Kristi förklarings dag 2010  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
Predikan: Stefan Risenfors

GT-text 2 Mos 34:27-35
Herren sade till Mose: "Skriv ner dessa befallningar, ty i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel." Mose var kvar hos Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka. Och han skrev förbundsvillkoren, de tio budorden, på tavlorna.
När Mose gick ner från Sinaiberget och hade med sig förbundstecknet, de två tavlorna, utgick det en strålglans från hans ansikte, därför att han hade talat med Gud, men han märkte det inte. Då Aron och alla israeliterna såg strålglansen från Moses ansikte vågade de inte komma emot honom. Men Mose ropade på dem, och då kom Aron och alla hövdingarna i menigheten till honom, och han talade med dem. Sedan kom alla israeliterna fram, och Mose gav dem alla de befallningar som han hade fått av Herren på Sinaiberget. När Mose hade talat satte han en mask för ansiktet. Varje gång Mose trädde fram inför Herren för att tala med honom tog han av masken tills han gick ut igen. När han hade kommit ut talade han om för israeliterna vad Herren hade befallt. Då såg israeliterna hur Moses ansikte strålade, och Mose satte masken för ansiktet tills han åter skulle gå in och tala med Herre

Epistel 2 Kor 3:9-18
Om domens tjänst hade sin härlighet, hur mycket rikare på härlighet måste då inte rättfärdighetens tjänst vara. Det som förr hade sin härlighet visar sig inte ha någon, så snart den jämförs med den överväldigande härligheten. Ty om det som försvinner hade härlighet, hur mycket större är inte härligheten hos det som består.
När jag nu har detta hopp kan jag uppträda med stor frimodighet och gör inte som Mose. Han dolde sitt ansikte med en duk för att israeliterna inte skulle se hur det som var på väg att försvinna tog slut. Och deras förstånd blev förstockat, ty ännu i denna dag hänger den slöjan kvar när det gamla förbundets skrifter läses upp, och den lyfts inte bort eftersom det är genom Kristus den försvinner. Än i dag ligger en slöja över deras hjärtan när man läser ur Moses lag. Men för den som vänder sig till Herren tas slöjan bort. Herren, det är Anden, och där Herrens ande är, där är frihet. Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.

Evangelium Mark 9:1-13
Jesus sade: "Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt."
Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: "Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia." Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och en röst hördes ur molnet: "Detta är min älskade son. Lyssna till honom." Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus.
När de gick ner från berget förbjöd han dem att berätta för någon vad de hade sett, innan Människosonen hade uppstått från de döda. De fäste sig vid orden och undrade sinsemellan vad som menades med att uppstå från de döda. Och de frågade honom: "Varför säger de skriftlärda att Elia först måste komma?" Han svarade: "Visst kommer Elia först och återställer allt. Men varför står det då skrivet att Människosonen skall lida mycket och bli föraktad? Jag säger er: Elia har redan kommit, men med honom gjorde de som de ville, som det står skrivet om honom."

Beredelsetal
Dagens GT-liga text och dagens episteltext hänger tydligt ihop. I den GT-liga texten från 2 Mos berättas det om hur Mose sedan han på Sinai berg mottagit de båda tavlorna med budorden var tvungen att sätta en mask framför ansiktet varje gång han skulle möta folket. Anledningen var att mötet med Gud på berget hade gjort att det utgick en bländande strålglans från hans ansikte – så för att inte blända och skrämma folket var Mose tvungen att ha masken på sig inför folket. Det här temat tas sedan upp i episteltexten av Paulus som i 2 Kor skriver så här:

När jag nu har detta hopp (dvs hoppet om försoning genom Jesus) kan jag uppträda med stor frimodighet och gör inte som Mose. Han dolde sitt ansikte med en duk för att israeliterna inte skulle se hur det som var på väg att försvinna tog slut.

 Alltså en annan tolkning av den GT-liga berättelsen och ett bra exempel på hur Paulus som gammal farisé var väl insatt i den judiska texttolknings­traditionen där man kunde vrida och vända på texterna på ett rätt radikalt sätt. Allteftersom folket vandrade vidare där på sin ökenvandring så ökade såväl det geografiska som det tidsmässiga avståndet till Moses upplevelse på Sinai berg, strålglansen avtog, men så länge han hade på sig masken inför folket så märkte de det inte. Och kanske är det så att vi alla är försedda med såna masker, masker som döljer vår sanna identitet och våra verkliga känslor. Kanske har alla utom de små barnen sådana masker för ansiktet – de har ännu inte lärt sig att förställa sig, att låtsas, så deras ansikten speglar fortfarande i direktsändning vad de känner. Jag vet inte om det kanske är för mycket begärt av oss vuxna att vi ska kunna leva utan dessa masker – de har kanske helt enkelt vuxit fast i oss, som ett inställsamt försäljarleende eller vad det nu är för pose vi har stelnat i.

Men det berättas om Mose hur han tog av masken varje gång han gick för att tala med Gud. Och så mycket av ärlighet kanske vi klarar – som nu i syndabekännelsen – att åtminstone inför Gud våga vara ärliga, våga se sanningen om oss själva och våra liv. Gud ser ju ändå igenom alla maskerna och kan ändå inte låta bli att älska oss. Så låt oss då bekänna….

Predikan

Förklaringsberg handlar det alltså om idag – begreppet har ju blivit en del också av språket utanför kyrkan som en beteckning för en plats eller situation där man få starka aha-upplevelser. Vi talar ibland om paradigmskiften i betydelsen att vissa erfarenheter kan tvinga oss att helt tänka om, att använda ett helt nytt mönster för att förstå verkligheten. Förklaringsbergen är platserna för sådana paradigmskiften, omvälvande erfarenheter som tvingar oss att ompröva väsentliga delar av vår verklighetsförståelse. Det behöver inte handla om berg i fysisk bemärkelse men ändå är det ingen tillfällighet att starka möten med Gud inträffar just uppe på berg. Bergen var nämligen oftast ödemarken i det gamla Israel, bebyggelsen var mestadels koncentrerad till dalgångar och lägre höjder där man kunde finna vatten. Och ensamhet verkar vara en förutsättning för att paradigmskiften ska kunna inträffa – om man bortser från sällsynta yttre uppenbarelser som när lärjungarna ser Mose och Elia på berget Tabor - så är det nog oftast så att paradigmskiftena kommer inifrån och för att kunna upptäcka de där inre tankeströmmarna så behöver man nog oftast ensamhet. I sällskap med andra är det för mycket som distraherar, som tar fokus från det där som håller på att sippra upp djupt inifrån.

Man kan jämföra med en vattenpuss på en grusväg – så länge det kör bilar på vägen så är vattnet i gropen brunt och grumligt. Men om inga bilar kör förbi under en längre stund så hinner gruspartiklarna i vattnet sjunka till botten och då blir vattnet helt klart och genomskinligt. Så fungerar också vårt inre – våra tankar och känslor – alla yttre intryck från människor och media rör upp så mycket partiklar som grumlar vårt inre. Så ibland behöver vi dra oss undan för att allt det där ska hinna sjunka till botten och först då kan vi se klart och den klarsynen kan vara själva förutsättningen för att ett förklaringsberg eller ett paradigmskifte ska kunna uppstå.

 Nu kan man ju tycka att ensamhet knappast är en bristvara i just vårt samhälle med världens högsta andel ensamhushåll – vi svenskar anses väl som ensammast i världen! Men problemet är att med mycket ofrivillig ensamhet så lär man sig betrakta ensamheten som en fiende och av fiender väntar man sig inget gott. Därför kan den ofrivilligt ensamme ofta gå miste om ensamhetens rikedomar – man längtar ju hela tiden bort ifrån den!

Men låt oss återvända till detta med paradigmskifte – var det verkligen det det handlade om för Petrus, Jakob och Johannes där uppe på Förklarings­berget. Som så ofta när det gäller händelser i evangelierna, som inte har med Påskveckan att göra, så vet inte exakt när den här upplevelsen inträffade. Men vi kan ändå gissa att lärjungarna har vandrat med Jesus ett bra tag innan tre av dem får följa med upp på berget Tabor. Och då kan man tycka att den härlighet som strålar från honom där uppe på berget bara skulle vara en bekräftelse på något de redan anat – han sa ju vid upprepade tillfällen att han var Guds Son och han gjorde många mirakel som bekräftade det han sa!

Ändå tror jag att det verkligen var ett paradigmskifte för de tre lärjungarna där uppe på berget. Men samtidigt hade kanske upplevelsen på berget varit omöjlig utan tiden med Jesus dessförinnan. Förklaringsberget blev på något sätt en katalysator för tidigare erfarenheter. Och precis så tror jag det oftast fungerar med paradigmskiften – förutsättningarna för omprövningen byggs upp under en mycket lång tid. Men det behövs en utlösande faktor för att informationen ska förvandlas till kunskap. Erfarenhet och information kan nämligen ligga inkapslad mycket länge i oss, vi äger den men vi äger den ändå inte för den ligger inslagen som i en puppa. Och då behövs det ibland en mycket stark upplevelse för att puppan ska spricka, för att kapseln ska sprängas och plötsligt ser vi klart, plötsligt är allt förändrat. Där och då kanske vi tror att allt verkligen hände på en sekund, men i själva verket handlar det bara om en utlösande faktor för något som byggts upp under lång tid.

Vi kan också notera att Jesus hade tolv lärjungar men det var bara tre som fick följa med upp på berget. Och precis så är det ju – det är förmodligen bara en minoritet av oss som får vara med om de där verkligt omvälvande, himlastormande upplevelserna. Orättvist kan det tyckas, men det visste vi ju redan – att livet är orättvist åtminstone från vår jordiska utsiktspunkt. De flesta av oss måste alltså i likhet med de nio övriga lärjungarna finna oss i att inte få följa med upp på några höga dramatiska Förklaringsberg. Men hur ska vi då hantera det här?

Ja, kanske är det så att de som inte får några enstaka höga Förklaringsberg istället får en massa små ”förklaringskullar” i sina liv. Och här gäller sanningen att skönheten ligger i betraktarens ögon. För om du hela tiden fokuserar det du inte fått i form av starka andliga upplevelser, så blir ditt andliga liv ett slags destruktiv negation – bristen, frånvaron, det uteblivna och ej infriade förhoppningar blir det som präglar ditt andliga liv. Men om du istället gör som jesuiterna i det de kallar ”daglig examen”, så kan du upptäcka att hela ditt liv är fullt av små ”förklaringskullar” där Gud är fullt synlig, men på en mer vardaglig nivå.

”Daglig examen” handlar om en form av aftonbön där man gör som rutin att varje kväll se tillbaks på den dag som har gått med en tydlig förväntan om att där upptäcka en mängd tillfällen då Gud välsignat dig. Det handlar alltså inte om något slags negativ självrannsakan där man letar efter synder och brister. Nej, i ”examen” ligger fokus inte på dig själv utan på Gud och på allt det Gud gett dig under den dag som gått. Med den blicken och den förväntan kan också den gråaste vardag visa sig vara full av små tilltal och välsignelser som du upptäcker först i efterhand.

Så låt oss inte sörja över uteblivna Förklaringsberg i våra liv, utan låt oss istället varje dag försöka dechiffrera det gudomliga mönster som redan finns i det andliga lågland där våra liv för det mesta utspelas. Gud finns där precis lika närvarande som på Förklaringsbergen. Och kanske är det så att det här med Förklaringsberg egentligen är rätt överskattat – fråga Petrus – man får ju inte ens tälta där! AMEN