Tacksägelsedagen 2013    NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan
Tema
: Lovsång

GT-text -  Jer 31:3-6

Med evig kärlek älskar jag dig,
därför har jag så länge visat dig godhet.
Än en gång skall jag låta dig blomstra,
ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel.
Än en gång skall du smyckad med bjällror
träda ut i glädjedansen.
Än en gång skall du plantera vingårdar
på Samariens höjder,
och de som planterar skall själva skörda frukten.
Ja, det kommer en dag
då väktarna skall ropa från Efraims berg:
Kom, låt oss vandra upp till Sion,
till Herren, vår Gud!

Epistel – Upp 4:8-11

De fyra varelserna hade vardera sex vingar, och de hade fullt med ögon, utåt och inåt. Utan att vila säger de dag och natt:
Helig, helig, helig
är Herren Gud, allhärskaren,
han som var och som är och som kommer.
Och när dessa varelser hyllar och ärar och tackar honom som sitter på tronen och som lever i evigheters evighet, då skall de tjugofyra äldste falla ner inför honom som sitter på tronen och tillbe honom som lever i evigheters evighet och lägga sina kransar framför tronen och säga:
Du, vår Herre och Gud, är värdig
att ta emot härligheten och äran och makten.
Ty du har skapat världen,
och genom din vilja blev den till och skapades den.

Evangelium - Matt 15:29-31
Jesus gick utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.

Beredelsetal

Du och jag andas, för varje andetag tar våra lungor upp syre från luften och skänker detta livgivande syre till vårt blod som transporterar ut det till kroppens alla muskler, till alla organ och till vår hjärna. Hela tiden pågår detta samtidigt som ditt hjärta slår så där en gång per sekund. Om du är konfirmand och har levt i 14 år så betyder det att ditt hjärta har slagit ungefär 500 miljoner gånger medan mitt hjärta slagit sådär 2 miljarder gånger. Ni sitter här i bänkarna och ni hör vad jag säger och ni ser alla andra här i kyrkan. Alldeles nyss kom det begripliga ord ur våra munnar när vi sjöng i psalmen! Vår hjärna förmådde omtolka tryckta tecken i psalmboken till ljud som andra förstår… Allt det här innebär att du och jag är deltagare i ett just nu pågående mirakel, det mirakel som vi kallar liv! Och allt detta har vi fått utan att ha förtjänat det. Låt oss i syndabekännel­sen lägga fram att vi så sällan tänker på hur mycket vi har att tacka för. Låt oss be och bekänna

Predikan

I evangeliet hörde vi om hur Jesus botade sjuka:

·       stumma kunde plötsligt tala fullt begripliga ord

·       funktionshindrade blev fullt fungerande i hela kroppen

·       totalförlamade började röra på sig, muskler spändes och senor töjdes

·       blinda … tog sin hammare och såg … om de nu var både blinda och snickare alltså

Om man själv är sjuk eller funktionshindrad skulle jag kunna tänka mig att en sån här berättelse kan verka provocerande. Jesus kan ju uppenbarligen göra sjuka friska, han har ju tydligen den makten och samtidigt påstår kyrkan att han inte är död utan fortfarande lever. Men varför gör han då inte mig frisk?

Ja, det är ju samma gamla fråga som ständigt möter alla troende människor. Frågan som Bibeln ägnar en hel bok, nämligen Jobsboken. Frågan om hur Gud kan tillåta allt det onda som sker om Gud nu är både allsmäktig och kärleksfull! Och i evangeliet fick vi ju en påminnelse om att han både kan och vill göra sjuka friska. Så varför botas då inte alla?

Ja, vi har inga riktigt tillfredsställande svar men vi skulle kunna ifrågasätta själva frågan och fråga oss varför vi gör fullkomligheten till norm. Det är ju samma fråga som den där om ett glas som är fyllt till hälften med vatten är halvfullt eller halvtomt. Och den frågan vill jag idag se som nyckeln in till Tacksägelsedagens samlade budskap så låt oss se närmare på den.

När vi ser en enbent man så fokuserar vi inte det friska benet utan vi ser bara att det andra benet saknas. Det är ganska självklart eftersom de flesta människor har två ben. Det mönster vi bär på är alltså mönstret av att en människa ska ha två ben och allt som avviker från det mönstret reagerar vi på. Det där är ofrånkomligt. Vi behöver nämligen såna mönster för att vi ska ha möjlighet att hantera alla intryck som ständigt strömmar mot oss. Perceptionspsykologi kallas ju den forskning som sysslar med hur vår hjärna tolkar alla intryck vi får genom ögon, öron, smak, känsel och luktsinne och perceptionspsykologerna talar om mönster eller kategorier som våra erfarenheter bygger upp i vårt minne. Utan dessa kategorier vore tillvaron kaotisk för utan dem så skulle du varje gång du ser en stol inte se en stol utan bara se en geometrisk form där ena sidan går upp lite högre än den andra. Vi behöver alltså dessa kategorier och när det gäller kategorin människa så innehåller den ett huvud, två armar och två ben. Allt annat bryter mot mönstret och allt som bryter mot våra mönster reagerar vi på, vi lägger märke till just det som avviker, som t ex att en ben saknas på den enbente mannen.

En egenskap hos de här kategorierna i våra hjärnor är att de är föränderliga. Eftersom de skapas av våra erfarenheter, så förändras de också av nya erfarenheter. Det innebär att om du var född på en isolerad ö där alla var enbenta så skulle kategorin människa för dig vara en varelse med ett ben och inte två. Skulle det en dag på den där ön flyta iland en skeppsbruten människa med två ben så skulle ditt första intryck vara att han var vanskapt för människor ska ju ha ett ben.

Nu är ju kategorin människa med två ben tämligen självklar eftersom det är så mycket mer praktiskt med två ben, men om vi överför det här resonemanget till andra kategorier så blir det mycket mer problematiskt med hur vi skapar dessa mönster eller normer för vad som är normalt.

Vi skulle t ex kunna tänka oss att vi omedvetet går och bär på en norm som heter ”normalt liv” och för oss svenskar innebär det kanske bl.a. hus som kan värmas upp vintertid, bil, cykel, jobb, hälsa, mat på bordet, gratis utbildning, fria skolmåltider, okurrumperad polis som jag inte behöver vara rädd för, rösträtt i politiken, allemansrätt i naturen, vägar med asfalts­beläggning, tvättmaskin i hemmet, åttatimmars arbetsdag och lagstadgad semester varje år, obegränsad tillgång till rent vatten och luft som är tillräckligt ren för att kunna andas utan skyddsmask … Ja, så där skulle man kunna hålla på och räkna upp allt som är självklart för oss svenskar men som inte alls är självklart för större delen av världens befolkning. För i vissa länder har du anledning att vara rädd för polisen även om du inte brutit mot lagen, i Azerbajdzjan råkade man i veckan publicera det officiella valresultatet innan valet var över …, på många håll i världen tvingas man gå flera kilometer för att hämta vatten och egen bil och vägar med jämn asfaltsbeläggning vore en obegriplig lyx för någon miljard människor på vår jord!

Allt det här skulle möjligen kunna uttryckas med ett enda ord: bortskämda! Vi är bortskämda! Vi fattar inte hur bra vi har det och därför gnäller vi på småsaker trots att vi har det bättre än nästan alla andra folk på jorden.

Men nu blev plötsligt den här predikan väldigt moraliserande. Som ett stort höjt pekfinger: Du är bortskämd! Du borde vara tacksam! Jag vet inte om vi behöver fler höjda pekfingrar, jag är tveksam till om vi borde använda ordet borde i predikningar för de flesta av oss tyngs redan av alltför många borden - allt vi borde tänka på, alla vi borde ringa, allt det där som borde bli gjort.

Tacksägelsedagen är väl den dag på året då vi allra minst skulle få nya bördor oss pålagda så vi backar från begreppet bortskämda och vi backar från det där att vi borde vara mer tacksamma. Istället återvänder vi till den där allra enklaste bilden av glaset som är fyllt till hälften. Och så konstate­rar vi att varken du eller jag har några helt fyllda glas. Ja, vi konstaterar t o m att det inte finns en enda människa på jorden som har ett helt fyllt glas i betydelsen att allt är bara bra – i varje liv finns smärta och ofullkomlighet. Och ibland verkar det t o m vara så att de där som vi tror har det bäst av alla i själva verket mår sämst av alla. Men just nu struntar vi i alla de andras glas och betraktar vårt eget. Och då är det så att vi råkar leva i ett ekonomiskt system som försöker få oss att hela tiden betrakta det där som saknas i glaset, det där ovanför vattenytan. Det är ju så konsumtion skapas och konsumtion anses ju vara själva motor i vårt samhälle. Då måste medborgarna uppmärksammas på att det finns saker som de inte har och att de kanske behöver det. Skapade behov alltså – det finns en hel industri som ägnar sig åt detta och det är reklamindustrin och vi är alla så mycket mer påverkade än vi tror – påverkade till att betrakta glaset som halvtomt istället för halvfullt. I denna kultur behöver vi ständigt tvätta våra ögon så att vi lär oss se mer på det vi har än på det vi saknar – då blir tacksamheten inte något påtvingat borde utan alldeles naturlig och självklar.

Jag började med att ifrågasätta fullkomligheten som norm och jag ska avsluta med att ifrågasätta bilden av det till hälften fyllda glaset. I själva verket är ju glaset alltid fyllt till brädden! Se bara på den här bilden:

 

Tekniskt sett är glaset alltid fullt. I Psaltaren 23 står det: ”Du fyller min bägare till brädden” Och precis så är det – du har fått ett fullt glas av Gud, ett helt liv oavsett hur länge du får leva.  Luften ovanför vattenytan i ditt glas – vad finns där? Finns där bara tomhet, saknad och längtan? Och bara förresten - kanske är tomhet, saknad och längtan den allra viktigaste ingrediensen i ditt liv … för den ger plats för Gud. Så varför inte tacka Gud också för din tomhet och din längtan! AMEN