13:onde  eft. Tref. 2003  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Beredelsetal
Den som inte älskar, känner inte Gud eftersom Gud är kärlek.
Så står det i dagens episteltext från 1 Johannesbrevet. Här i kyrkan talar vi ofta om Gud, det kommer inte minst ni konfirmander att märka under de närmaste 9-10 månaderna. Vi talar mycket om Gud och vi talar också mycket om kärlek. Men Gud är ju bara ett ord och kärlek är också bara ett ord. Det enda som betyder nånting är att de båda orden kommer att betyda nånting mer än ord i våra liv. Det är när begrepp som Gud och kärlek förvandlas till verkliga känslor, verkliga handlingar och verkliga tankar- det är då, först då, vi lärt känna Gud som mer än något annat är kärlek. Låt oss nu i vår syndabekännelse klä av oss nakna inför den Gud som ändå alltid ser oss nakna, bakom alla våra masker, roller och låtsasjag. Det är alltså inte för Gud vi klär av oss i syndabekännelsen, utan inför oss själva. Och det är det som är det svåra – inte att visa sig som man är inför kärlekens Gud utan att visa sig som man är inför sina egna ögon. Att våga se sig själv, våga se alla rädslorna, all svagheten och all ondskan – kanske behöver vi låna Guds kärleksfulla ögon för att våga göra det! Den Gud som ser allt och ändå aldrig upphör att älska oss – låt oss se oss själva med hans kärleksfulla röntgenblick, låt oss be och bekänna med syndabekännelsens ord…

GT-text 3 Mos 19:16-18
Du skall inte gå med förtal bland dina bröder, och du skall inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren. Du skall inte bära agg mot din landsman utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.

Epistel 1 Joh 4:7-10
Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

Evangelium Luk 10:23-37
Jesus vände sig till lärjungarna och sade enbart till dem: "Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det." En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: "Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?" Jesus sade: "Vad står det i lagen? Hur lyder orden?" Han svarade: "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv." Jesus sade: "Det är rätt. Gör det, så får du leva." För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: "Och vem är min nästa?" På den frågan svarade Jesus: "En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: 'Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.' Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?" Han svarade: "Den som visade honom barmhärtighet." Då sade Jesus: "Gå du och gör som han!"

Predikan
Vi svenskar har upplevt en omskakande vecka – för andra gången i modern tid har en svensk toppolitiker mördats hemma i Stockholm. Samma dygn hittar polisen en strypt 16-årig flicka i Sundsvall och samma dygn knivdödas en femårig flicka på sitt dagis i Arvika och samma dygn den 11 september upplever vi tvåårsdagen av det direktsända massmordet i New York. Man kan dra en massa slutsatser om svensk psykvård, om svensk säkerhetspolis och om ungdomar och droger. Man kan dra slutsatser om ett förråat samhällsklimat och om en brutalisering av samhällsdebatten, men det viktigaste under den här veckan är kanske att konstatera hur sorgen för människor samman. Politiker som vi är vana att se pucklande på varandra kan plötsligt tala väl också om meningsmotståndare och människor som är totalt okända för varandra kan falla i varandras armar ute på gatan för att de behöver tröst.

Den här veckan har återigen visat oss att samtidigt som sorgens orsaker påminner om människans ondska så lyfter sorgen själv fram något av det vackraste hos oss människor – vår sårbarhet, vårt beroende, våra känslor, vår samhörighet, vårt medlidande!

I slutet av denna blodiga vecka får vi lyssna till liknelsen om den barmhärtige samariern. Också den berättelsen börjar ju med brutal kriminalitet, ett överfall och en svårt misshandlad man som kämpar för sitt liv där på vägen mellan Jerusalem och Jeriko. Ordet rövare skapar ett avstånd i berättelsen – rövare förknippar vi med sjörövare, med Pippi Långstrump och Kamomilla Stad – ordet rövare känns hämtat ur en saga och därför blir vi inte alls rädda när vi hör det – avståndet är maximalt! Men även om det just i det här fallet handlar om en påhittad berättelse så måste den ha uppfattats som påträngande verklighetsanknuten för de första som hörde den berättas. Rövare var ju den tidens grova brottslingar och om vi tycker att ett människoliv är lite värt i vår tid så kan vi ana att i det samhälle som Jesus levde i så var ett människoliv ännu mindre värt – det räcker ju att påminna om de tusentals judiska upprorsmakare som romarna korsfäste i det ockuperade Israel. Men det kan alltså räcka med ett litet ord som rövare för att flytta den här berättelsen bort från vår verklighet, ändå är den precis lika aktuell idag som någonsin tidigare. Det kanske låter som om Jesus berättar om judar och samarier, om präster och leviter, men det är oss det handlar om – dig och mig! Det är vi som varje dag i våra liv gör valet att gå förbi någon som behöver oss eller att stanna upp, ta oss tid, låta oss störas.

Men låt oss ändå återvända till själva liknelsen i sin ursprungliga miljö. Det är knappast en slump att Jesus låter en präst och en levit vara dom som går förbi. Både prästen och leviten var sannolikt på väg till templet i Jerusalem för att tjänstgöra i tempelkulten. För en nutida människa låter det ju verkligen som att just de kategorierna skulle vara de första att hjälpa till – Guds egen personal liksom! Ungefär som när jag hade fått bensinstopp på E3:an för några år sedan och stod och liftade för att komma till närmaste bensinstation. Efter att några hundra bilar hade struntat i mig och kört förbi så blev jag inte särskilt förvånad över att han som stannade och gav mig skjuts var ett Jehovas Vittne. Sånt där är ju ändå vad man väntar sig av oss troende – att vi ska bry oss om andra människor! Och på samma sätt väntar vi oss kanske att just prästen och leviten ska ingripa och hjälpa den misshandlade mannen. Men kanske var det precis tvärtom! Om prästen och leviten skulle tjänstgöra i templet så fanns det omfattande renhetsföreskrifter som de var tvungna att följa. Bland det mest känsliga när det gällde rituell orenhet var blod – om en präst eller levit på vägen till templet hade kommit i kontakt med en nerblodad människa så hade det sannolikt varit helt omöjligt för dem att tjänstgöra vid templet. För att kunna fullgöra sitt uppdrag inför den störste av alla uppdragsgivare, Gud själv, var de alltså tvungna att gå förbi den misshandlade som låg på vägen. Det var vad de trodde och därför kände de kanske inte ens dåligt samvete när de rundade den nerblodade mannen.

Det Jesus angriper i den här liknelsen är alltså inte i första hand två individer, en präst och en levit, utan det han angriper är ett helt religiöst system som inte fattat att den sannaste av alla gudstjänster är att hjälpa den som behöver min hjälp! Det var ett helt liv i detta perverterade religiösa system som hade gjort prästen och leviten blinda för en annan människas lidande. De var helt enkelt hjärntvättade nog för att tro att tempelkulten var viktigare än en enskild människas liv. Ändå hade de t ex profeten Hosea som 700 år tidigare hade framfört ett budskap från Gud: ”Ty jag vill se kärlek, inte slaktoffer, kunskap om Gud hellre än brännoffer.” (Hos 6:6)

Men även om judar och leviter på Jesu tid hade profetord på att de borde ta hand om den misshandlade istället för att skynda till templet så är deras beteende ändå begripligt mot bakgrund av att tempelkulten och renhetsföreskrifterna var så oerhört viktiga för en from jude på Jesu tid. Mer obegripligt är det att vi kristna som har Jesus som förebild beter oss på samma sätt. Hur ofta under de två tusen år som gått sedan Jesus levde har inte kyrkan och kyrkliga företrädare blundat för människors lidande för att istället ägna sig åt fromma övningar och liturgiska lekar!

Men vad beror det då på att vi har så svårt att känna igen Gud när Han möter oss förklädd till en lidande medmänniska? Beror det på att han kanske svär och luktar sprit och gammalt piss? Eller att Han kanske är utklädd till kvinna, det kanske är därför vi inte känner igen Gud? Eller beror det på att han kanske är gnällig och elak och tjatig och självupptagen och helt odräglig. Eller beror det på att han kanske talar ett språk jag inte begriper eller beror det kanske på att han är aggressiv och kanske farlig?

Den här söndagen handlar om Medmänniskan och det Jesus säger i dagens evangelium är att vi möter Gud i vår medmänniska – Gud är aldrig längre borta än vår närmaste medmänniska. Framförallt möter Gud oss i den medmänniska som lider nöd och även om ni konfirmander har fått kyrkogångsböcker där bara såna här gudstjänster får skrivas in, så ska ni veta att den viktigaste gudstjänsten av alla – det är att inte gå förbi, det är att låta sina planer spräckas av att en annan människa kanske behöver mig – inte sen när jag är klar med det jag tänkte göra, utan just nu, i det ögonblick du först anar hans eller hennes lidande. Att spontant våga räcka ut en hand eller säga ett tröstande ord – det är den viktigaste gudstjänsten av alla och om Gud möter dig någonstans så är det just där, när du vågar!