9:onde eft. Tref. 2003  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

Beredelsetal         
I dagens epistel skriver Petrus: ”Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna.” Det här beredelsetalet har ju som uppgift att leda våra tankar fram mot syndabekännelsen och förlåtelsen. Och här har vi kanske nyckeln till Guds förlåtelse. Om Gud ser kärlek i våra liv så känner Han igen sig. Det var ju till kärlek Han skapade oss, det är kärlek vi är ämnade till, det är kärlek som är vårt uppdrag på jorden. Idag handlar det om förvaltarskap och om vårt förvaltande inte utmynnar i kärlek så är det ett tecken på att något hamnat mellan oss och Gud. Vi kan ju inte ta emot Guds kärlek utan att den reflekteras mot vår omgivning – när vi ger kärlek, självuppoffrande kärlek som inte söker sitt, så är det i själva verket ett mottagande det handlar om. Låt oss nu för ett ögonblick granska våra liv och se mellanrummen där kärleken hörde hemma men aldrig blev av. Kalla, tomma mellanrum som formligen ropar efter just den nåd som idag är kamouflerad till bröd och vin. Låt oss be och bekänna … (SYNDABEKÄNNELSEN)

GT-text Amos 5:12-15
Jag vet att era brott är många och era synder otaliga, ni som förtrycker oskyldiga och tar mutor och hindrar de fattiga att få sin rätt. Därför tiger den kloke i denna tid, ty det är en ond tid. Sök det goda och inte det onda, så att ni får leva! Då skall Herren, härskarornas Gud, vara med er, så som ni säger att han är. Hata det onda och älska det goda, låt rätten råda då ni dömer! Kanske skall då Herren, härskarornas Gud, förbarma sig över spillran av Josefs ätt.

Epistel 1 Pet 4:7-11
Nu är slutet på allting nära. Var då samlade och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra hängivet, ty kärleken gör att många synder blir förlåtna. Var gästfria mot varandra utan att knota. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Den som talar skall komma ihåg att han får sina ord från Gud, den som tjänar att han tjänar med den styrka Gud ger. Låt Gud förhärligas i allt detta genom Jesus Kristus. Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen.

Evangelium Matt 25:14-30
Jesus sade: Det blir som när en man skulle resa bort och kallade till sig sina tjänare och lät dem ta hand om hans egendom. Den ene gav han fem talenter, den andre två, den tredje en, åt var och en efter hans förmåga. Sedan reste han därifrån. Den som hade fått fem talenter gav sig genast i väg och gjorde affärer med dem så att han tjänade fem till. Den som hade fått två talenter tjänade på samma sätt två till. Men den som hade fått en talent gick och grävde en grop och gömde sin herres pengar. Efter lång tid kom tjänarnas herre tillbaka och krävde redovisning av dem. Den som hade fått fem talenter kom och lämnade fram fem till och sade: 'Herre, du gav mig fem talenter. Här är fem till som jag har tjänat.' Hans herre sade: 'Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.' Den som hade fått två talenter kom fram och sade: 'Herre, du gav mig två talenter. Här är två till som jag har tjänat.' Hans herre sade: 'Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.' Den som hade fått en enda talent steg också fram. 'Herre', sade han, 'jag visste att du är en hård man, som skördar där du inte har sått och samlar in där du inte har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt.' Hans herre svarade honom: 'Du är en slö och dålig tjänare, du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut. Då skulle du ha lämnat mina pengar till banken, så att jag hade kunnat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån honom talenten och ge den åt mannen med de tio talenterna. Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Kasta ut den oduglige tjänaren i mörkret där ute.' Där skall man gråta och skära tänder.

Predikan
Förvaltare är alltså rubriken över den här söndagens texter. Begreppet förvaltarskap rymmer två centrala element:

  • att inte äga
  • att bruka för någon annans räkning

Men den första frågan vi måste ställa när det gäller förvaltarskap, det är VAD? Vad ska vi förvalta? Och svaret på den frågan finner vi i dagens episteltext: ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.”

Vi ska alltså förvalta just de nådegåvor som vi har fått, och nådegåvor handlar inte bara om fromma gåvor som tungotal och vishet. Nej nådegåvor handlar precis lika mycket om gåvor som den där gåvan som britten Jonathan Edwards har fått och som han tydligt uppfattar som en gåva från Gud att förvalta – gåvan att kunna hoppa tre steg längre än någon annan i världen! Just tresteg är ju en ganska udda nådegåva men kanske är det så att de flesta nådegåvor är ganska udda – nåt mycket speciellt som just du är bra på. I detta ligger ju ett konstaterande av att nådegåvorna är olika, individuella, men innan vi går in på dessa individuella talanger så kan vi bara konstatera att det också finns gåvor som vi delar med många. T ex gåvan att vara född i ett land där man får äta sig mätt varje dag, där man får tycka och tänka fritt utan att behöva hamna i fängelse för sina åsikters skull – det finns mycket vi svenskar tar för självklart som i själva verket är gåvor som medför ett ansvar, t ex ansvaret att dela med sig av sitt överflöd och ansvaret att arbeta opinionsmässigt för rättvisa i världen. Vi svenskar kan göra det utan risk för straff och då ingår det som en gemensam talent som just vi åtta miljoner fått att förvalta. Men nu åter till de individuella nådegåvorna.

Det kan ta lång tid att ta reda på vilka gåvor man egentligen har fått. Vissa talanger upptäcker man ju inte förrän man står i en situation där man verkligen är beroende av just den förmågan. Andra gåvor kanske var tydliga i barndomen men drabbades av den i Sverige så utbredda Jantelagen. Här ska man ju inte vara för bra, framför allt ska man inte vara bättre än de ledande figurerna i gänget, klassen, byn eller kvarteret. I Jantelagens Sverige ska man vara lagom, inte sticka ut, för då blir man nerplockad, ofta brutalt. ”Du ska inte tro att du är nåt, du ska inte tro att du är bättre, du ska inte tro att du har nåt som vi saknar”

Jag tror att många har upplevt det här – att tidigt i livet ha blivit berövade en gåva de visste att de ägde, att ha blivit nerplockad och berövad allt självförtroende just när det gäller det som de var särskilt bra på. Och för tolvhundrade gången vill jag hänvisa till novellen Ariel av Göran Tunström, vårt gamla församlingsblad från 1995. (Kan mailas till dig som läser denna predikan på nätet – skriv till stefan.risenfors@svenskakyrkan.se) . Novellen slutar ju med en bokstavlig vingklippning, och vingklippning är vad det handlar om när en människa inte tillåts vara bra på det man faktiskt är bra på och denna vingklippning kan utföras av jämnåriga kamrater men dan kan också utföras av lärare och rent av föräldrar.

Andra talanger är inte medfödda men växer fram senare i livet och då kan det också handla om handikapp som växer bort med tiden. Själv hade jag som ung ett talfel som bestod i att jag ibland talade oerhört fort, snubblade över orden så att ingen begrep vad jag sa. Om jag hade velat komma undan min prästkallelse så hade det varit lätt att skylla på just det här – om man inte kan prata begripligt kan man ju inte vara präst! Men talfelet växte bort – när jag behövde kunna tala så kunde jag tala!

Men lika viktig som frågan vad vi ska förvalta är frågan vad vi inte ska förvalta. Och det enkla svaret är att vi inte har fått i uppdrag att förvalta gåvor som vi inte har fått. Det låter självklart men dagens evangelium lär oss att det inte är självklart. Tjänaren som bara hade fått en talent gjorde ju felet att jämföra med de andra som hade fått mer, han såg bara det han inte hade fått och därför blev han bitter och avundsjuk. En sak hade ju varit om det han hade fått verkligen hade varit obetydligt men en talent var en mycket stor summa pengar – talenten motsvarade värdet hos 26 kg silver! Men denna förmögenhet betydda alltså ingenting för den här tjänaren – han såg bara det han inte fick och därför blev han bitter och grävde ner sin anförtrodda förmögenhet.

Hur lätt är det inte att vi gör på samma sätt! Vi ser andras talanger men lägger inte märke till våra egna. Vi jämför och ser att det som han är så bra på är jag så dålig på och det jag har så svårt för går så lätt för henne. Och den här jämförelsesjukan är en förbannelse på två sätt: Dels för att den skapar avundsjuka, dels för att den får mig att fokusera andras gåvor och inte mina egna och då är det lätt att jag går och gräver ner min talent eftersom jag inte insett dess verkliga värde. Tänk om den där brittiske friidrottsstjärnan Jonathan Edwards hade fått för sig att det bara var tyngdlyftning som räknades – då hade han aldrig upptäckt sin talang för tresteg!

Ditt förvaltarskap gäller alltså enbart de gåvor och talanger du faktiskt fått, inte de gåvor du skulle vilja ha utan de du faktiskt fått. Ditt förvaltarskap gäller inte de gåvor du räknar som de viktigaste eller tjusigaste utan Gud begär bara att du ska förvalta precis de gåvor som han lagt ner i just dig. Innan predikan fortsätter sjunger vi ps 61:3-5 Gåvorna är många…

Nu har jag talat länge om vad vi ska förvalta och vad vi inte behöver förvalta. Låt oss då till slut återvända till de där båda centrala elementen i begreppet förvaltarskap:

  • att inte äga
  • att bruka för någon annans räkning

I miljövårdssammanhang brukar man ibland säga att vi inte har ärvt jorden av våra föräldrar utan lånat den av våra barn. Med det vill man ju uttrycka vårt ansvar för kommande släkten – att vi inte i vår rovgirighet ska lämna en utplundrad och förgiftad jord efter oss. Den kristna förvaltarskapstanken rymmer en liknande sanning, ett konstaterande av att jorden inte är vår utan Guds! Våra kroppar, våra talanger, våra förmågor, våra relationer, våra liv – allt är ett lån som vi en gång ska redovisa inför den Gud som anförtrott alla dessa gåvor i vårt förvar. Men Gud är ändå inte som den rike mannen i liknelsen vi hörde – han som bekräftar den bittre tjänarens beskrivning av honom som en hård och skoningslös man när han säger: ”…du visste att jag skördar där jag inte har sått och samlar in där jag inte har strött ut”

Sådana är möjligen somliga av dagens kapitalister när de alltid kräver maximal avkastning, men sådan är inte Gud. Nej, Gud, som vi lärt kanna honom genom Jesus, är en barmhärtig Herre som mer påminner om den kung som Jesus berättar om i Matt 18. Kungen som efterskänker en skuld på 10 000 talenter till en tjänare som inte kan betala.

Men många har en bild av Gud som motsvarar den rike mannen i dagens evangelium, en grotesk karikatyr som mer påminner om det människoskapade missfoster till gud som vi möter i Gamla testamentets mest stinkande gudsbilder. Ni vet den där despoten som kräver etnisk rensning och barnamord för att bli nöjd med sitt utvalda folk!

Men när Jesus själv berättar en liknelse som dagens evangelium så är det lätt att förledas att tro att det är Gud han beskriver. Men då måste vi ständigt påminnas om denna bibliska litterära genre som vi kallar liknelse. I en liknelse ska inte varje detalj avtvingas en dold innebörd. Nej, liknelsen i den form Jesus använder den lyfter fram mänskliga sammanhang där enskilda element i det mänskligt ofullkomliga används för att förklara gudomliga sammanhang. Därför kan Jesus i ett annat sammanhang prisa en ohederlig förvaltare för att han är så förutseende smart inför sin kommande arbetslöshet. Jesus använder helt enkelt vår osminkade verklighet för att berätta om en gudomlig verklighet.

Låt oss till sist konstatera att om en talent motsvarar en förmögenhet så är vi alla tjänare som fått inte 10 utan minst 100 talenter. Allt det vi tar för självklart, som t ex vårt nästa andetag och vårt nästa hjärtslag, allt detta är ju i själva verket gåvor från Gud. Eller kanske snarare: lån från Gud. Hela livet är ett lån från Gud – själva tiden är ett lån som vi fått för att bruka. Livet och tiden – vi begriper inte vare sig det ena eller det andra, det övergår vår fattningsförmåga. Men vi anar att dessa båda mysterier är oändligt värdefulla och rymmer ett ansvar. Hur använder du och jag vår stund på jorden. ”Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet!” Den där lilla meningen rymmer ju sanningen att det inte finns några transportsträckor i ditt och mitt människoliv – varje stund är fullvärdigt liv. Så låt oss då förvalta detta vårt enda jordeliv med tacksamhet och förundran som ledord för vårt förvaltande.

AMEN