11:e eft.  2003  NÄSTA>
Tysk-svensk högmässa i Stensjökyrkan
(Ludvig Schatter sammanfattar predikan på tyska)

GT-text Jes 2:12-17
Ty Herren Sebaot har bestämt en dag med dom över allt som är övermodigt och stolt, över allt som skjuter i höjden och yvs, över alla Libanons cedrar, de höga och mäktiga, och alla Bashans ekar, över alla höga berg och alla mäktiga höjder, över alla stolta torn och alla branta murar, över alla långfärdsskepp och alla praktfulla fartyg. Då skall människans stolthet kuvas, hennes högmod kväsas. Herren ensam triumferar den dagen.

Epistel Rom 3:21-26
Nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om - en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus. Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade, under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus.

Evangelium Luk 18:9-14
Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade Jesus denna liknelse: "Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: 'Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.' Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: 'Gud, var nådig mot mig syndare.' Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd."

Predikan (efter violinsolo)
Det finns en liten amerikansk självironi som sammanfattar den här söndagens budskap. Den lyder så här: “He had no father, he had no mother – he was a self-made man” Att inte ens kännas vid att man en gång varit så liten att man varit totalt utlämnad och beroende av två andra människor - sina föräldrar, att inbilla sig att man inte har någon att tacka för något!

Just det här uttrycket ”self-made man” kan stå som uttryck för ett individuellt och kulturellt högmod som är minst lika provocerande i Guds ögon som det där tornet i Babel som 1 Mosebok berättar om – tornet som skulle räcka ända upp till himlen. Och om inte Gud blir provocerad så finns det andra som uppenbarligen blir provocerade – snart är det två år sedan 11 september 2001 och de där vansinnesdåden mot World Trade Center. Men vad kunde vara mer provocerande i den fattiga världens ögon än två jättelika torn som stod som symboler för den världshandel som legitimerat miljontals människors svält och en utplundring av hela kontinenter.

Men om uttrycket ”self-made man”, Babels torn och World Trade Center kan stå som uttryck för det högmod som den här dagens evangelium fördömer, så kan man säga precis samma sak om inledningen på den här predikan. Texten om farisén och tullindrivaren i templet står ju där som ett stycke kallt stål riktat rakt in mot våra liv och vad är då bekvämare än att göra som farisén gjorde – vända stålet mot någon som står bredvid. För det var ju precis det jag gjorde. Plötsligt handlade det inte om dig och mig utan om tornbyggande gamla babylonier och förmögna amerikaner. För även om vi alla i vår del av världen är lika mycket representanter för en orättvis världshandel så var det ju framförallt amerikanska intressen som blev angripna den 11 september.

Och så kan vi sitta här och sucka över andras högmod och andras synder precis som farisén i templet. Och ofta har både farisén och vi sakligt rätt i våra fördömanden – det och dom vi kritiserar är ofta värda kritik. Sakligt hade han rätt, den där farisén – tullindrivaren var en girig fosterlandsförrädare som sålde sitt eget folk för pengar när han tog upp ockupationsmaktens skatter av fattiga landsmän och gjorde sig själv rik på de fattigas pengar! Farisén och tullindrivaren var ju faktiskt överens om att tullindrivaen var en syndare som väl kunde jämföras med tjuvar, bedragare och horkarlar. Och dessutom hade farisén rätt i att det verkligen var goda gärningar han gjorde när han fastade och gav tionde. Felet han gjorde var ju att han inför Gud fokuserade på egna förtjänster och andras brister, istället för att göra tvärtom – i första hand se andras förtjänster och de egna bristerna.

Ja, usch vilken högmodig typ han var, den där farisén – så kan vi sitta och sucka och visst har vi suckat över fariséerna var och varannan söndag här i kyrkan. Fariséerna har ju för oss kristna blivit de perfekta projektionsgestalterna – det är mot dom vi har vänt bort det kalla stålet när det riktats mot oss. Och det har ju varit så bekvämt – de finns ju inte här hos oss och kan inte försvara sig och inte har de några försvarsadvokater närvarande heller. Alltså är de perfekta offer för vårt projicerande av vår egen skuld – vi lägger den på dom för då kommer den så långt bort ifrån oss själva.

Ja, ni märker hur lätt det är att glida undan sanningen om sig själv. Om man inte är intresserad av att lära känna sanningen om sig själv så finns det alltid andra syndare att avleda uppmärksamheten mot. Men det obehagliga är ju att dagens evangelium riktar sin vassa udd inte mot babylonier, amerikaner eller fariséer, utan mot dig och mig. Ja, särskilt mot dig, då förstås… nej, förlåt, jag ska sluta ducka nu, sluta glida undan!

Men hur är det – känner vi igen oss i den där farisén? Är vi sådana att vi ständigt blundar för våra egna fel och ständigt påpekar andras? Eller är det så att fariséns beteende är ett typiskt manligt beteende? Ja, jag har åtminstone hört uppfattningen att kvinnor har svårt att känna igen sig i kyrkans ”manliga” syndabekännelser just för att de oftast är formulerade av män och för män. Även om undantagen kanske är snudd på lika många som de som följer regeln så tror jag att det kan ligga något i den här beskrivningen. Jag tror att kvinnor ofta är fostrade mer till att se till andras behov än till sina egna – sannolikt har det att göra med sociala och kulturella effekter av moderskapet. En kvinna som är mor tvingas så påtagligt till att sätta barnets intresse i första hand och detta kan ibland leda till livslånga effekter i form av ett självutgivande som givetvis i grunden är något positivt men som också kan bli destruktivt för både kvinnan själv och för hennes omgivning. Det destruktiva börjar när man gått över gränsen, när man gett mer än man har och slutar som bitter och förgrämd över att inte omgivningen såg de behov som man inte erkände för sig själv. Detta skulle kunna vara ett möjligt samtal på kyrkkaffet…

Men nu åter till dagens evangelium en sista gång: Jag konstaterade för en stund sedan att det fel farisén gjorde det vara att han inför Gud fokuserade på egna förtjänster och andras brister, istället för att göra tvärtom – i första hand se andras förtjänster och de egna bristerna. Men vad är det då för vits med att inför Gud ständigt fokusera sina brister? Jo, vitsen med att inför Gud bära fram sina brister det är att jag då skapar möjlighet till förändring. Det är ju det dåliga i mitt liv som behöver förändras – om man går till läkaren med ett skadat knä så offrar man inte en massa tid på att berätta för doktorn hur bra ens armbågar fungerar! Sen märker troligen både du och jag att det tenderar att bli samma saker som vi hela tiden återkommer till i våra samtal med Gud – vi ser ingen förbättring trots all bön och all längtan. Våra olater släpper inte taget utan klistrar sig fast i oss, kanske ända in i döden. Men då kan vi trösta oss med att tullindrivarens bön kan få bli vår bön - 'Gud, var nådig mot mig syndare! Guds nåd är större än våra misslyckanden.