15:onde eft. Tref. 2009   NÄSTA>

Högmässa i Stensjökyrkan

Stefan Risenfors

GT-text Neh 9:19-21

Du övergav inte våra fäder i öknen, ty din barmhärtighet är stor.
Molnpelaren vek inte från dem om dagen utan ledde dem på deras väg.
Eldpelaren lyste för dem om natten på den väg de skulle gå.
Du gav dem din goda ande för att undervisa dem.
Du vägrade dem inte manna att äta, du gav dem vatten i deras törst.
I fyrtio år sörjde du för dem i öknen så att de inte saknade något.
Deras kläder slets inte ut, och deras fötter svullnade inte.

Epistel Apg 20:32-36

Paulus sade till de äldste från Efesos: "Nu anförtror jag er åt Gud och åt hans nåderika ord, det som kan göra er till hans byggstenar och ge er arvslott bland alla dem som helgats. Jag har aldrig velat få silver eller guld eller kläder av någon. Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. I allt har jag visat er att ni, genom att arbeta på ett sådant sätt, skall ta er an de svaga med herren Jesu egna ord i minne: Det är saligare att ge än att få."
Efter sitt tal föll Paulus på knä och bad tillsammans med alla de andra.

Evangelium  Matt 6:31-34

Jesus sade: "Gör er inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga."

 

Beredelsetal (särskilt riktat till barnen i Pojk- och Flickkören)

Du är vilsen i en stor skog, det håller på att bli mörkt och kallt. Du skulle inte klara att övernatta en enda natt i skogen för då skulle du frysa ihjäl. Du måste alltså ut ur skogen så fort som möjligt men det är livsfarligt att gå där när det är mörkt för det finns branta stup överallt där man kan falla ner och slå ihjäl sig. Du ser plötsligt två höga träd framför dig. Längst upp i det ena ser du en stor säck med pengar och längst upp i det andra trädet ser du en ficklampa fastknuten. Du orkar inte klättra upp i båda träden utan måste välja - vilket träd väljer du? Ja, om du är klok så väljer du att klättra upp i trädet med ficklampan - för utan ljus kan du inte hitta ut ur skogen, utan ljus skulle du ramla utför nån klippa och slå ihjäl dig. Den här söndagen handlar om att Jesus är ficklampan men att vi ofta klättrar i fel träd, vi klättrar i trädet med alla pengarna. Och när vi kommer upp är vi jätterika men mer vilsna än någonsin. Låt oss i vår syndabekännelse erkänna att vi alltför ofta klättrar i fel träd, att vi alltför ofta tar fel på vad som är viktigt och värdefullt i våra liv, låt oss be och bekänna…

Predikan

Predikan idag utgörs av tre korta kommentarer till de tre korta bibeltexter vi hört. Jag vill lyfta fram det jag uppfattar som grundtemat i alla tre texterna, nämligen tillit.

 

Vi börjar med den GT-liga texten där profeten Nehemja prisar Gud för att Han beskyddade Israels folk under flykten från slaveriet i Egypten. Under 40 års vandring genom öknen ledde Gud dem under dagen genom ett moln som gick före och visade vägen och under natten genom en eldpelare framför dem. Nu skulle man kunna raljera med profeten och säga att det måste varit ganska vilsna vägvisare eftersom det tog 40 år att vandra en sträcka som var sådär 40 mil fågelvägen. Men när Gud visar vägen så handlar det sällan om några räta linjer och snabba förflyttningar. Gud leder oss krokiga vägar och försöker kanske därmed lära oss den där sanningen att målet sällan är det viktigaste utan vägen dit. Detta utmanar två mänskliga brister nämligen otålighet och kontrollbehov. Vi har svårt för att vänta och vi har särskilt svårt för att vänta när vi inte upplever att vi har kontroll över situationen. Vi saknar helt enkelt tillit till Gud och det gjorde också Israels folk som gång på gång önskade sig tillbaka till den trygga ofriheten kring köttgrytorna i Egypten. Där visste de vad som gällde, hur ofria de än var som slavar så hade de mat på bordet och en bädd att sova i, och det fanns en trygghet i att varje dag var den andra lik. Ökenvandringen däremot utmanade dem till det svåraste som finns – detta att känna trygghet i förändring! Att känna tillit till en Gud som leder genom en kringirrande molnstod och en till synes precis lika vilsen eldpelare.

Men den viktigaste resan för Israels folk under de 40 åren i öknen var inte en yttre resa i geografin utan en inre resa. Det sägs ju att indianerna under långa vandringar ibland kunde sätta sig ner bara för att invänta sin själ. Uppenbarligen behövde också Israels folk göra det – vänta i 40 år innan man var mogen för att ta det utlovade landet i besittning. 40 års utbildning i tillit!

I episteltexten berättar Paulus om hur han undvikit att göra sig beroende av någon under sina resor. Han har istället försörjt sig med arbete och vi vet från andra texter att tältmakeri var det hantverk han behärskade. Jag kommer då att tänka på en from dam i en annan del av Sverige. Hennes fromhet yttrade sig bl a i att hon aldrig läste något annat än Bibeln och andra uppbyggelseskrifter. Men fromheten tog sig också uttryck i att hon litade till Gud när hon reste i landet. Hon beställde inte hotellrum utan räknade med att Gud skulle ordna övernattning för henne. Det betydde att människor hon kände förutsattes ställa upp med bostad och om jag minns rätt så förvarande hon inte heller om sin ankomst. Utan en dag stod hon bara där och väntade sig att bli omhändertagen. Visst kan det synas fromt och tillitsfullt att så till den milda grad lita till att Gud ordnar något. Men det blev ju ibland lite jobbigt för de människor som hon utsåg till Guds verktyg i denna bekymmerslöshet.

Om vi jämför med Paulus så skulle han om han varit lika from och tillitsfull ha struntat i det där med tältmakeriet och bara ha litat till att Gud skulle sända människor som skulle försörja honom under resorna. Paulus motiverar sin inställning med orden ”Det är saligare att ge än att få” – i likhet med Jesus ville han hellre tjäna andra än bli betjänad av andra! Och jag kommer att tänka på ett visdomsord av kyrkofadern Augustinus som president Obama citerade när han var nytillträdd som president: “Bed som om allting beror av Gud, arbeta som om allt hänger på dig.” Så kan man beskriva den kristna tilliten till Gud – lita på Gud men lita också på att Gud behöver ditt arbete, din strävan, ditt mod!

Och så till sist den korta evangelietexten ur Jesu Bergspredikan med det berömda citatet: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen.”  Tänk om vi kunde känna den tilliten till Gud att vi slutade bekymra oss för morgondagen. Tänk om vi oförskräckt hela tiden kunde vila i förvissningen om att om vi faller så faller vi i Guds armar och då är det inte farligt.

För två veckor sedan stod jag vid en dödsbädd, en kvinna i min egen ålder som tidigare samma vecka hade arbetat som vanligt. Nu låg hon där i sjukhus­sängen död, en sjukdom som ingen visste att hon bar på hade på några dagar brutit ner hennes kropp. Min tanke där på intensivvårdsavdel­ningen blev: så nära är det! Så nära döden balanserar vi hela tiden utan att tänka på det! En sådan tanke ställer inte bara frågor till oss om hur vi lever utan ännu mer ställer den oss inför detta faktum att vi inte har något val annat än att lita till Gud! Vi kan gå och oroa oss över vår hälsa, vår ekonomi och våra närmaste men allt vilar ofrånkomligen i Guds händer.

Där vid dödsbädden blev det så tydligt att det finns ingen annan att lita till, vi har ingen kontroll och vi kommer aldrig att ha någon kontroll. Men det är som det ska – för hela universum vilar i händerna på Någon som vill oss väl! Och den tryggheten ska vi nu sjunga om i Psalm 259 ”Saliga visshet”