12:e eft. Tref. 2013   NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10

GT-text   Jes 38:1-6

Vid denna tid blev Hiskia allvarligt sjuk, och profeten Jesaja, Amos son, kom till honom och sade: "Så säger Herren: Se om ditt hus. Du ligger för döden, du kommer inte att överleva." Då vände Hiskia ansiktet mot väggen och bad: "Herre, tänk på att jag troget och av hela mitt hjärta har hållit mig till dig. Jag har gjort det som är gott i dina ögon." Och han grät häftigt.
Herrens ord kom till Jesaja: "Gå och säg till Hiskia: Så säger Herren, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön och sett dina tårar. Jag lägger ytterligare femton år till ditt liv, och jag skall rädda dig och denna stad ur den assyriske kungens hand, ja, jag skall värna denna stad."

Epistel   Rom 8:18-23

Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.
Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.

Evangelium   Luk 13:10-17

En gång undervisade Jesus i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: "Kvinna, du är fri från din sjukdom", och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud. Men synagog­föreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: "Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten." Herren svarade honom: "Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?" Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.

Beredelsetal

Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.

Så slutar dagens episteltext – en skapelse som ropar som i födslovåndor. Födslovåndor är ju den smärta en kvinna upplever under förlossningsarbe­tet, alltså en smärta som leder fram till det kanske lyckligaste ögonblicket i många kvinnors liv. Visst gör det ont när knoppar brister, skrev Karin Boye. Det gör ont att födas. Förändring gör ont! En syndabekännelse kan också göra ont. Kanske inte så ofta den där formaliserade variant som vi använder i högmässan, men när en människa plötsligt inser att hon gjort fel så kan det göra ont på riktigt att se och erkänna. Men ibland är den smärtan nödvändig för att vi ska hitta ut ur vårt inre mörker och finna ljuset. Låt din syndabekännelse idag få bli en bön om att våga den nödvändiga smärtan, den smärta som är början på den befrielse som heter förlåtelse. Låt oss be och bekänna…

Predikan

I en av psalmerna i psalmboken, psalm 331, sjunger vi i en av verserna: ”Moses gav oss lag och krav. Jesus lyfter bördan av”. Precis så kan man uppfatta evangeliet vi hörde – som att Jesus lyfter av oss den tunga bördan av krav, förpliktelser och moralbud. Det han gör är ju att han bryter mot sabbatsbudet – alltså just det bud som mer än något annat bevarat juden­domens särart genom årtusenden. Budet om att helga sabbaten, vilodagen, var ju omgivet av hundratals regler som i minsta detalj reglerade hur långt man fick gå och vad man fick göra, eller framför allt INTE fick göra, på sabbaten. Och det är alltså dessa regleringar och inte själva sabbatsbudet som Jesus ifrågasätter. Och när det gäller just sabbatsbudet så ger han dess­utom i Markusevangeliet en tydlig motivering när han säger: ”Sab­­baten blev till för människan och inte människan för sabbaten” (Mark 2:27)

Men de här Jesusorden är viktiga inte bara när det gäller budet om att helga vilodagen, utan de ger oss grundavsikten med alla Guds bud – de där tio budorden som Moses tog emot och som enligt Jesus kan sammanfattas i att älska Gud över allting och sin nästa som sig själv. Grundavsikten med alla budorden är att de vill göra det lättare att leva, inte svårare. Buden är inget moraliskt fängelse, utan snarare ett skyddsräcke som hjälper dig och mig att hitta vägen till de verkliga rikedomarna i att vara skapad som människa!

När det gäller just sabbatsbudet så bröt Jesus flera gånger mot den tradi­tionella uttolkningen. Och är det inte lite typiskt hur det fromma etablisse­manget genom historien har lyckats förvandla nästan varje bud till dess motsats i sina djupsinniga uttolkningar. Här ger Gud mänskligheten det goda och välmenta rådet att inte jobba ihjäl sig utan vila åtminstone var sjunde dag. Men t.o.m. ett erbjudande om vila kan alltså bli förvandlat till ett antal krampaktiga rigorösa bestämmelser om vad man får respektive inte får göra på vilodagen!

Moses gav oss lag och krav. Jesus lyfter bördan av”. Det finns ett problem med det psalmcitatet och det är att det påstås att det är Moses som gav oss lagen och förvandlade den till en börda. Men så var det ju inte. Det var Gud som gav oss lagen, Moses bara förmedlade den. Och det var knappast Moses som förvandlade den till en börda utan det var det fromma etablisse­manget, såna som jag alltså: fariséer, synagogföreståndare, rådsmedlem­mar, präster, biskopar, teologer, patriarker och sektledare. Det var vi i det fromma etablissemanget som tog oss rätten att precisera vad Gud ville genom att upprätta långa syndakataloger och någonstans i den processen förvandlades Guds lag till en börda, ett fängelse – något som skilde oss från livet istället för att, som var avsikten, öppna oss för livet i dess rikaste fullhet!

Men varför blir det då så här? Varför kan vi präster och prelater inte bara överlämna Guds rena och klara ord till människorna? Varför måste vi hela tiden krångla till det som synagogföreståndaren i texten vi hörde – han som förargade sig över att Jesus botade sjuka på sabbaten.

Ja, det är här vi kommer in på temat för den här söndagen: Friheten i Kristus. För jag tror att anledningen till att kyrkan så ofta förvandlat guld till grus genom att göra bud till börda, jag tror att den anledningen står att finna i vår rädsla för frihet. Och rädsla för frihet yttrar sig ofta i kontroll­behov. Ibland är det kontrollbehovet motiverat som när föräldrar sätter gränser för hur sent barnen får vara ute – det är motiverat för att en vuxen har bättre förutsättningar än ett barn för att bedöma risker. Men när det gäller vuxna emellan så kan behovet av kontroll övergå i en rädsla för själva livet.

Låt mig ta ett exempel: Jag kom hem från Taizé för en vecka sedan, alltså den kommunitet där tusentals ungdomar från hela världen samlas varje vecka för att fira gudstjänst, få undervisning om Bibeln och lära känna varandra och varandras kulturer. Vi firade som vanligt gudstjänst tre gånger varje dag och ett gemensamt element i alla dessa gudstjänster är tystnaden. Nästan tio minuters tystnad i varje gudstjänst. Däremot ingen predikan! Jag tolkar tystnaden som ett slags myndigförklarande av alla de där 4500 ung­domarna i kyrkan. Som att Taizébröderna säger:

Du får själv, i tystnaden, skapa dig den predikan du behöver. Du får själv lyssna till vad Gud säger i ditt inre för Gud har nämligen ett unikt budskap till varje människa!

Vad är det då som händer under den där tystnaden? Ja, det mest imponeran­de är att 4500 ungdomar kan vara såå tysta! Bara enstaka hostningar och kanske några längst bak som inte kan låta bli att småprata eller leka med sina mobiltelefoner. Men den överväldigande majoriteten är faktiskt helt tysta. Hur det ser ut inne i deras hjärnor är en annan sak men där ger Taizé en frihet som kanske ingen annan kyrka utom kväkarna som gjort sina tysta gudstjänster till sitt alldeles speciella kännemärke. Men i alla andra kyrkor pratar vi på och fyller varje tyst minut med prat eller musik. Visst kan den där friheten som tystnaden ger utnyttjas till att tänka onda tankar, till att tänka ytliga tankar och ogudaktiga tankar. Men den risken är Taizébröderna beredda att ta. Eller som den svenska broder Johan uttryckte saken när en av våra ungdomar en gång frågade om han tänkte på Gud hela tiden när han satt där i tystnad tre gånger om dagen: ”Också om jag bara tänker på Gud under 10% av den tiden så blir det ändå sammanlagt ganska mycket tid då jag tänker på Gud”

Nu går det inte riktigt att jämföra Taizé med andra kyrkor för gudstjänst­erna i Taizé kompletteras ju av bibelstudier och samtal och där skapas den predikan som inte finns i gudstjänsten. Gudstjänstens tystnad blir alltså en möjlighet att meditera över det man redan fått utanför gudstjänsten. Å andra sidan kan man påstå att vi alla får en hel del utanför gudstjänsterna. Gud talar ju oavbrutet till oss genom själva livet och då skulle man kunna motivera mer tystnad också i våra gudstjänster – för att få tid att reflektera över den vecka som gått – vad ville Gud säga med det som hände?

Men nu var ju dagens ärende inte att diskutera behovet av tystnad i gudstjänsterna utan temat Friheten i Kristus – den frihet som ständigt hotas av bl.a. kyrkligt kontrollbehov. Fast då måste jag också säga något om begreppet frihet eftersom jag menar att det begreppet är kidnappat och misshandlat till oigenkännlighet i vårt samhälle idag. Frihet har nämligen i samhällsdebatten kommit att beteckna avreglering av taxi, elproduktion, telefoni, äldrevård, sjukvård och skola. Alla ska få starta en skola, vem som helst ska få bedriva sjukvård och äldrevård som vinstdrivande verksamhet. Och visst kan det låta som frihet – mindre regler och större frihet. Men den sortens frihet blir alltid en frihet på den starkes villkor och på den svages bekostnad. För vilka är det som kommer i kläm när den fria skolpengen gör att de duktiga eleverna samlas i en skola medan de svagpresterande blir kvar i en annan? Och vilka är det som drabbas när vårdföretag som Attendo Care beslutar att dela ut en miljard till sina aktieägare? Här har begreppet frihet gett samhället ett alibi för att slippa ta hand om de allra svagaste – man kan alltid komma undan genom att säga: Du valde ju själv!

Och då är vi tillbaka till sabbatsbudet och alla de andra buden. ”Moses gav oss lag och krav. Jesus lyfter bördan av”. Det är bördan vi ska göra oss av med, inte buden, inte regleringarna. För alla buden och de flesta av moral­reglerna har faktiskt kommit till för att skydda den svage mot den starke. De starka klarar sig alltid – för de starka, smarta och högpresterande är alltid maximal frihet det bästa alternativet för de har förmåga att utnyttja den friheten till sin egen fördel. Utan regler skulle de starka krossa de svaga och därför är de där livsreglerna som Gud gav oss nödvändiga. Ja, de är faktiskt nödvändiga också för de starka för de skulle utan regler lätt gå vilse i sin egen styrka och till slut bli sina egna fiender.

Men vad är det då för frihet den här söndagen handlar om – Friheten i Kristus? Ja, den frihet som Jesus gav kvinnan i evangeliet var ju alldeles uppenbart friheten i att bli från en sjukdom som begränsade henne. Men kanske handlar den frihet som Kristus vill ge mig allra djupast om att jag befrias från mig själv. När jag lever i Kristus så lever jag med någon som hela tiden har mitt bästa för ögonen och då kan jag själv slappna av i min självupptagen­het. Jag vet att Jesus sörjer för mig och mina behov och då kan jag istället se till andras behov. Att befrias från självupptagenhet – kanske är det den allra djupaste friheten! AMEN