19:onde eft. Tref. 2008   NÄSTA>
Tema: "Trons kraft"
Högmässa i Stensjökyrkan

Stefan Risenfors

Beredelsetal

Trons kraft är rubriken för den här söndagen. Associationerna på en sådan rubrik skulle kunna gå till den sk.  placeboeffekten inom medicinen. Den innebär att om man ger totalt verkningslösa sockertabletter till en patient som tror att det handlar om en verkligt fungerande medicin, så kan patienten ibland tillfriskna enbart för att han eller hon tror så starkt på medicinen. Då kan man tala om trons kraft. Säkerligen skulle psykologer kunna tala om en liknande placeboeffekt hos bedjande människor. Om den som ber verkligen räknar med ett gudomligt ingripande, så kan det räcka med enbart denna positiva förväntan för att den bedjande ska uppleva ett verkligt bönesvar och uppfatta det som ett gudomligt ingripande.

Det där skulle kunna uppfattas som ett angrepp på tron, som ett försök att förklara bort Gud och Guds handlande i vår värld. Men jag vill vända på resonemanget och tänker så här: Om Gud är hela tillvarons Gud så ingår också placeboeffekten i hans arsenal när han vill bistå människor. Genom den effekten kan ju Gud bistå också troende som ber till gudar av trä och sten! Så när du granskar något i ditt liv och funderar över om det var Gud som ingrep eller om det fanns naturliga inomvärldsliga förklaringar, så kan du ta ett steg tillbaka och konstatera att Gud verkar också genom det vi kallar naturligt. Gud är givetvis inte bara det övernaturligas Gud utan verkar ännu mer i de lagbundna orsakssammanhang som vetenskapen lyckats förklara – Gud är också där! Låt oss i vår syndabekännelse fundera över om vi förminskat Gud till något mindre än hela tillvarons Gud.. Låt oss be och bekänna.

GT-text Jos 2:1-15

Från Shittim sände Josua, Nuns son, ut två män som spejare med uppdrag att se närmare på landet och på Jeriko. De gav sig i väg och kom till en sköka som hette Rachav och låg över i hennes hus. Men när Jerikos kung fick reda på att israelitiska män hade kommit om natten för att utforska landet sände han bud till Rachav: "Skicka ut männen som kom till ditt hus, de är här för att utforska landet." Kvinnan gömde de båda männen och svarade: "Visst kom de hit till mig, men inte vet jag var de var ifrån. När det blev mörkt och porten skulle stängas gick de ut, men jag vet inte vart de gick. Fort efter dem, så hinner ni ifatt dem." I själva verket hade hon fört männen upp på taket och dolt dem under linhalmen hon hade utbredd där. Kungens män tog upp jakten i riktning mot Jordan, åt vadställena till, och när förföljarna var ute stängdes porten.
Innan männen lagt sig att sova gick Rachav upp till dem på taket. Hon sade: "Jag vet att Herren har gett landet åt er, skräck för er har fallit över oss, och modet sviker alla som bor i landet. Vi har ju hört hur Herren lät Sävhavets vatten torka bort inför er när ni drog ut ur Egypten och hur ni gjorde med de två amoreiska kungarna på andra sidan Jordan, Sichon och Og, som ni vigde åt förintelse. När vi fick höra det rann vårt mod bort, och vi kände oss maktlösa inför er. Ty Herren, er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden. Men nu har jag visat godhet mot er, så svär vid Herren att ni skall visa godhet mot min familj. Ge mig ett tecken på er trohet: låt min far, min mor, mina bröder och systrar och alla deras anhöriga behålla livet och slippa dö." Männen svarade: "Vi borgar för er med våra liv, men du får inte förråda oss! När Herren ger oss landet skall vi visa dig godhet och trohet."
Hon firade ner männen från fönstret med ett rep.

Epistel Heb 11:29-33

I tro tågade folket gen­om Röda havet som på torra land, men när egypterna försökte dränktes de. Genom tron föll Jerikos murar sedan man hade gått runt dem i sju dagar. Genom tron undgick skökan Rachav att dödas tillsammans med dem som vägrade tro, ty hon hade tagit emot spejarna som vänner.
Behöver jag säga mer? Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och om profeterna. Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap.

Evangelium Mark 2:1-12
Jesus kom tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: "Mitt barn, dina synder är förlåtna."
Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: "Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?" Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: "Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människo­sonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig" - och nu talade han till den lame - "stig upp, ta din bädd och gå hem." Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: "Aldrig har vi sett något sådant!"

Predikan

Jesus har kommit hem till Kafarnaum, han bodde ju där under sina sista år i livet, fast i hans fall kan man fundera över på vilket sätt han var hemma där eftersom evangeliernas berättelser ständigt beskriver honom på vandring eller på platser där han är en främling, en gäst. Samtidigt kan vi ana att evangelierna beskriver bara en liten del av Jesu liv. Dels utspelas allt evangelierna berättar under 1-3 år av hans liv, de sista åren när han är i 30-årsåldern och det är bara under de åren han bor i Kafarnaum, fram till 30 års ålder bodde han kvar i Nasaret där han var uppvuxen. Dels kan vi förmoda att evangelisterna koncentrerade sig på hans vandringar och hans besök i t ex Jerusalem – det han gjorde hemma i Kafarnaum var knappast lika intressant i deras ögon! Det här lämnar ett stort svart fält helt tomt, fritt för oss att spekulera i – vad gjorde han när han vara hemma i Kafarnaum? Och vad gjorde han i Nasaret fram till de där sista tre åren av sitt liv? Det är ganska troligt att gissa att han där arbetade som snickare eftersom det var hans ”plastpappa” Josefs yrke och därmed förmodligen det enda som Jesus hade fått lära sig. Men hur var det att ha Jesus som granne? Hur umgicks han med sina grannar och vänner? Var han en socialt utåtriktad person, någon som alla kände? Eller var han en enstöring, kanske en religiös grubblare fram till dess att han, som så många andra, sökte sig ut till Johannes Döparen vid Jordanfloden och där blev döpt av honom.

Ja, det finns massor av frågor som vi inte vet något om när det gäller Jesus och därför bör vi alltid ha en viss ödmjukhet när vi beskriver honom. Redan i det som berättas om honom finns det dessutom många motsägelse­fulla drag så låt oss inte vara alltför tvärsäkra när vi menar oss ha Jesus på vår sida – han bryter ständigt mönster och därmed förmodligen också våra mönster!

Vi försöker nu se den här scenen framför oss. Jesus har kommit hem och uppenbarligen har han redan hunnit bli en regional kändis där uppe i Galiléen för det samlas en hel folkmassa vid hans hus. Alla vill träffa honom, lyssna till hans originella förkunnelse och dessutom har ryktet gått om att han kan bota sjuka så därför kommer de här fyra männen släpande på sin vän som är förlamad. De har tillverkat en provisorisk bår för att orka bära honom genom staden men när de kommer fram är folkmassan helt ogenomtränglig. Vad hade du och jag gjort i det läget? Ja, förmodligen hade vi vänt hem igen med vår sjuke kamrat. Kanske hade vi väntat någon timma där i solgasset för att se om kön rörde sig framåt, men därefter hade vi känt oss tvungna att dra oss undan värmen och därför begett oss hem igen. Vi hade försökt trösta varandra och vår sjuke kamrat med att de där ryktena säkert ändå inte var sanna, den där Jesus kunde förmodligen inte alls bota sjuka – folk snackar så mycket, och överdriver – masshysteri är vad det är!

Men de här fyra männen har uppenbarligen en oerhört stark tro på Jesus men också på sig själva! Hur skulle de annars våga bete sig som de gjorde? Först släpa upp båren för trappan som gick upp till det platta taket på huset där Jesus befann sig och därefter börja vandalisera ett främmande hus genom att riva upp blandningen av lera och vass eller vad man nu hade för armeringsmaterial i taket! Hela huset var fullt av folk och förmodligen måste det ha ramlat ner en massa skräp på dem som befann sig i huset! Så där gör man bara inte! Det där är INTE ett anständigt beteende och vi väluppfostrade förfasar oss på samma sätt som vi kan förfasa oss över husockupanter, klottrare och de där idioterna som ständigt slår sönder busskurerna uppe i Kikås! Om vi hade befunnit oss där i folkmassan hade vi förmodligen placerat de där fyra bårbärarna i samma kategori när de höll på att riva hål i taket.

Men Jesus, som var den mest drabbade, om det nu var hans eget hus han befann sig i – Jesus ser inte fyra vandaliserande huliganer utan han ser bara deras … tro! Och därför rusar han inte ut och ropar på polis, utan tar sig an den lame som plötsligt ligger på golvet framför hans fötter. Och när mannen ligger där framför honom och ropar om att få bli botad så … förlåter Jesus honom hans synder! Hela tiden ser Jesus igenom ytan och ser vad som finns därunder – först ser han igenom vandalismen och ser tro och därefter ser han igenom den kroppsliga sjukdomen och ser en ännu allvarligare själslig sjukdom! Vi vet ju inget om den här lame mannen men Jesus ser uppenbarligen något som blockerar honom ännu mer än hans oförmåga att röra sig. Kanske var mannen uppfylld av bitterhet mot omgivningen pga. sin sjukdom, kanske var han fylld av självupptagenhet och kunde bara se sitt eget lidande och inte andras? Ja, vi vet inte men något är det som Jesus ser som det allvarligaste problemet i hans liv och därför ger han mannen syndernas förlåtelse. Först därefter tar han itu med hans kroppsliga sjukdom men den verkar vara en bisak i sammanhanget för Jesus ger en lite överraskande motivering till att han botar mannen. Så här säger han till de skeptiska skriftlärda som satt där intill med kritiskt granskande blickar:

                      Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig" - och nu talade han till den lame - "stig upp, ta din bädd och gå hem."

Vad kan vi då lära av den här berättelsen? Jo, för det första kan vi se den

som en illustration till ett annat bibelord, nämligen Luk 11:9-10 där Jesus säger:           

                      Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.

Envishet alltså – ge inte upp. Sky inga medel när det gäller den allra viktigaste relationen i ditt liv – relationen till Gud!

För det andra var det ju inte den lame mannens tro som belönades utan det var de fyra medhjälparnas tro som öppnade vägen till Jesus. Och kanske ska vi försöka identifiera oss med dessa fyra medhjälpare och ställa oss frågan om det finns någon som jag kan bära fram till Jesus. Kanske inte kroppsligen på en bår men i överförd bemärkelse – genom att ständigt be för en annan människa och för att den människan ska få möta Jesus. Eller kanske genom att acceptera att en närstående får ett annat möte med Jesus än det jag fick – föräldrar har kanske ibland svårt för att se att deras barn kan dra andra konsekvenser av sin tro än de själva har gjort och där kan tolerans och ödmjukhet vara ett sätt att bära fram en annan människa till Jesus.

För det tredje och sista kan vi lära oss något av Jesu sätt att se igenom ytan – där vi bara hade sett aggressivitet och vandalism där såg Jesus något helt annat, nämligen tro! Där vi bara hade sett en sjuk människa som ville bli frisk där såg Jesus en annan ännu djupare längtan under det kroppsliga behovet! Det finns ett litet ord som kan hjälpa oss i det här genomskådandet och det är ordet EGENTLIGEN! Vad handlar det om egentligen? Vad finns bakom det där hånflinet eller de vassa orden? Men ordet egentligen klarar sig inte utan en annan ingrediens och det är TID – att stanna upp och ge tid för eftertanke. Först om vi offrar tid åt att försöka förstå vad som döljer sig under ytan blir det möjligt att förstå vad det EGENTLIGEN handlar om!
AMEN