14:e eft. Tref.2002  NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Evangelium - Joh 11:49-52
Kajafas, som var överstepräst det året, sade till rådsherrarna: "Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under." Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året talade han profetiskt: Jesus skulle dö för folket, och inte bara för folket, utan också för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett.

Predikan
Enheten i Kristus är rubriken för den här söndagen och det syftar på att om världens alla kyrkor ska kunna mötas någonstans, ska kunna inte bara acceptera varandra utan faktiskt omfamna varandra, så är det i Kristus. Finns den kristna enheten någonstans så finns den hos Kristus! Ju närmare Kristus vi kommer desto närmare alla andra kristna kommer vi. Som den kanske ganska slitna bilden av cykelhjulet - så länge man befinner sig på ytan i sin tro så är man ute på fälgen, allra längst ute i den yttersta periferin på cykelhjulet. Men om man följer sin egen eker och med hjälp av den drar sig mot centrum, så kommer man närmare inte bara den Jesus som kan symboliseras av navet i det där hjulet. Nej, man kommer också närmare alla andra ekrar i hjulet, därnere i centrum är de ju så nära varandra, där blir det så tydligt att de hör ihop. Och på samma sätt blir det alltså tydligt att alla världens kristna hör ihop när de samlas kring Jesus Kristus själv, han som är själva navet i vår gemensamma tro!

Fast vänta lite! Är det verkligen så att alla vi som sitter här har en gemensam tro? Om jag nu skulle ge er alla i uppdrag att börja samtala om er tro med era närmaste bänkgrannar, är det verkligen säkert att ni då skulle upptäcka att ni hade en gemensam tro? Och om vi tänker oss att alla era små diskussionsgrupper sedan fick rapportera för oss allihop - är det verkligen säkert att vi då skulle upptäcka att här sitter nåt hundratal människor med samma tro?

Men om vi började med att ni som inte vill kalla er kristna fick gå ut och ta en kopp kaffe medan vi andra som definierar oss som kristna stannade kvar för att vaska fram en gemensam tro. Skulle vi då kunna skala oss ner till en gemensam kärna som skulle vara vår gemensamma tro, eller skulle det bli som när man skalar en lök - att inget blir kvar, att det inte finns någon gemensam kärna!?

Eller om vi återvänder till bilden av oss som enskilda ekrar i ett stort cykelhjul - möts verkligen våra ekrar någonstans eller spretar dom i alla riktningar som på ett mycket trasigt cykelhjul?

Problemet är kanske att vi själva inte vet för vi har aldrig följt den riktning som vår eker pekar i. Vi har hållit oss på ytplanet i vår tro och aldrig grävt oss ner till våra verkliga existentiella djup. Jo, kanske har vi ändå någon gång hamnat där men inte så mycket genom eget grävande som genom att vi råkat ramla ner i någon av tillvarons alla sprickor. Kanske en skilsmässa, kanske ett dödsfall i vår omedelbara närhet, kanske en livskris som bara kom, utan synbar anledning. Det finns så många sprickor att ramla ner i och en del av dom är så djupa så att man faktiskt tvingas möta de allra mest grundläggande frågorna - Vem är jag? Finns Gud? Vad är livet? Vad händer efter livet? Och när man möter de frågorna nere i någon av livets djupaste sprickor så är det inte jag själv som ställer frågorna utan det är livet självt som ställer de frågorna till mig!

Ja, kanske har de flesta av oss verkligen någon gång befunnit sig i en sån där djup ravin i det egna livet, och kanske har vi då verkligen sett en skymt av våra allra innersta landskap. Men troligen har vi flytt därifrån så fort vi kunnat, kanske så fort att vi aldrig hann se hur det såg ut där nere i våra existentiella djup. Och då fortsätter vi att vara främlingar för oss själva eftersom vi inte känner oss själva på djupet - vi vet inte hur vår botten ser ut, vi vet inte vart vår eker tar vägen! Och då blir det svårt att söka enheten i något slags centrum - jag vet ju inte hur mitt centrum ser ut!

Enheten i Kristus var alltså temat för den här söndagen. Just nu befinner vi oss mitt i valrörelsen och då talas det också mycket om enhet. De borgerliga partierna gör allt vad de kan för att å ena sidan profilera sig själva tillräckligt mycket för att märkas, och å andra sidan försöka definiera något slags gemensam politisk plattform som kan utgöra grunden för ett borgerligt regeringsalternativ. Och socialdemokraterna försöker å sin sida hålla ihop de många olika viljorna inom partiet för att ge en bild av enighet och samlad beslutsamhet. I den här sortens taktiska politiska diskussioner blir enhet ofta något mycket ytligt - man döljer sin olikhet bakom vissa paroller som alla kan ställa upp på eller lyfter fram enstaka sakfrågor som man lyckats bli överens om. Tyvärr kan det ofta fungera på liknande sätt inom kyrkorna - enheten söks inte hos Kristus, enheten söks inte på djupet utan i ytplanet - den enhet man visar utåt är som nåt slags kosmetika som mest är ägnat att dölja den bakomliggande splittringen.

Men när det gäller de politiska partierna så kan ibland en djupare enhet bli synlig i samband med gemensamma avståndstaganden. När samtliga etablerade partier gemensamt tar avstånd från Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna så är det ett exempel på just detta. Den gemensam-ma fienden har en människosyn som är så annorlunda att de inbördes olikheterna förbleknar och ter sig mer eller mindre betydelselösa. Och om det nu är så att en yttre fiende alltid skapar inre enighet och enhet, så tycker man att det finns tillräckligt mycket djävulskap i världen för att också kyrkorna ska kunna upptäcka hur mycket de faktiskt har gemensamt.

Men enheten i Kristus är ändå något annat än den enhet som manifesteras inför en gemensam yttre fiende. Hur var det evangelisten Johannes sa i dagens evangelium: "Jesus skulle dö för … att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett."

Enheten i Kristus har alltså med Jesu död att göra! Det händer någonting när Jesus dör, någonting som för oss närmare varandra. Det handlar återigen om det där ofrånkomliga korset. Vi kan aldrig definiera eller ens begripa vad det är som händer när Jesus dör på korset. Men vi kan konstatera att vi där möter en kärlek som är större än allt annat i tillvaron. Och eftersom alla våra ekrar försvinner in i den kärleken så inser vi att vi har något gemensamt, något som vi inte riktigt begriper men som är större än alla våra olikheter. Och nog föredrar jag enhet inför en gemensam ofattbar kärlek, nog föredrar jag den enheten framför en enhet inför en gemensam fiende.

AMEN