12:e eft. Tref. 2000  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Evangeliet från Mark.7:31-37
Jesus lämnade trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galeleiska sjön, i Dekapolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom.
Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hns ytunga. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: "effata"(Det betyder; Öppna dig!) Med ens öppnades mannens ögon och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade; "Allt han har gjort är bra; de döva får han att höra och de stumma att tala."

Predikan
Låt oss börja med geografin: När den här Markustexten börjar så befinner sig Jesus utanför Palestina. Han har gått ett par mil norr om gränsen till Galliléen och befinner sig i trakten kring Tyros i provinsen Syrien. Så småningom tar han sig till den del av Galileiska sjön som vetter åt Dekapolisområdet, det är det sydöstra hörnet av Gennesarets sjö, som den ju också kallas. Fågelvägen är den här sträckan sådär en 7-8 mil. Men så skriver Markus som en lite oskyldig anmärkning att han gick vägen över Sidon. Sidon ligger 3-4 mil från Tyros, men problemet är att det ligger i helt fel riktning. Han ska söderut men tar vägen norrut - en omväg på minst 7 mil! En omväg på 7 mil kanske man gjorde med bilen, för att titta på nåt på den tiden då bensinen var billig. Men Jesus hade ingen bil, han vandrade!

För det första kan man ju fråga sig vad Jesus gör utanför Palestina - han säger ju själv att han är sänd till Israels folk! Ja, visserligen var det ju så att Jesus inte verkade bry sig så mycket om gränser - han bröt ju ständigt gränser både sociala, geografiska och religiösa gränser. Men här är han ändå rätt långt utanför det judiska riket. Kanske var han på semester? Det står ju ibland om Jesus att han drog sig undan folket - han behövde komma ifrån ibland. Kanske var detta ett sånt tillfälle och i så fall kan det påminna oss om att också vi behöver komma ifrån ibland - sällan har det behövt poängteras så mycket som idag när sjukskrivningarna för utbrändhet ökar lavinartat! Och när också semestrarna drabbas av aktivitetshysteri, så närmar vi oss alltmer gränsen för vår fysiska eller psykiska kollaps.

Men så var det ju det här med omvägen på minst 7 mil. Ja, som jag påpekade i en predikan för en månad sedan så kan detta att promenera vara ett sätt att gå ifrån andra för att komma hem till sig själv. Hade Jesus stannat så hade folk samlats kring honom men så länge han var på vandring var det större chans att få vara för sig själv tillsammans med lärjungarna. Jesus hade inte bråttom, han var inte målinriktad på det där sättet som vi kan vara - den där sortens målmedvetenhet som skapar tunnelseende. Vi ser bara målet där framme och lägger inte märke till människorna vid sidan om vår väg. Det kunde ha varit Jesus som Karin Boye beskrev med de där kända orden: Visst finns det mål och mening för vår färd, men det är vägen som är mödan värd! Jesus var närvarande hela vägen, aldrig på språng - aldrig närvarande i det förflutna eller i planer för framtiden utan ständigt närvarande i nuet. Och när man lever i nuet blir en omväg på 7 mil ingen transportsträcka utan en väsentlig del av en livsvandring där man ser en mening med varje meter av vandringen.

Men så är då Jesus framme vid Galileiska sjön och man för fram en man till honom, en man som var döv och knappt kunde tala. Sen utför han den där ritualen som ter sig så märklig i våra ögon - han sticker fingrarna i den döve mannens öron, och spottade och rörde vid hans tunga. Vi har en liknande händelse i Johannesevangeliet där Jesus botar en blind man genom att göra en deg av sin egen saliv och sand från marken och lägga den på den blindes ögon.

Visst ter det sig underligt i våra ögon men saliv var en viktig ingrediens i den folkliga läkekonsten på Jesu tid. Nu tror vi ju inte längre så mycket på folklig läkekonst men jag kan mycket väl tänka mig att medicinsk forskning kommer fram till läkande effekter hos vanlig saliv. Det har ju ofta visat sig ligga mycket sanning i sånt som avvisats som gammal vidskepelse! Att Jesus gör den här ritualen med den döve mannen kan därmed förklaras med att han för de som var med vill göra det tydligt att det handlar om medicinsk behandling, om än med tydliga gudomliga förtecken! Han vill klä sin handling i en kulturell dräkt som är begriplig för patienten och omgivningen!

Men så lämnar han plötsligt de medicinska ritualerna, vänder sig mot himlen och säger: Effata, öppna dig!

· Talita koum - lilla flicka stå upp - när Jesus uppväcker en död flicka. · Eli, eli lema sabachtani - min Gud min Gud varför har du övergivit mig - när Jesus hänger på korset.

· Och så i dagens text - effata - öppna dig. Det handlar om uttryck på Jesu eget modersmål, arameiska, uttryck som har behållits i den grekiska översättningen eftersom de gjort ett så outplånligt intryck på omgivningen när de yttrades.

Förutom själva underverket - att mannen återfår sin hörsel - så återstår sen bara en märklig sak i berättelsen: att Jesus förbjuder vittnena att berätta vad dom varit med om. Det verkar ju få motsatt effekt men jag tror ändå inte att det här hemlighetsmakeriet var nåt smart PR-trick från Jesus. Jag tror att han verkligen ville att de skulle tiga om det underverk de varit med om. Men varför? frågar vi oss. På flera ställen i Markusevangeliet återkommer detta hyschande, detta hemlighetsmakeri som ibland kallas Messias-hemlig-heten efter utförda underverk - varför?

Jag skulle kunna tänka mig tre möjliga förklaringar:

1. Kanske var det så att Jesus inte ville att rykten skulle spridas om honom eftersom han var medveten om hur okontrollerbara rykten kan vara: När en berättelse passerar genom flera led av berättare så förändras den alltid, fakta förvänds, förstoras och förvanskas på vägen. Kanske ville Jesus att de människor han mötte skulle vara nollställda och helt öppna inför honom och inte uppfyllda av en massa felaktiga förväntningar pga av att de hade hört ryktena om honom.


2. Den andra möjliga förklaringen som jag kan tänka mig är att Jesus har en väldig timing i allt han gör - han inväntar alltid rätt ögonblick. Det är det här grekiska begreppet kairos som vi har tala om tidigare - kairos som betyder rätt tid, när tiden är inne, Guds tid o s v. Visst ville Jesus att hans underverk skulle bli kända - de var ju tecken på Guds rike och tecken på att han var den utlovade Messias. Men ännu var inte tiden inne för det stora offentliggörandet - han ville verka i det tysta ännu en liten tid.


3. Den tredje något spekulativa förklaringen är att Messiashemligheten har med andlig vägledning att göra. Själavårdare ger ofta människor rådet att inte berätta för andra om djupt personliga andliga upplevelser. Vissa upplevelser bör man behålla för sig själv - om man börjar berätta vitt och brett för andra så händer två saker: dels förändras minnet av upplevelsen när man försöker klä den i ord - själva upplevelsen kan blekna något för varje gång jag återberättar den - orden skymmer det jag varit med om och ord är alltid för små för andliga upplevelser. Det andra som kan inträffa är att när jag märker att den jag berättar för inte blir lika imponerad som jag av upplevelsen - vilket ju inte är så konstigt eftersom han eller hon bara får del av den i återberättad form. Men när jag märker att den andre inte blir så berörd som jag själv blev, så kan den andres reaktion devalvera värdet av min egen upplevelse: Det var kanske inte så märkvärdigt när allt kommer omkring - det var väl bara jag som inbillade mig… När Jesus ber den botade och vittnena till underverket att hålla tyst, så kan det alltså handla om god själavård. Jesus vet att deras upplevelse bleknar något för varje gång de återberättar den - och vissa minnen ska man inte tumma för mycket på - de blir så lätt solkiga!

När vi nu har brottats en stund med texten så är den kanske lite mer begriplig i sitt historiska sammanhang, men då återstår ju frågan: Vad har den här berättelsen för betydelse idag, för mig, för mitt liv? Och vad har den med frihet att göra? Frihet i Kristus var ju rubriken för söndagen!

Visst var det en påtaglig befrielse för den döve att bli botad - att kunna röra sig bland människor och höra vad de säger och kunna svara dom! Bilden av ett fängelse är nog inte avlägsen för de dövstumma - känslan av att vara instängd i sin egen lilla värld utan att kunna ta del i samtalen och samvaron därute bland de talande och hörande. Men om Jesus idag riktar det här lilla ordet effata till dig - vad betyder det då för ditt liv. Om vi kopplar ordet till dagens GT-liga text så kan det betyda att han vill att du ska öppna dig så att du släpper ut alla de rikedomar som du har inom dig själv som skapad till Guds avbild! Öppna dig och släpp ut alla de rikedomar som du har inom dig själv! Sluta att leva i din egen periferi i ett liv där du bara brukar en liten bråkdel av allt det som Gud har lagt ner i dig - våga tro att du kan så mycket mer eftersom din förmåga kommer från Gud, som Paulus skrev i episteltexten. Det är Gud du gör stor när du öppnar dig och låter hela ditt register spela. Så, vad väntar du på - du lever här på jorden bara en enda gång och det är här gåvorna ska brukas: så EFFATA, öppna dig! Och gå ut i den frihet som är Guds älskade barns frihet - friheten från att vara som alla andra, friheten från att vara medioker och medelmåttig och friheten till att få misslyckas, friheten till att vara precis den människa som bara du är ägnad att vara! Gud gjorde ju inga kopior, bara original - så öppna dig då och gå som en fri människa ut i det fulla liv som Jesus har visat!

AMEN