12:e eft. Tref. 2004   NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

Beredelsetal
Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor.. Så säger aposteln Paulus i Romarbrevet i dagens episteltext.. Också vi är en del av detta skapelsens rop, vi är ju en del av den skapelse som hamnat under tomhetens välde, som Paulus uttrycker det. Det handlar om en längtan efter befrielse, alltså det aktiva verbet av substantivet frihet som finns med i den här söndagens rubrik: Friheten i Kristus. I predikan kommer vi att tala om substantivet men inför vår syndabekännelse handlar det om verbet, det aktiva verbet befria.

Jag minns att jag för många år sen under nån pingsthelg predikade över temat Gud är ett verb eftersom verb är dynamiska medan substantiv är statiska, stillastående. Och nog är det så att om Gud blir ett substantiv i mitt liv, en massa dogmer och traditioner, så finns det en risk att jag missar hela poängen. Poängen är nämligen Kristus och poängen med Kristus är att Han befriar. En Gud som är i aktiv rörelse, som bedriver sin aktiva befrielsekamp långt inne i mitt eget inre men också i allt det yttre som strömmar mig till mötes i mitt vanliga liv. Låt oss alltså söka den Gud som befriar och låt oss nu göra det i syndabekännelsen...

Predikan
Frihet är alltså ordet för dagen i kyrkoåret – Friheten i Kristus. Men friheten är inte bara ordet för dagen, den verkar också vara det honnörsord som hela det västerländska samhället betygar sin vördnad och respekt. När jag växte upp så har jag en känsla av att begreppet trygghet hade samma position som frihet har idag. Under 50- och 60-talen var Sverige och en stor del av den övriga världen fortfarande präglat av minnet av den osäkerhet som folk upplevt under 1800-talets fattigdom och 1900-talets världskrig. Då är det lätt att förstå att det man söker mer än något annat är just trygghet. Men alltsedan 80-talet är det nu begreppet frihet som står i centrum. Men vem är det då som har definierat begreppet frihet åt oss? Vem är det som har kidnappat honnörsordet frihet för att använda det för sina intressen? Jo, det är Marknaden! Det är Marknaden som tömt begreppet på sitt ursprungliga innehåll för att därefter fylla det med ett billigt substitut som går att köpa för pengar.

Allra tydligast kan man se den här processen i de gamla öststaterna. Medan transformeringen av frihetsbegreppet tagit några decennier hos oss så har den där gått mer eller mindre över en natt. Frihet har blivit 20 sorters hårschampo istället för ett, frihet har blivit individens och företagens frihet att utnyttja människor istället för diktaturstatens rätt att göra detsamma. Men även om processen gått långsammare i västvärlden så är resultatet lika tydligt här – man har fått oss att tro att frihet går att köpa för pengar!

På område efter område ser vi hur Marknadens frihetsdefinitioner slår igenom – frihet att själv välja elleverantör, telefonoperatör och pensionsförvaltare – var det verkligen den sortens frihet vi drömde om? All denna avreglering och konkurrensutsättning – blev det verkligen bättre eller blev det bättre bara för några få? Var det möjligen den starkes frihet på en svages bekostnad som man tvingade på oss och vem var det egentligen som hade beställt detta gigantiska paradigmskifte?

Det vi kan konstatera är att frihet i vårt moderna samhälle framförallt formuleras som en frihet till något, till att kunna välja fritt bland många alternativ. Och visst är den friheten värdefull, fråga bara den krokryggiga kvinnan i dagens evangelium – när Jesus helade henne så blev hon fri till ett liv utan de begränsningar som sjukdomen tvingat på henne.

Men den fråga jag vill ställa mig idag är om det inte finns en ännu friare frihet som är en frihet från! Friheten i Kristus är ju den här söndagens rubrik, observera att det är bestämd form på friheten, Friheten i Kristus är inte vilken frihet som helst. Och jag tror att den friheten skiljer sig ganska mycket från mycket av det som idag benämns som frihet, delvis för att det i hög utsträckning handlar om en frihet från.

Nu vill jag berätta två minnen från i somras. Det första var skådespelaren Helge Skoogs sommarprogram i radio den 27 juli. Han talade bl.a. om improviserad teater, alltså teater helt utan manus. Eller rättare sagt – det handlar om teater utifrån ett manus som skapas direkt i situationen på scenen. För den enskilde skådespelaren handlar det om att ständigt fokusera sina medskådespelare istället för att hela tiden tänka på sin egen kommande replik. Helge Skoog beskrev det som en övning i tillit – att lita på att om jag försöker skapa en ingång för min medskådespelare så försöker han eller hon skapa en ingång för mig. Om man översätter till fotbollsspråk så skulle man kunna säga att man lägger upp bollen för varandra så att man slipper koncentrera sig på sina egna dribblingar. Helge Skoog antydde att den improviserade teatern kunde ses som en skola för livet – om man slutade fokusera sig själv och sina egna intressen och istället försökte se till den andres intressen så skulle livet öppna sig på ett helt nytt sätt.

Det andra minnet är en intervju med dramatikern Carin Mannheimer i Göteborgs-Posten för några veckor sedan. Om jag minns rätt handlade intervjun om att bli gammal, om att försonas med sitt åldrande och Carin Mannheimer berättade bl.a. om sin blyghet. Förr, berättade hon, så var hon alltid orolig för hur folk skulle uppfatta henne när hon kom in i ett rum, hon kände sig iakttagen, betraktad och bedömd och detta skapade en blyghet och osäkerhet som hon försökte dölja. Men så hade hon insett att det här handlade om en grandios självupptagenhet och så började hon istället ägna mycket mer intresse åt de andra som fanns i rummet när hon kom in. Resultatet blev att blygheten och osäkerheten släppte, hon befriades genom att ändra sitt fokus – från sig själv till de andra.

Jag tror att Helge Skoog och Carin Mannheimer här pekar på en nyckel till den mest djupgående betydelsen av begreppet frihet, den betydelse som ligger dold i uttrycket Friheten i Kristus. Jag tror nämligen att Jesus framförallt vill befria oss från vår självupptagenhet. Samtidigt är det ju lika mycket att befrias till som att befrias från – att befrias från sin självupptagenhet betyder ju att befrias till sin nästa, till att sätta honom eller henne i centrum! Men frågan är om inte befrielsen från i det här fallet är det mest avgörande. Om jag inte upptäcker att jag är fånge i min egen självupptagenhet, om jag inte inser att min spontana omedvetna böjelse står till att tillgodose mina egna intressen, så kommer aldrig befrielsen till medmänniskan att bli verklighet.

Om jag inte inser vari min fångenskap består så kan det bli som det blev för DDR-medborgarna, enligt en tysk präst som jag träffade. Han sa att största skillnaden för många DDR-medborgare med murens fall 1989 var att bojorna plötsligt blev gyllene. Ofriheten var lika stor, bara annorlunda, om man inte ägde den nya nyckeln till frihet – pengar.

Var hamnar vi då, denna frihetens söndag? Jo, vi hamnar i att den viktigaste friheten är en frihet från min egen självupptagenhet. En befrielse ut från det territorium där nationalsången är skriven av barnboksfiguren Alfons Åberg och låter så här: Alla andra tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig!

Så länge jag upplever mitt liv på det sättet – att jag bara har mig själv att lita till, att ingen annan ser till mina intressen – så länge kommer jag att vandra genom en fruktans dal. Överallt kommer jag att se fiender som vill utnyttja mig och lura mig. Snart kommer jag att vara impregnerad av misstro och då finns det snart inte längre några medmänniskor, bara motmänniskor. Alla andra tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig!

Friheten i Kristus bygger på en visshet om at faktiskt är Någon som tänker på mig, som bryr sig om mig och ser till mitt bästa – oavbrutet! Även om mina medskådespelare skulle svika mig där på scenen så finns det Någon där som en gång ville mig och som fortfarande vill mig varje sekund av mitt liv! När jag är fullt förvissad om att Gud verkligen älskar mig så kan jag släppa det krampaktiga bevakandet av mina egna intressen och istället se till alla de människor som jag är till för att tjäna med det engagemang som blev ledigt när jag insåg att någon annan redan hade vårdnaden om mig. AMEN

AMEN