12:e eft Tref. 2009 NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan

Stefan Risenfors

 

GT-text 2 Mos 4:1-17

Mose sade: "Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig. Orden kommer trögt och tveksamt." Herren svarade: "Vem har gett människan hennes mun? Vem är det som gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? Gå nu, jag skall själv vara med dig när du talar och lära dig vad du skall säga." Men Mose vädjade: "Herre, jag ber dig, sänd bud med någon annan, vem du vill." Då blev Herren vred på honom och sade: "Du har ju din bror Aron, leviten. Han kan tala, det vet jag. Han är redan på väg för att möta dig, och han blir glad att få se dig. Tala med honom och lägg orden i hans mun. Jag skall själv vara med både dig och honom när ni talar och visa er vad ni skall göra. Han skall tala till folket för din räkning; så blir han din mun och du blir hans gud. Och staven skall du ha i handen, det är med den du skall utföra tecknen."

Epistel 2 Kor 3:4-8

En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus. Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud. Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.

Redan dödens tjänst, som byggde på bokstäver inhuggna i stentavlor, tillkom under en sådan härlighet att israeliterna måste vända bort blicken från Moses ansikte; så stark var strålglansen från hans ansikte, fast den snart försvann. Hur mycket större härlighet skall då inte omge Andens tjänst!

Evangelium Mark 7:31-37

Jesus lämnade trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom. Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: "Effata!" (det betyder: Öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: "Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala."

Predikan

Den vanligaste orsaken till dövhet lär vara att man saknar flimmerhår i hörselsnäckan. Men tänk om Markus berättelse inte främst handlar om framtrollade flimmerhår eller stämband som börjar fungera. Tänk om berättelsen istället handlar om en helt annan sorts dövhet och stumhet. Just nu hör du mig tala eftersom mina stämband frambringar ljudvågor med en frekvens som ligger inom hörbarhetsområdet för dina öron. Jag frambringar läten som dina öron kan uppfatta och som din hjärna kan omtolka till mer eller mindre begripligt tal. Allt det där kan förklaras med biologi, kemi, fysik och elektriska nervimpulser men det är ändå ett mirakel i sin kom­plexitet. Men tänk om det finns ett annat hörbarhetsområde, ett hörbar­hetsområde som inte kan beskrivas i termer som frekvens och våglängd och som inte kan mätas i enheter som Hertz!

Tänk om vår dövhet är av ett helt annat slag än mannen vi hörde om i texten! Tänk om Gud hela tiden talar till dig och mig i ett våglängdsområde som är av ett helt annat slag än de där hörbara ljudvågorna som alla befin­ner sig mellan 20 och 20 000 svängningar per sekund! Tänk om vi därför hela tiden missar en massa viktiga budskap från Gud!

 

För att förklara vad jag menar vill jag påminna om hur Jesus togs emot när han vandrade här på jorden. Mottagandet var ju så extremt olika mellan olika individer och också mellan olika grupper. Somliga judar tog emot honom som en efterlängtad frälsare. De hörde verkligen vad han sa och de såg vilken makt han hade när han t ex botade sjuka och de förstod då att han var uppfyllelsen av det som profeterna hade sagt hundratals år tidigare. Men andra judar, framförallt inom de ledande politiska och religiösa skikten, det enda de såg och hörde var en charlatan, alltså en lögnare och bedragare som inte alls var den han utgav sig för att vara.

Budskapet till de båda grupperna var precis desamma och underverken Jesus gjorde var lika synliga för båda kategorierna, och ändå såg och hörde de så olika. Några såg en Frälsare och Befriare och ropade: ”Äntligen!” Andra såg en lögnare och folkförförare och ropade. ”Han måste stoppas!”

 

Här fanns alltså ett slags dövhet hos de förnäma judarna, en dövhet som var formad av en förförståelse. För att kunna känna trygghet och kontroll i sina liv hade de skapat sig en bild av Gud som var cementerad och som därför inte längre kunde rymma någon levande Gud! Innanför de bastanta ramarna kring deras tro fanns bara ett beläte, en tom mask som den levande Guden krupit ur så snart ramen slöt sig och förvandlades till ett fängelse. Tänk dig författaren C S Lewis bild av Gud som lejonet Aslan, det vilda okuvliga lejonet. Tänk dig sedan Aslan inspärrad i Borås Djurpark. Det djuret, berövad sin frihet och berövad sin naturliga miljö är inte längre Aslan utan en ovanligt stor och vresig tamkatt!

På samma sätt var det inte Gud som satt inspärrad bakom fariséernas 613 budord, utan det var en mänsklig projektion av önskningar och farhågor. Det var ingen Gud att hålla i handen utan tvärtom en låtsasgud som hela tiden behövde hållas upprätt genom offer, processioner och ritualer, genom ämbeten, tempel och religiösa institutioner.

Det är den låtasguden som de sk Humanisterna träffade mitt i prick när de i början av sommaren gick ut med en affischkampanj med devisen ”Gud finns nog inte”. De siktade på kyrkans Gud men de träffade låtsasguden, den gud som är beroende av den kyrkliga apparaten för sin överlevnad. Och den guden är lätt att träffa, det är ungefär som att gå på storviltjakt i Borås djurpark. Det är inte så mycket jakt som avrättning men det är inte Aslan de avrättar utan någon helt annan!

 

Men problemet är att båda gudarna faktiskt finns också inom kyrkan. Här kan man möta såväl den levande Guden som ett antal instängda tomheter som människor vördar som om de vore Gud. Skillnaden är att den levande Guden rör sig obehindrat ut och in ur kyrkan medan de instängda låtsas­gudarna är just låtsasgudar – de finns inte annat än i våra föreställningar! Och då är det kanske rent av så att vi behöver kampanjer som den där ”Gud finns nog inte”-kampanjen, för de kan hjälpa oss att ställa kritiska frågor till vår egen tro: Är vår Gud levande eller har vi blivit stående inför något som en gång rymde Gud, men nu bara rymmer tomhet? Tomma traditioner och självgående ritualer…

 

Kanske är det rent av så att låtsasguden och den levande Guden inte bara ryms inom samma kyrka utan också inom samma människa. Kanske är det så att vi möter den levande Guden glimtvis i våra liv, men så blir vi stående där vi senast såg honom och inser inte att Gud gått vidare, lika levande som en kringströvande Aslan som undviker de upptrampade stigarna och söker sig till den obanade terrängen med ständigt överraskande vägval. När vi dröjer kvar kan det vara så att vi dröjer kvar vid ett eget minne av ett möte med Gud, men det kan också vara så att vi dröjer kvar där våra föräldrar eller någon annan auktoritet en gång ställde oss för att de en gång mötte Gud där. Här har vi hamnat ortodoxins dilemma – ortodoxi betyder ju bokstavligen ”rätt lära” och nog är det så att trohet vid lära och bekännelse ofta kan hjälpa oss att finna och förbli i Gud. Kyrkans mödrar och fäder har mycket att lära oss eftersom det är samme Gud vi söker. Men ortodoxins dilemma är att troheten alltför ofta riktas mot ramarna och ritualerna och alltför sällan mot den levande Gud som en gång uppenbarade sig inom just de ramarna och ritualerna. Det handlar om det som Paulus beskriver i dagens episteltext med orden: ”Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv”

Men det är inte bara konservativa traditionalister som riskerar att förlora kontakten med den levande Guden, det riskerar också den som är okritiskt förälskad i det moderna, i det som just nu ”känns rätt”. Här är det kanske inte så mycket jag som står kvar när Gud går vidare utan jag som ständigt flyr bort från en Gud som inte tillåts göra motstånd, som inte tillåts utmana mig och mina känslor. Istället fylls då min gudsbild av mitt eget, gud blir bara en förlängning av min egen självupptagna längtan och förhoppning.

Men hur ska jag då veta? Hur ska jag veta om den gud jag ger plats i mitt liv är den levande Guden eller bara uppblåst tomhet? Fariséerna och översteprästerna trodde ju verkligen att den Gud de sökte och försvarade var den levande Guden. Hur ska jag då veta om det är lejonet Aslan eller någon blek kopia från Borås djurpark som benämns som Gud i mitt liv?

Kanske finns det ett embryo till ett svar på den frågan redan i rubriken över den här söndagen: Friheten i Kristus. Upplever jag frihet i mitt möte med Gud? Blir jag styrkt av mina möten med Gud eller känns det som att jag upprätthåller Gud mer än som att Gud upprätthåller mig? Gör min Gud motstånd eller är det alltid jag som avgår med segern i våra möten så att han till slut gör som jag vill? Utmanar min Gud mig att göra också sådant jag helst inte vill – som att förlåta, överse och avstå? Ja, om svaren på de frågorna pekar ut mot en större frihet än den som ryms i mitt hjärta, ja, då är det tecken på att Gud fortfarande lever i ditt liv!