Tacksägelsedagen 2001   NÄSTA>
Folkdansmässa i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

Evangelium Matt 15:29-31
Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.

Predikan: Att se vad Gud redan gör!
Det här är en dag för lovsång! Varje dag är en dag för lovsång men just Tacksägelsedagen vill påminna oss om att tacksamhet är den mest naturliga och mest fruktbärande livshållningen av alla. Vi är skapta till lovsång - vi är aldrig så mycket de människor vi var ämnade att vara som när vi lovsjunger Gud. I lovsången är vi hemma, i lovsången snuddar vi vid vårt sanna jag!

Jag drömmer om en tid när vi kommit så långt här i Stensjökyrkan att det redan en timme före högmässan är fullt med folk på plats, och alla sjunger lovsånger - enkla självklara lovsånger som alla kan sjunga med i. Lovsånger som öppnar våra hjärtan och rensar kanalerna inför den fortsatta gudstjänsten. Och i min dröm så skulle man knappt märka övergången till högmässan eftersom hela gudstjänsten skulle vara så genomlyst av lovsång!

Jag tror nämligen att det är just så - att lovsången öppnar oss, att den låser upp våra invärtes lås och blockeringar och gör oss mottagliga för vad Gud vill ge. Och samtidigt tror jag att lovsången öppnar våra ögon så att vi upptäcker varför vi har anledning att sjunga lovsång. Själva lovsången öppnar våra ögon för allt det som Gud redan gjort och redan gör i våra liv.

Det här handlar alltså om ett slags omvänt Moment 22. Och eftersom Joseph Hellers roman som hette Moment 22 firar 40-årsjubileum just i år, så kan vi väl kalla det positiva, omvända momentet för Moment 44. I romanen är det en stridsflygare som längtar efter att få åka hem från kriget men för att bli frikallad måste han bli stämplad som galen, som sinnessjuk. Men enligt en militär förordning med paragrafnumret 22, så betraktas automatiskt den som frisk som begär att få åka hem och utan en sådan begäran kan den sinnessjuke inte bli hemskickad. I det ögonblick han begär att bli hemskickad så blir han alltså friskförklarad och måste stanna kvar. Moment 22 står alltså för en omöjlig, absurd situation, en logisk återvändsgränd där man inte har några möjliga handlingsalternativ.

Bristen på lovsång i våra liv kan möjligen förklaras med ett slags Moment 22: Vi lovsjunger inte eftersom vi inte ser några direkta anledningar till lovsång när nu världen ser ut som den gör. Och så länge vi inte lovsjunger så kommer vi inte heller att upptäcka att världen ter sig totalt annorlunda från lovsångspositionen - vi skulle alltså behöva lovsjunga för att fatta varför vi ska lovsjunga! Just när tillvaron verkar som mest hopplös, just då skulle vi behöva pröva tacksamhetens livshållning för att upptäcka att det trots allt finns anledning till tacksamhet. Det är alltså trotsigheten som är nyckeln till att förvandla Moment 22 till det omvända och alldeles nyfödda Moment 44!

Trotsighet handlar inte om att blunda för verkligheten. Trotsighet handlar inte heller om att sminka verkligheten för att skavankerna inta ska synas. Nej, trotsigheten börjar med att med vidöppna ögon:

  • betrakta verkligheten och konstatera att terrorister när som helst kan flyga in i vilket hus som helst
  • betrakta verkligheten och konstatera att västvärlden just nu håller på att tillverka några tusen nya terrorister genom att bomba oskyldiga afghaner
  • betrakta verkligheten och konstatera att några har börjat skicka mjältbrandsbakterier per post
  • betrakta verkligheten och konstatera att den rådande ekonomiska världsordningen ger miljontals svältande människor anledning att hata den västvärld som inte delar med sig
  • betrakta verkligheten och konstatera att också mitt eget privata liv rymmer misslyckanden, svek och försumligheter
  • betrakta verkligheten och konstatera att vi alla ska dö inom en inte alltför avlägsen framtid

Men när jag har konstaterat allt detta så börjar själva trotsigheten. Trots att världen ser ut som den gör så lovsjunger jag. Jag lovsjunger den Gud som så många gånger visat att han kan använda också själva djävligheterna för sina syften. Jag lovsjunger den Gud som varje sekund gör miljarder underverk för människans skull, miljarder underverk utan att något av dem hamnar som "Breaking News" på CNN eller andra TV-kanaler. På samma sätt som att jag faktiskt vet att någonstans ovanför de där tunga regnmolnen så skiner faktiskt solen, på samma sätt lovsjunger jag trotsigt den Gud som jag vet finns där bakom alla de mörka moln av ondska och lidande som fördunklar vår tillvaro.

Så låt då den här Tacksägelsedagen bli dagen då du laddar ditt liv med det trotsiga Moment 44, som gör att du lovsjunger redan innan du insett dig ha anledning till det! Låt sedan dina ögon varje morgon få genomgå ett tacksamhetens ögonbad som gör att de tvättas rena från allt det som skymmer sikten. För om du tycker att du har grus i ögonen när du vaknar så är det ingenting mot allt det själsliga grus som ständigt gör att vi ser det dåliga men inte det goda. Och det själsliga gruset behöver tvättas bort med det ögonbad som heter "lovsång även utan förnimbar anledning".

Så ge rum för lovsången i ditt liv, den trotsiga lovsången - genom att läsa psaltarpsalmer i tid och otid, genom att vissla lovsångsmelodier i hissen, genom att sjunga enkla Bibelsånger överallt utom på biblioteket. Ge rum för lovsången och ge anledning till lovsången genom att ständigt mumla ett tack som kan förändra inte bara din bild av verkligheten, utan faktiskt själva verkligheten!

AMEN