Johannes Döparens dag 2012 NÄSTA>
Högmässa kl 10 i Stensjökyrkan &
pilgrimsgtj. kl 16 i Gunneboparken

Beredelsetal
Johannes Döparen var en profet, en budbärare från Gud och han räknas ofta som Gamla testamentets siste profet. För även om han dyker upp först i NT så fullföljer han den profettradition som vi möter i GT. Men hur är det med profetismen idag? Vilka är vår tids profeter? Ja, TV-programledaren Belinda Olsson intervjuas i Göteborgs stifts tidskrift Korsväg och efterlyser de där kristna profeternas röster, för hon menar att de finns i kyrkan men att de kanske stoppas av en jantelag där ingen tillåts sticka ut alltför mycket. Men kanske är det så att den allra viktigaste profeten finns inom dig!? Hjärtats röst, samvetets röst – kanske bär vi alla på en nertystad profet och kanske är det så att det vi allra mest behöver göra inte är att lyssna utåt utan inåt. Du bär på en budbärare från Gud i ditt eget hjärta men du kan behöva tysta ner rösterna utifrån för att kunna höra den viskande profeten inifrån. Låt oss nu be och bekänna med syndabekännelsens ord …


Predikan
En galning som uppehöll sig i öknen, klädde sig i kamelhårskläder och åt gräshoppor och vildhonung. Ett original som drog sig undan det vanliga samhället och dess ramar, konventioner och hierarkier. Ja, kanske har ni sett någon av förfat¬taren Åke Mokvists böcker om ”De ovanliga”, om människor som dragit sig undan, avsagt sig moderna bekvämligheter och socialt umgänge och levt sina egna liv ute i ödemarken. Förmodligen skulle Johannes Döparen ha platsat i någon av de böckerna – som en av marginal¬människorna som är så kompromisslösa mot sina ideal att de känner att de måste leva utanför samhället.

Johannes växte upp med ett oerhört starkt kallelsemedvetande. Vi förstår det mot bakgrund av dagens evangelium. Redan innan sin födelse var han utvald till sin livsuppgift – att förbereda Jesu ankomst. Han skulle gå mot strömmen, han skulle konfrontera både det religiösa och det politiska sam¬hällsetablissemanget. Kanske hjälpte det då honom att leva utanför samhäl¬let, för vi som lever invävda i samhällsstrukturerna påverkas ju hela tiden av vår miljö. Hierarkier, roller och uppförandekoder går oss i blodet i den omärkliga process som kallas socialisation – en långsam tillvänjning till en normalitet som vi inte själva har skapat. Efter den processen kan det vara svårt att gå mot strömmen för man har blivit en del av strömmen. Eller som den brasilianske biskopen Helder Camara uttryckte saken: Det är svårt att bevara en folkswagensjäl i en Cadillac!

Johannes Döparen går därför ut i öknen – den ogästvänliga öken som människor i största möjliga utsträckning försökte undvika. Där ute klarnar uppdraget alltmer och han blir redo att återigen konfrontera det samhälle han lämnat.

Man kan fråga sig vad som skulle hänt med Johannes i vår tid och i vår miljö. Hade han bara nöjt sig med att leva i avskildhet ute i ödemarken hade han förmodligen tvingats avvisa ett antal pockande författare och dokumentärfilmare – det finns ju ett slags medial attraktion i dem som är annorlunda. Kanske hade han i vårt demokratiska samhälle fått hållas också om han hade konfronterat etablissemanget genom förkunnelse eller någon form av symbolhandling. Yttrandefriheten skulle ha skyddat honom här i Sverige men i mindre demokratiska samhällen hade det förmodligen inte dröjt länge förrän han var undanröjd som ett hot mot ordningen. Mördad eller möjligen söndermedicinerad på någon psykiatrisk klinik. Ungefär som det som skedde med honom i verkligheten – han blev ju så småningom fängslad och sedan halshuggen efter att han kritiserat kungens sexualmoral. 

Men låt oss nu se närmare på det uppdrag som Johannes Döparen hade fått redan innan han var född. Så här beskriver ängeln i templet uppdraget för Johannes far Sakarias:
”… han skall få många i Israel att vända tillbaka till Herren, deras Gud. Och han skall gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn…”

”Att vända tillbaka” – omvändelse alltså. Att byta riktning 180 grader. Och det talas om två sorters omvändelse – dels att vända tillbaka till Herren, dels att vända fädernas hjärtan till deras barn. Att vända fädernas hjärtan till deras barn! Är det alltså hos barnen hemligheten är gömd? Ja, Jesus bekräftar ju själv detta senare när han säger att den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in!

Egentligen är det ju ganska självklart. Vi är alla skapade av Gud till Guds egen avbild, men när vi växer upp impregneras vi mer och mer av den synd och orättfärdighet som är en del av denna värld. Även om barnet inte är syndfritt så är det på något sätt ändå närmare originalet, närmare det guda¬lika, närmare det Gud en gång hade tänkt sig.

Men hur gör då Johannes när han ska försöka vända fädernas hjärtan till deras barn? Jo, han angriper de vuxnas moral. Vi har exempel i Lukas¬evangeliet på vad Johannes sa till dem som sökte upp honom, bl a det här:
Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.

Det där kan ju uppfattas som något väldigt vuxet moraliserande över folks privatliv. Och är det något som är tabu idag så är det väl privatmoral, så till den milda grad att så snart någon har synpunkter på någon annans moral så betecknas det som just moraliserande. Och i begreppet moralisera ligger att vi anklagar den som moraliserar att se ner på den andre, att betrakta en annan människa uppifrån, ungefär som vi uppfattar fariséerna. Och så uppstår något slags ”guilt by association”-kedja:  moral leder till moralisera som leder till fariséer som leder till hycklare, alltså obehagliga typer som låtsas vara bättre än de är.

Och här har vi då Johannes Döparen – en kompromisslös moralist som synbarligen obekymrad om sin egen synd tar sig för att anklaga det religiösa etablissemanget med tillmälen som ”huggormsyngel”!

Om vi tillåter att de människor som kärlekslöst dömer andra kallas moralister, så tror jag att det är hög tid för oss att ta tillbaka begreppet moral från moralisterna. Moral är alldeles för viktigt för att överlåtas åt moralister, för moral handlar om att bevaka den svages rättigheter gentemot den starke. Begreppet moral behöver tvättas rent från alla inslag av dömande och kärlekslöshet, för moral är uttryck för kärlek. På samma sätt som diakoni är predikan gjord till handling så är moral kärlek gjord till handling. Så låt oss då återerövra begreppet moral från moralisterna men låt oss också återerövra det från konsulterna och värdegrundsdokumenten som ständigt lyckas förvandla ”moral och etik” till en innehållslös floskel – nåt man säger för att slippa göra det! Moral är nämligen mycket barnsligare än så, moral är att bringa sitt liv i samklang med sina ideal. Moral är att inte bara säga utan också verkligen göra. Och det märkliga är att jag tror att Johannes verkligen lyckades vända fädernas hjärtan till deras barn trots att han verkar börja i fel ända. Vi tänker oss ju oftast att först kommer de goda tankarna och orden och sedan kommer de goda handlingarna som ett resultat av att man först tänkt och talat rätt. Men Johannes verkar göra tvärtom, han börjar i den praktiska moralen – och jag tror att det fungerar. Ibland kan vi börja med den goda handlingen även om vi gör den utifrån mycket grumliga motiv. Men den goda handlingen äger i sig en kraft som kan förvandla oss utifrån och in! AMEN