16:e eft. Tref. 2013   NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan
Tema
: Döden och livet

 GT-text - Första Kungaboken kap 17 vers 17 – 24

(Forts. från förra söndagen)
En tid därefter hände det att sonen till kvinnan som ägde huset blev sjuk. Sjukdomen blev allt värre, och till slut upphörde han att andas. Då sade hon till Elia: ”Vad har du här att göra, gudsman? Du har bara kommit hit för att låta min synd komma i dagen och för att döda min son.” Han svarade henne: ”Ge mig din son!” Så tog han pojken ur hennes famn och bar upp honom till rummet på taket, där han bodde, och lade honom på sin säng. Han ropade till Herren: ”Herre, min Gud, hur kan du handla så grymt mot denna änka, som jag får bo hos, att du dödar hennes son?” Och han sträckte ut sig ovanpå pojken tre gånger och ropade till Herren: ”Herre, min Gud, låt pojken få liv igen.” Herren hörde Elias bön, och pojken började andas och fick liv igen. Elia tog pojken och bar honom från takrummet ner i huset och lämnade honom till hans mor: ”Se”, sade han, ”din son lever!” Då sade kvinnan till Elia: ”Nu vet jag att du är en gudsman och att det verkligen är Herren som talar genom dig.”

Epistel - Johannes uppenbarelse kapitel 2, vers 8 - 11
Skriv till ängeln för församlingen i Smyrna: Jag känner ditt lidande och din fattigdom — men du är rik — och jag vet hur du smädas av dem som kallar sig judar men inte är det utan är en Satans synagoga. Var inte rädd för vad du skall få utstå. Se, djävulen kommer att kasta några av er i fängelse för att ni skall sättas på prov, och ni skall få lida i tio dagar. Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets segerkrans. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Den som segrar skall inte skadas av den andra döden.

Evangelium -  Lukas kapitel 7, vers 11 - 17
Jesus begav sig till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överläm­nade honom åt hans mor. De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss” och: ”Gud har besökt sitt folk.” Detta tal om honom spred sig i hela Judéen och landet där omkring.

Beredelsetal

Idag är det kyrkoval – vart fjärde år får vi tillfälle att välja våra represen­tanter i kyrkans demokratiska organ. Att välja är en medveten handling, man väljer ut någon eller några som man vill ge förtroende. Och samtidigt som man väljer en valsedel så väljer man bort en massa andra. Det är inget konstigt, det är ju så ett val går till – att man har flera alternativ och väljer ut något och väljer bort alla andra. Men jag vill hävda att så ser inte de flesta val ut i våra liv. Det vanligaste valet är det val vi gör utan att tänka på vad vi väljer! Om du tänker på de hundratals val du gör varje dag så är det bara ett litet antal som är medvetna val. Och det måste väl vara på det här viset för om vi bara gjorde medvetna val så skulle vi inte alls hinna med så mycket … Nej, just det – om vi bara gjorde medvetna val skulle vi inte hinna med så mycket, vi skulle behöva stanna upp hela tiden och tänka efter … och det vore kanske inte så fel … när man tänker efter! För det kanske visar sig att mycket av det vi då inte skulle hinna med är sådant som vi, vid närmare eftertanke, inte alls behöver hinna med – som är onödigt, överflödigt, kanske rent av skadligt. Låt oss i vår syndabekännelse lägga fram alla våra omedvetna, slarviga val och låt oss be om lite mer eftertänk­samhet inför de val i våra liv som faktiskt är nödvändiga…

Predikan

Det här med döden. Varför finns den ö h t? Om det nu är så att Jesus har makt över döden vilket vi hörde om i texten och vilket vi står och bekänner varenda söndag i trosbekännelsen … om det nu är på det viset – varför kunde han då inte ha avskaffat döden för alla? Inte bara för vissa utvalda och bara för en kort tid som den här änkans son som vi hörde om utan för alla, för gott?! Om det nu finns ett liv efter döden – varför måste vi dö ö.h.t. dö? Det känns som en smärtsam och onödig omväg till livet hemma hos Gud, det känns som att man tar omvägen till en mörk och plågsam källare när man faktiskt är på väg upp till vinden. Det känns så …. onödigt på något vis!

Ja, ungefär så resonerar också Paulus i 2 Kor 5 när han uttrycker sig så här om döden där han liknar det nya livet hemma hos Gud vid en klädnad:

Medan vi är här, ropar vi av längtan efter att få ikläda oss vår himmelska boning. Ty har vi väl klätt oss i den, skall vi inte stå där nakna. Vi som ännu bor i tältet ropar i vårt betryck; vi vill ju inte bli avklädda, vi vill bli påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet.

Ja, varför kunde det inte vara på det viset – varför måste vi klä av oss det här livet först? Kunde vi inte dra på oss det nya livet som något slags överdragskläder?

Men då vänder vi oss till en av kyrkohistoriens allra största gestalter Franciskus av Assisi som skriver så här om döden i psalmen 23 i vår psalmbok:              Tack, Gud, för syster Död, som tar allt levande i sitt förvar.

Hon för oss i sin tysta vagn en afton hem från mödans mark. Tack för alla dina under. Halleluja! Halleluja!

Franciskus tackar alltså Gud för döden! Ja, tänk om döden är en gåva från Gud, en välsignelse?!

Visst finns det människor som ser döden som en befriare men då handlar det ju om att de i sitt elände ser sina liv som ett sämre alternativ. Franciskus lovsjunger både livet och döden, han med sina lovsånger till skapelsen såg verkligen livet som en underbar gåva från Gud. Men hur kan han då lovsjunga den död som hotar livet?

Ja, Franciskus visar oss att det är möjligt att omfamna både livet och döden! Nu kan det där låta fruktansvärt för ett litet barn som förlorar en förälder eller för en förälder som just förlorat sitt barn. Som den där änkan i Nain, som vi hörde om i evangeliet, som redan förlorat sin man och som nu förlorat också sin ende son. Och Jesus ser hennes lidande och betraktar i det ögonblicket inte döden som någon vän, utan som en fiende som han fått makt att besegra.

Men kvar står ändå det faktum att Jesus trots denna makt inte utplånade döden från jordens yta! När han gjorde döda levande så var det extrema undantag trots att många andra led precis lika mycket som den här änkan.

Döden är gåtfull – ur vårt begränsade perspektiv så är den obegriplig. Trots att Bibeln beskriver Edens Lustgård som en plats där döden inte fanns, trots att det talas om att döden kom in i tillvaron genom synden, så finns den ju ändå där som en ofrånkomlig realitet också 2000 år efter Jesu uppståndelse! Kan det vara så att döden inte var meningen men blev ofrånkomlig genom människans synd. Kan det vara så att döden inte kommer från Gud utan från djävulen men att Gud på något sätt vridit den ur händerna på djävulen och fyllt den med sin välsignelse? Att döden alltså både är något ont och något gott men att vi bara ser den ena destruktiva sidan av döden!

Man kan fråga sig vad livet vore utan döden. Ja, fråga Ahasverus! Ni vet den mytiske gestalten i en medeltida legend som också kallades Jerusalems skomakare. Han ska ha nekat Jesus vila under vägen till Golgata och sagt till Jesus: ”Gå din väg, gå din väg". Och Jesus ska ha svarat: ”Jag går, men Du ska stanna kvar tills jag kommer åter". Sedan dess kan enligt legenden Ahasverus ses vandra runt om i världen, till Domens dag. Ahasverus fick alltså livet som ett straff och den legenden ställer den nyttiga frågan om hur livet vore om vi bara levde vidare och vidare här på jorden.

Nej, jag tror att Franciskus hade hittat nyckeln till de här frågorna – han som kunde lovsjunga såväl liv som död. Och kanske handlar det bara om en mycket enkel förtröstan på att om nu döden finns där, så finns också Gud i döden eftersom Gud har uppfyllt allt med sin närvaro. Och då behöver jag inte vara rädd för döden utan se den som en välbehövlig rast på vägen mot evigheten. Eller som det uttrycktes i en rubrik i GP en höst för några år sedan: Det är knopparna som gör att höstlöven faller. Då handlade det om en botanikers enkla konstaterande av att anledningen till att löven faller faktiskt är att de nya knopparna trycker på underifrån och får dem att falla. Så låt oss då vila i en trotsig förtröstan som säger att döden behövs för att ge plats för ett ännu större liv. AMEN