17:e eft. Tref. 2011   NÄSTA>
 Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

 GT-text Pred 12:1-7
Tänk på din skapare i din ungdom,
innan de onda dagarna nalkas,
de år som ingen glädje har att ge,
då solen och ljuset slocknar
och månen och stjärnorna,
då regnet följs av nya moln.
Det är den dag då husets väktare darrar
och de starka männen sviktar,
då malerskorna slutat mala - de är för få - då det mörknar för dem som ser ut genom fönstren,
då dörrarna mot gatan stängs till,
då ljudet från kvarnen dämpas,
stämman blir tunn som en fågels
och sångrösten mister sin klang,
då man bävar för en backe
och för fasorna på vägen,
då mandelträdet lyser vitt,
gräshoppan släpar sig fram
och kaprisfrukten mist sin kraft,
då människan går till sitt eviga hem
och gråtarna väntar på gatan,
ja, innan silvertråden slits av
och guldskålen brister,
kruset krossas vid källan
och brunnshjulet går i bitar;
då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung,
och livsanden återvänder till Gud, som gav den.

   

Epistel 1 Joh 4:16-21
Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss. Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder.

Evangelium Luk 16:19-31
Jesus sade: "Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde i fest och glans var dag. Men en tiggare som hette Lasaros låg vid hans port full av sår och önskade att han fick äta sig mätt på resterna från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade på hans sår. Så dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rike dog också han och begravdes. I dödsriket, där han pinades, lyfte han blicken och fick långt borta se Abraham, och Lasaros vid hans sida. Då ropade han: 'Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasaros att doppa fingerspetsen i vatten och fukta min tunga, jag plågas här i lågorna.' Men Abraham svarade: 'Kom ihåg, mitt barn, att du fick ut ditt goda medan du levde, liksom Lasaros sitt onda. Nu har han funnit tröst här, medan du plågas. Dessutom gapar det en klyfta mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er eller från er till oss inte skall kunna göra det.' Mannen sade: 'Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus. Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer hit till detta plågornas ställe.' Abraham sade: 'De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.' Mannen svarade: 'Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.' Men Abraham sade: 'Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.'"

Beredelsetal
Epistel: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud … Hade det egentligen behövt sägas så mycket mer: Gud är kärlek, så förbli i kärleken! Ibland skymmer kyrkans 10 000 ord denna enkla sanning. Men vi som inte förmått förbli i kärleken – hur går det då för oss? Jo, också för oss gäller orden: Gud är kärlek och i den tron vågar vi nu bekänna vår synd….

Predikan
Låt oss börja med ett konstaterande: Jesus berättar i evangeliet en liknelse, alltså en påhittad historia. Den Lasaros och den rike man han berättar om har aldrig existerat, inte heller den rike mannens bröder. Allt är påhittat!

Det där förtjänar att sägas även om det kan synas vara självklart. Det förtjänar att sägas eftersom berättelsen är så stark och själv tror jag att jag levde med den här berättelsen hela min uppväxt utan att ö h t tänka på att den handlade om påhittade personer. Berättelsen var ju så levande, så levande att den gjorde personerna verkliga!

Men när vi väl har konstaterat att just denne Lasaros och just denne rike man aldrig har existerat så inställer si nästa fråga: Har det då någon betydelse? Om allt bara är påhittat – behöver vi då bry oss om den här berättelsen?

Mitt svar är att det närmast är tvärtom! Om Jesus berättat om två historiska personer så hade det handlat om just dom, men nu berättar han om dig och mig. Berättelsen blir universell – varje människa på jorden skulle kunna identifiera sig med antingen Lasaros eller den rike mannen, eller kanske rent av med båda: Ibland är jag den som saknar, ibland är jag den som har överflöd. Särskilt om vi låter deras rikedom respektive fattigdom också handla om annat än pengar och ägodelar. Då blir det uppenbart att när det gäller vissa situationer och miljöer så är jag den fattige Lasaros som verkligen inte lever upp till normen. Det kan handla om att vara blyg bland frimodiga, att vara omusikalisk bland musikaliska, att vara osäker bland tvärsäkra eller ofrälst bland frälsta. Lika uppenbart är det att ibland är det du eller jag som är den rike mannen – när vi har det andra saknar, när vi suckande inför någon annans oförmåga tänker: hur svårt kan det vara!?

Men förmodligen är det mycket lättare att upptäcka den andres rikedom än att upptäcka den andres fattigdom, så förmodligen upplever vi oss oftare vara den fattige Lasaros än den rike mannen. Vi ser så tydligt det andra har men vi saknar, men ofta lägger vi inte märke till våra egna rikedomar. Och här tangerar plötsligt den här predikan förra söndagens då jag berättade om två påhittade tvillingar som hade lärt sig var sin form av verbet få: Den ene kunde bara formen FÅ medan den andre bara hade lärt sig formen FÅTT och detta gjorde att de upplevde sina identiska liv helt olika.

I anknytning till den rike mannen och Lasaros tror jag att det är betydligt vanligare att man liknar den förstnämnde tvillingen – han som inte såg det han hade fått utan bara fokuserade det han kunde få. Vi har så lätt för att glömma det vi har eftersom vi, uppmuntrade av reklam och konsumtions¬kultur, hela tiden sträcker oss efter det vi inte har.

Med viss sannolikhet är det alltså så att du förmodligen ofta omedvetet identifierar dig med den fattige Lasaros, den som saknar, den som behöver. Men i själva verket är både du och jag betydligt mer lika den rike mannen – han som har vad andra saknar. För även om både du och jag kan komma på ett antal sammanhang där vi tydligt är i underläge, så tillhör vi ändå det här jordklotets absoluta överklass i nästan varje avseende.

Om det nu är så att vi har lättare att se andras rikedom än vår egen, om det rent av är så att vi är blinda för vår egen rikedom – kanske särskilt blinda för den rikedom som inte handlar om pengar – då upptäcker vi inte heller att vi oftare än vi anar är den som borde dela med sig. Istället för att sucka över andras oförmåga skulle vi tacka för att vi uppenbart fått gåvor som andra inte fått i samma utsträckning. Istället för att irritera oss på andras misstag och brister skulle vi se deras fattigdom, se och erkänna att de inte fått samma förutsättningar som vi. Förmodligen skulle vi då bli något mer ödmjuka, tacksamma och toleranta, och kanske också mer beredda att bistå och stötta istället för att bara döma och kritisera.

Det finns en del av Jesu liknelse i evangeliet som vi ännu inte har berört och det är när han talar om ett dödsrike där den rike mannen plågas efter sin död. Rakt på-frågan blir ju då: Finns det då ett helvete? Har inte Svenska kyrkan avskaffat helvetet för länge sedan? Det är ju ändå 2011 och då ska vi väl ändå inte ägna oss åt att skrämma folk till tro!

Visst är det så att alltfler kristna och också präster vägrar acceptera tron på ett helvete och man söker sig då till bibeltexter som talar om alltings återställelse och att Gud ska bli allt i alla. Det blir ett slags kyrklig motsvarighet till sossarnas gamla valslogan: Alla ska med!: ”Det finns en himmel och alla ska med, annars vill inte jag vara där!”

Jag sa tidigare att den rike mannens rikedom kunde översättas med bl.a. tvärsäkerhet. Men i den här frågan uppfattar jag inte tvärsäkerhet åt något håll som en rikedom utan snarare som en fattigdom. För jag begriper inte hur man kan vara tvärsäker på att det där dödsriket som Jesus uppenbar¬ligen talar om inte existerar i någon form. Men jag begriper inte heller hur man lika tvärsäkert kan proklamera att helvetet existerar när hela tanken på eviga straff så totalt kolliderar med allt samme Jesus lärt oss om kärlek och förlåtelse!

I det här sammanhanget blir tvivel det närmaste jag kommer tro. Och jag anar att ibland måste den tvärsäkra tron välsignas med lite tvivel för att bli levande. Jag tillåter mig alltså att vara osäker i frågan om helvetet. Och jag känner att jag bör vara trogen min förvirring i det här avseendet. För på samma sätt som berättelsen om Lasaros och den rike mannen har påverkat miljontals människor under 2000 år trots att ingen av dem har existerat. På samma sätt tror jag att berättelsen om det vi kallar ”den dubbla utgången” har en funktion i Guds frälsningsverk antingen det skulle handla om en bokstavlig verklighet eller inte.

Om någon av er fortfarande är tvärsäker i den här frågan så vill jag så ytterligare tvivel i er tro genom att påminna om den mest fundamentala osäkerheten när det gäller allt vad religion heter: Vi människor har hjärnor som kan liknas vid hårddiskar. På samma sätt som en hårddisk behöver formateras för att kunna användas så behöver vår hjärna under våra första levnadsår utrustas med kategorier. Formateringen av hårddisken innebär ju att den liksom delas upp i ett antal små fack där den digitala informationen sedan kan samlas. Våra kategorier är liknande små fack i vår hjärna – varje gång jag ser något som liknar en stol så tolkar hjärnan det som en stol och den placeras därför i den kategorin istället för att bara vara en godtycklig sammansättning av brädor.

Våra kategorier ser något olika ut beroende på vår uppväxtmiljö för de formas helt enkelt av den verklighet vi möter. Därför kan t.ex. eskimåerna ha hundratals kategorier för den enda kategori vi kallar is.

Men när det gäller religiösa erfarenheter så fungerar inte längre våra kategorier. Det handlar ju om något som inte hör till vår normala jordiska erfarenhetsvärld. Det här uttrycks ju också i språket när vi talar om and¬lighet som ”metafysik”, vilket betyder ”över fysiken”, över det jordiska.

Vi människor är fångade av dessa våra språkliga kategorier, vi måste försöka översätta allt vi upplever till igenkännbara kategorier. Fast när det gäller andliga erfarenheter så saknar vi plötsligt relevanta kategorier och resultatet blir att vi liksom styckar upp det gudomliga i små portions¬förpackningar som motsvarar jordiska kategorier som kärlek, evighet och barmhärtighet. Därmed gör vi ofrånkomligen våld på det gudomliga – det är som att försöka trycka ner en katedral i en besticklåda!

Det här innebär i mina ögon att det bara finns en enda dogm om Gud som är bokstavligt sann och det är kyrkolatinets SEMPER MAJOR, alltid större. Gud är alltid större än våra föreställningar om Gud. Den här osäkerheten drabbar givetvis också kategorier som helvete och dödsrike – vi är inte ens i närheten av den verkliga innebörden med våra begrepp och definitioner!

Men var hamnar vi då efter allt detta! Jo, i mina ögon hamnar vi hos Johannes i dagens episteltext när han skriver: Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, … Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan …

Så mycket blev det alltså av helvetet – inget att vara rädd för så länge vi har Jesus! AMEN