blommor och som vanligt är han förtjust. Det är nåt med hans ögon – han ser allt med andra ögon än jag. Det är som att världen är större för honom, allt är så nytt och fantastiskt för ett nyfött barn. Men så vänjer vi oss – visst är blommor­na fortfarande vackra när man är 5 år, 15 år, 30 år och 60 år men kanske aldrig så vackra som när man var fyra månader gammal. Det är som att det vackra blir normalt, nästan självklart och så förlorar skapelsen lite av sin glans för varje år vi lever. Måste det vara så? Eller kan vi åter få den där blicken vi hade när allt var nytt? Låt din syndabekännelse idag få bli ett erkännande av att du och jag inte längre lägger märke till allt det underbara som vi borde tacka Gud för varje dag. Men låt samtidigt bekännelsen få bli en bön om att Gud ska tvätta våra ögon så att vi ser och lovsjunger. Låt oss be och bekänna …

Predikan

Dagens rubrik är Lovsång men märkte ni att det pågick en lovsång hela förra veckan för varje dag tillkännagavs en eller flera nya nobelpristagare. Nobelpriset i medicin gick till forskare som förklarat hur vi kan orientera oss i tillvaron. Så här skrev nobelförsamlingen: Pristagarnas upptäckterhar löst ett problem som sysselsatt filosofer och forskare i århundraden – hur hjärnan skapar en karta av rummet som omger oss, och gör det möjligt för oss att hitta vägen i en komplicerad omgivning”

Och så var det Nobelpriset i kemi som gick till några som skapat ett supermikroskop där man kan studera ofattbart små företeelser som t ex hur enskilda molekyler rör sig i kroppen.

Fysikpriset gick till forskare som utvecklat LED-lampan som har revolu­tionerat belysningstekniken på några få år och bidragit till att t ex Sverige idag gör åt mindre energi än vi gjorde för 20 år sedan.

Och så litteraturpriset som belönade en fransk författare vars hela förfat­tarskap kretsat kring en notis han en gång läste om en judisk flicka i Paris som var försvunnen efter Andra världskriget. Det försvann tusentals judiska flickor i Paris under Förintelsen men just den här flickan gav alltså upphov till ett författarskap 70 år senare belönades med Nobelpriset.

Till sist var det Fredspriset som belönade en 60-årig indisk medborgar­rättskämpe som i årtionden kämpat framförallt för alla barns rätt till utbildning. Han fick dela priset med ett av dessa barn – en 17-årig pakistansk flicka som redan som 15-åring blev världsberömd när hon som genom ett mirakel överlevde ett mordförsök av talibanerna eftersom hon krävde att flickor skulle få gå i skola.

Ja, jag tycker att förra veckan var som en enda lång lovsång och även om lovsången riktades mot enskilda människor och deras prestationer så är det också en lovsång till själva skapelsen och därmed också till Skaparen. Det var ju en vecka som pekade på hur fantastisk den mänskliga hjärnan är som inte bara förmår skapa en inre karta över vår omvärld utan också förmår skapa ständigt nya upptäckter, konstverk och hjältedåd i hela mänsklig­hetens tjänst.

Och det där supermikroskopet kommer att blottlägga nya fantastiska kontinenter av kunskap om en skapelse som är så ofattbart komplicerad att vi aldrig blir färdiga med den där upptäcksresan in i den värld som redan fanns på plats när människan för 60 000 år sedan började sprida sig från södra Afrika där Äventyret Människan en gång verkar ha börjat! Och om resan in i människokroppen hela tiden öppnar nya världar så är det på precis samma sätt med resan utåt i ett universum där det verkar som att samma grundläggande fysikaliska lagar gäller även på ett avstånd av tio miljarder ljusår från vår planet. Och det är fysikaliska lagar som verkar skräddarsydda för att vi ska kunna existera. Så här säger professorn i teoretisk astrofysik Bengt Gustafsson: ”Det är ett förunderligt drag hos vårt universum att det är vävt i ett stycke till sina grundläggande principer.”

Och dessa grundläggande principer utgör en extremt väl avvägd balans som möjliggör liv på jorden – det verkar alltså som att universum ser ut som det gör bara för att skapa möjligheter för oss att finnas till!

Så, för att travestera Tage Danielsson – att någon av oss över huvud taget finns till är så extremt osannolikt att frågan är om vi verkligen finns till. Om vi tänker oss sannolikheten för att jag enbart p g a denna taffliga predi­kan skulle få ett extra Nobelpris i litteratur imorgon – så är den sannolik­heten oerhört mycket större än sannolikheten för att det ö h t skulle uppstå mänskligt liv på jorden.

Men nu har alltså det mest osannolika redan hänt – vi lever i ett pågående mirakel och årets nobelpris är ägnade att ytterligare något blottlägga detta pågående mirakel: Vi är fantastiska och vi lever i en fantastisk värld. Men vad är då den logiska slutsatsen av allt detta?

Ja hur var det Jesus sa i dagens evangelium: ”Om de tiger kommer stenarna att ropa!” Jag menar alltså att stenarna redan ropar för stenarna där på Olivbergets västra sluttning utgör en del av ett universum som lovsjunger genom sin blotta existens! Det vi har att göra är då att ställa oss i samma kör som stenarna – lovsångskören till den Gud som skapat allt så underbart.

Och som själva skapelsen inte vore mycket nog så hände något för 2000 år sedan som gav lovsången en helt ny och mycket djupare ton. Då sände Gud sin egen Son, Jesus Kristus, till jorden inte för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den räddningen erbjuds oss trots att vi på många sätt svikit vårt uppdrag att vårda skapelsen. Det kallas nåd och det är en naturlag som en dag kommer att övertrumfa alla de där gamla naturlagarna om orsak och verkan. Och vi som står här som förlåtna syndare mitt i en värld där stenarna ropar om Guds storhet – vad skulle vi göra om inte sjunga lovsång! Tacksamhet, förundran och lovsång – det är den enda rimliga grundhållningen till detta att vara människa! AMEN