10:onde  eft. Tref. 2011  NÄSTA>
Predikan vid högmässogudstjänst i Lindome kyrka
i samband med invigning av Kyrkans Hus

GT Josua 24:16-18

Folket sade: "Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud. Det var han som förde oss och våra fäder ut ur Egypten, ut ur slavlägret, han som inför våra ögon gjorde dessa stora tecken. Han skyddade oss under hela vår vandring och bland alla de folk genom vilkas land vi drog fram. Herren jagade undan alla folken för oss, även amoreerna som bodde i landet. Också vi vill tjäna Herren. Han är vår Gud."

Epistel 1 Kor 12:4-11

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en  så som den själv vill.

Evangelium Luk 9:46-48
Lärjungarna började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: "Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor."

Predikan

Tjänsterna är olika, men Herren densamme – så skrev Paulus till församlingen i Korint i dagens episteltext. Tjänsterna är olika, men Herren densamme…

Men om Gud är ständigt densamma – vem är då Gud? Det finns en gammal liknelse som jag tror har buddhistiskt ursprung som beskriver hur tio blinda män kommer fram till en stor elefant. En av dem får tag på snabeln och börjar beskriva det här djuret som ett ormliknande djur. En annan av dem råkar treva sig fram till en av betarna och ger en helt annan beskrivning. En tredje får tag på elefanten mage o  s v. och alla ger de olika beskrivningar av en av samma elefant för ingen av dem kan ju se helheten.

Jag tror att den bilden av Gud har ett budskap som vi ständigt behöver återvända till – detta att jag bara har mött ett fragment av detta oändliga som vi kallar Gud. De tio blinda männen kan kanske representera de stora världsreligionerna och då blir våra inbördes så olika beskrivningar av Gud plötsligt begripliga – ingen av oss har ju helheten! Men de tio blinda skulle också kunna stå för tio församlingsbor i Lindome församling och då blir det inte längre lika chockartat när våra beskrivningar av Gud skiljer sig åt – då blir plötsligt olikheterna inte något skrämmande utan något berikande! På det sättet kan vi ju hela tiden lära oss något om Gud när vi talar om vår tro med varandra – vi har hittat olika fragment och det är som det ska vara!

Man skulle också kunna säga att det är detta som skiljer församlingen från sekten. I sekten är likriktningen total, där finns en ledare som inte erkänner sin blindhet utan talar om för alla hur den där elefanten ser ut. Han ser inte mer, han vet inte mer utan han eller hon är precis lika blind som alla de andra men ändå har ledarens bild av Gud blivit den enda godkända och då förvanskas och förminskas bilden av Gud – elefanten blev en liten snabel… I religiösa sammanhang kan den här sortens förtryck döljas bakom tal om apostoliskt ledarskap eller prästämbete men i grunden är det precis samma fenomen som i president Assads Syrien, överste Gaddafis Libyen och överbefälhavare Kim Jong Ils Nordkorea. 

När vi hör de namnen nämnas blir kontrasten till dagens evangelium bedövande: När Jesus tar fram ett barn och säger: ”Den som är minst av er alla, han är stor!”  För visst är det så att vi lär oss en hel del när vi växer upp men med den kunskapen och erfarenheten kommer alltför ofta ett högmod på köpet. Vi tror att vi vet också när vi inte vet och vi har som vuxna ofta svårt för att föreställa oss att vi skulle kunna ha fel. Somliga hävdar att den här sortens högmod når sin kulmen i 20-årsåldern och sen blir man lite mer ödmjuk för varje år som går och kanske är det så att vi aldrig är så tvärsäkra som i 20-årsåldern och att vi därefter börjar inse att livet är lite mer komplicerat än vi trodde. Men i så fall är det ju proble­matiskt att så många åldrande despoter uppenbarligen aldrig blev mer än 20 år på insidan!

Den som är minst av er alla, han är stor!” Vad är det då Jesus menar med de här orden? Ja, sammanhanget är ju att lärjungarna bråkar om vem som är mest framstående av dem. Bråket gäller alltså lärjungarnas bild av sig själva när de skryter och försöker överträffa varandra. Då vänder Jesus på skalan och framställer den minste som den störste. Till att börja med så bör det här få oss att lite oftare ifrågasätta vår egen bild av vad som är stort och vad som är litet. Vi människor har ett annat sätt att räkna än Gud, på något sätt är det som att Gud hela tiden skjuter in ett bråkstreck i våra beräk­ningar så att hela summan inverteras: Den imponerande summan tusen förvandlas till en tusendel, medan den ynkliga tusendelen genom det där bråkstrecket omvandlas till det mäktiga talet tusen!

Kanske skulle vi ägna en liten stund varje kväll åt att tänka igenom dagens tusental och dagens tusendelar och låta dem byta plats: alltså genomskåda det som såg så viktigt ut, och upphöja den där detaljen som verkade så obetyd­lig. Jag tror att det kan vara ett sätt att lära oss se på våra egna liv med Guds ögon!

När Jesus tar fram det lilla barnet så tar han fram någon som vet att han är liten. Barnet ser andra omkring sig som är större, som vet mer och som kan mer – det är alldeles självklart för barnet att det är på det viset. Därmed blir det också självklart för barnet att ta hjälp av andra. Om vi bortser från den där tillfälliga ”kan-själv-fasen”, så får barnet genom sin upplevda litenhet tillgång till hela gruppens styrka. Den vuxne däremot kan inbilla sig att han eller hon inte behöver någon annan, den vuxne kan så lätt drabbas av den där sjukan vi kallar prestige och som lärjungarna uppenbarligen led av. Och då tar man inte emot hjälp av någon annan, man biter ihop, man erkänner inte sin svaghet och sårbarhet utan man går i egen styrka och den är mycket begränsad jämfört med hela gruppens styrka. Det berättas om att amerikanska marinkåren ställde upp med ett lag i en extremt krävande multisporttävling i Sydamerika. Lage utgjordes av extremt vältränade soldater men ändå hade de ingen chans i tävlingen för de hade inte fått lära sig att kommunicera svaghet. Hela deras träning hade gått ut på att förneka svaghet och det innebar att de helt enkelt körde slut på varandra – ingen av dem kunde ta på sig prestigeförlusten att säga att jag orkar inte mer just nu. Det där är en bild av det extrema vuxenskapet i motsats till barnet som inser sin litenhet och sitt beroende av andra.

Men märk då att hittills har vi bara pratat om gruppens styrka i kontrast mot den enskilde individens svaghet. Om vi dessutom lägger till att den vuxnes inbillade styrka blockerar honom eller henne från att ta emot Guds hjälp, ja, då inser vi plötsligt allvaret i det vuxna självbedrägeriet där vi inte erkänner vårt behov av vare sig andra eller av Gud själv!

Men låt mig till sist säga några ord om dagens tema Nådens gåvor: Paulus säger i episteltexten det viktigaste på det temat och det gör han när han framhåller olikheterna. Texten är ju hämtad från 12:e kapitlet i 1 Kor och i fortsättningen i det kapitlet beskriver han ju de troende med sina olika nådegåvor som olika lemmar i samma kropp. Och lika självklart som att ögat inte ska se ut som handen eftersom de har olika funktion, lika själv­klart blir det att du och jag ska vara olika för vi har inte samma uppgift i Guds skapelse – varje människas uppdrag är unikt och då måste vi också odla det unika inom oss!

Det finns två problem när vi talar om nådegåvor. Det första är att vi har så lätt att begränsa nådegåvorna till just det som Paulus råkar räkna upp – då begränsas nådegåvorna till fromma företeelser som tungotal och profetiskt tal och gåvan att bota sjuka etc. Men dina nådegåvor är alla dina förmågor – gåvan att spela fotboll, gåvan att virka vackra dukar, gåvan att le på ett inbjudande sätt, gåvan att köra bil, gåvan att lyfta tunga grejer, gåvan att spela piano och gåvan att kunna lyssna när andra pratar o s v.

Visserligen talar Paulus om de andliga gåvorna men jag vill hävda att det andliga inte utgörs av gåvans innehåll utan av hur den används. Varje gåva, varje talang och förmåga kan användas för att hjälpa andra och då är den i mina ögon andlig för då är den ställd i Guds tjänst.

Det andra problemet när vi talar om nådegåvor är att vi så ofta fokuserar de gåvor vi INTE har fått men skulle vilja ha. Här anknyter dagens tema till förra söndagens rubrik som var Goda förvaltare. Ditt uppdrag är nämligen att förvalta just de gåvor du fått, inte de gåvor du inte fått. Ditt uppdrag är att förvalta just dina nådegåvor, inte andras! Så sluta snegla på de gåvor som andra fått och upptäck de gåvor som är just dina – det är de gåvorna ditt förvaltarskap gäller! Ingen annan har exakt dina gåvor och exakt dina förutsättningar att förvalta dem – så förbliv då precis så unik som Gud vill ha dig. Det finns en gudomlig mening med att du är som du är!

AMEN