16:onde eft. Tref. 2016 NÄSTA>

Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

GT-text 1 Kung 17:17-24

En tid därefter hände det att sonen till kvinnan som ägde huset blev sjuk. Sjukdomen blev allt värre, och till slut upphörde han att andas. Då sade hon till Elia: "Vad har du här att göra, gudsman? Du har bara kommit hit för att låta min synd komma i dagen och för att döda min son." Han svarade henne: "Ge mig din son!" Så tog han pojken ur hennes famn och bar upp honom till rummet på taket, där han bodde, och lade honom på sin säng. Han ropade till Herren: "Herre, min Gud, hur kan du handla så grymt mot denna änka, som jag får bo hos, att du dödar hennes son?" Och han sträckte ut sig ovanpå pojken tre gånger och ropade till Herren: "Herre, min Gud, låt pojken få liv igen." Herren hörde Elias bön, och pojken började andas och fick liv igen. Elia tog pojken och bar honom från takrummet ner i huset och lämnade honom till hans mor: "Se", sade han, "din son lever!" Då sade kvinnan till Elia: "Nu vet jag att du är en gudsman och att det verkligen är Herren som talar genom dig."

Epistel Upp 2:8-11

Skriv till ängeln för församlingen i Smyrna:

Så säger han, den förste och den siste, han som var död och har fått liv igen. Jag känner ditt lidande och din fattigdom - men du är rik - och jag vet hur du smädas av dem som kallar sig judar men inte är det utan är en Satans synagoga. Var inte rädd för vad du skall få utstå. Se, djävulen kommer att kasta några av er i fängelse för att ni skall sättas på prov, och ni skall få lida i tio dagar. Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets segerkrans. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Den som segrar skall inte skadas av den andra döden.

Evangelium Luk 7:11-17

Jesus begav sig till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: "Gråt inte." Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stig upp!" Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: "En stor profet har uppstått bland oss" och: "Gud har besökt sitt folk." Detta tal om honom spred sig i hela Judéen och landet där omkring.

Beredelsetal

Idag är det exakt 15 år sedan den fasansfulla terrorattacken på World Trade Center i New York och på bilden ser ni en av många minnesplatser över de som omkom i attentatet – den här ligger i New Jersey några mil utanför New York.

Det var ungefär 3000 människor som dog i den här terrorattacken men konsekvenser i form av nya dödsfall skördar vi varje dag fortfarande 15 år senare. Attacken ledde ju till invasionen av Afghanistan samma höst och en komplicerad händelsekedja som bl.a. bidrog till att skapa nya terrorgrupper som IS. Förmodligen är det mer än en miljon människor som dött i konsekvenserna av 11 september 2001.

När man ser nyhetsrapporter så kan man fyllas av en total vanmakt – så mycket lidande, så många döda, så mycket hat och så mycket oförsonlighet! Men det är då viktigt att tänka på två saker:

1. Nyheterna skildrar UNDANTAG – om det är krig på nyheterna så är krig ett undantag i en värld av fred och samexistens. Glöm aldrig allt det goda och kärleksfulla som pågår varje dag i varje land utan att någon berättar om det på nyheterna!

2. Det andra vi ska tänka på är grundat i två av dagens bibeltexter. Båda handlar om en Gud som kan göra döda levande. Vi tror på en Gud som har den makten och vi tror också på en Gud som själv dog för att öppna en väg hem till en himmel där all död är besegrad. Här i kyrkan kan vi se det lilla fönstret ovanför altaret som en symbol för detta. Dödens mur kan te sig kompakt och skrämmande men bakom korset finns det en öppning och vi anar att det är ljusare på andra sidan den öppningen. I tro på en Gud som är starkare än all död lägger vi nu fram allt som luktar död i vårt eget liv … låt oss be och bekänna!

Predikan

Kunde Jesus verkligen uppväcka döda? Är det verkligen sant – det där som berättades i evangeliet – att den där pojken i Nain verkligen var död och att Jesus gjorde honom levande igen?... Jag vet inte hur många av er som har problem med att tro på att det verkligen gick till på det där viset, men ska jag vara helt ärlig, och ärlighet är precis vad den här predikan ska handla om, så har jag inga som helst problem med att tro på att berättelsen är sann. Kanske borde jag ha det för jag ser mig själv som en kritiskt tänkande person. Ja, många skulle nog beskriva mig som en ifrågasättare som ofta har en avvikande uppfattning än majoriteten. Och dessutom är jag fostrad av en skola som under 17 år av min mest formbara period i livet formligen trummade in budskapet om kritiskt tänkande. Dessutom pågick allt detta i det Sverige som enligt undersökningar är världens minst traditionsbundna land.                                                                                                

Nu kan ni givetvis invända att jag faktiskt är präst i Svenska kyrkan och kan sägas ha betalt för att tro på berättelser som dagens evangelium. Men samtidigt är just Svenska kyrkan förmodligen ett av världens mest toleranta samfund när det gäller vad präster får tro på och inte tro på. Så hade jag tvivlat på det där uppväckandet så hade jag nog kunnat formulera mig på ett sätt som kunnat tillfredsställa både Domkapitlet, Biskopen och mitt eget samvete.

Men nu är det alltså så att jag trots min kritiska läggning och rationalistiska uppväxtmiljö aldrig haft problem med att tro på att Jesus kunde uppväcka döda. På något sätt förstår jag inte ens frågan för hos mig ligger trossprånget i ett helt annat sammanhang. Det ligger i begreppet Gud. Om jag väl har accepterat något som jag är beredd att kalla Gud så faller alla realistiska invändningar – då är verkligen allt, bokstavligen allt, möjligt! En Gud som inte kan uppväcka döda är ju som en simmare som inte kan simma, en bagare som inte kan baka, en vind som inte kan blåsa! Orimligheten ligger redan i begreppet Gud, åtminstone om man väljer att stava Gud med stort G.

Har jag därmed sagt att Jesus verkligen uppväckte pojken i evangeliet. Nej, faktiskt inte för min bibelsyn rymmer uppfattningen att det finns också uppdiktade berättelser i Bibeln, mänskliga utsmyckningar som har ett annat budskap än det rent bokstavliga. Jag har bara sagt att jag själv inte tvivlar på just den här berättelsens bokstavliga sanning men den avgörande frågan inför den här sortens berättelser i Bibeln är en helt annan. Det finns nämligen två grundläggande frågor: Den första är: Gick det till på det här viset? Och den andra är frågan är: Kan det ha gått till på det här viset? På den första frågan svarar jag själv: Ja, det tror jag. På den andra frågan svarar jag:Självklart – annars är ju inte gud Gud?

Därmed lämnar vi den här frågan för den här predikan för jag vill nämligen ställa en fråga utifrån dagens tema: Döden och livet. Jag vill fråga mig om det verkligen är så att det är döden som är vår fiende eller om det är något annat. Kan vi rent av komma så långt så att vi accepterar döden som en bundsförvant, ungefär som Den Helige Franciskus som sjunger i den psalm som vi har som nr 23 i vår psalmbok:

Tack, Gud, för syster Död, som tar

allt levande i sitt förvar…

Hon för oss i sin tysta vagn

en afton hem från mödans mark.

Tack för alla dina under.

Halleluja, halleluja, halleluja.

Kan vi komma så långt i vårt accepterande av döden att vi ser henne som ett av Guds under, på samma sätt som sömnen – döden som en välbehövlig vila i väntan på ett ännu större Liv?! Jag vet inte om vi kan komma så långt men jag vill åtminstone föreslå en annan huvudfiende till livet och det är Lögnen!

Kan det vara så att den verklige huvudfienden inte är Döden utan Lögnen. Ja, jag tror det och jag tror att döden mister sin negativa kraft över oss så snart vi accepterar den. Det är alltså inte döden som är det farliga utan det farliga är när vi inte accepterar döden utan ljuger om den. Det finns ju mycket i våra liv som har smak av död – misslyckanden, svek, utmattning, uppgivenhet, sjukdom och åldrande. I allt detta finns det en smak av död men bara så länge vi ljuger om det! Det verkligt magiska är att när vi börjar tala sanning om våra livs nederlag, då försvinner den där smaken av död och då förvandlas ibland nederlagen till sin motsats – de blir kanaler för liv.

Visst låter det nästan för bra för att vara sant: Skulle mina svek, mina misslyckanden, mina nederlag, min vilsenhet, min förvirring, mina livssår – skulle allt detta kunna förvandlas till sin raka motsats?! Ja, jag tror det och om en dryg vecka ska vi på höstens första temakväll få möta en representant för Katarina församling i Stockholm som är en församling som gjort allvar av det här. Allt började i kyrkoherdens havererade liv med alkoholism, svek och skilsmässor. När han återfann fästet i sitt liv i den sk Tolvstegsrörelsen, då fann han samtidigt ett nytt sätt att vara församling där sårbarheten blev det som förde människor samman. Han upptäckte att när han började tala sanning om döden i sitt liv då blev denna sårbarhet en helt ny kanal för Guds kärlek.

Det här är ju egentligen ingen nyupptäckt. Vi vet ju att det är på det här viset. Det är ju när vi gör oss sårbara inför varandra som vi kommer närmare varandra. Inga står oss så nära som de som vågat berätta också om sina livssår! Vi vet att det är i sprickorna livet får fäste, vi vet att Jesus vill möta oss just i vår sårbarhet men ändå har vi så svårt för att vistas där. T.o.m. i vår bön kan vi ha svårt för att visa oss som vi är och hur oändligt mycket svårare är det då inte att våga vara sårbara inför varandra. Vi vågar inte. Kanske livet gett oss erfarenheter av svek som gör att vi aldrig vågar sänka garden, kanske är det bara vår rädslas vanföreställningar som får oss att låtsas att allt är bra hela tiden.

Men det måste bli ett slut på en kyrka som dryper av andlig kosmetika! Vi kan inte nöja oss med att bara mötas sminkad framsida mot sminkad framsida för då ljuger vi. Paulus skriver i Ef 4:25: Lägg därför bort lögnen och tala sanning, var och en till sin nästa, vi är ju varandras lemmar.

Vi är ju varandras lemmar … vi är en del av samma kropp… En av de viktigaste signalerna i den friska kroppen är smärtsignalen. Om inte handen på spisplattan sänt en blixtsnabb signal om sin smärta så handen blivit kvar där till den förkolnat. Smärta är alltså kroppsdelarnas sätt att tala sanning med varandra. Men hur ser det då ut i våra församlingar – vi som ska vara lemmar i samma kropp? Om vi bara möts framsida mot framsida, om vi bara möts utan att dela också sårbarhet, så är smärtsignalen blockerad. Den kanske viktigaste signalen i hela kroppen är satt ur spel och då fungerar inte kroppen som den ska. Så låt oss då följa Paulus uppmaning: Låt oss lägga bort lögnen och tala sanning med varandra, vi är ju varandras lemmar!

Så för att sammanfatta: Det är inte döden som är din huvudfiende. Det är lögnen. Det är när du ljuger för dig själv och andra, det är när du vänjer dig vid att aldrig presentera hela sanningen, det är då lögnen får fäste i ditt liv. Med sanningen är det tvärtom – den förmår förvandla det som ser ut som död till kanaler för liv. Eller för att ännu en gång citera den gamle medeltidsmystikern Johannes Tauler: Så länge skiten ligger kvar i stallet är den bara till besvär för hästen men när hästen kör ut samma skit på åkern förvandlas den till gödsel som får havren att växa, havren som blir föda åt hästen! Alltså: ser du den gömda potentialen i ditt livs misslyckanden? När sanningen tillåts besegra lögnen förvandlas skiten till gödsel. AMEN