Apostladagen 2001  NÄSTA>
Högmässa med dop
Stefan Risenfors

Predikan
I varje dop som sker i den här kyrkan ber prästen en befrielsebön över dopkandidaten, bönen sker under handpåläggning och den avslutas så här: Ta emot korsets tecken… Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne kallar dig att vara hans lärjunge.

Redan i dopet blir vi alltså kallade till lärjungaskap. Att vara lärjunge till någon betyder ju att vara den som lär något av någon. Ordet lärjunge rymmer alltså en relation mellan två personer. Man kan inte vara en lärjunge om man inte har en lärare. Det krävs ett Jag och ett Du för att lärjungaskap ska kunna fungera.

I kristendomen använder vi ordet lärjunge inte bara som en allmän beteckning på den som lär något av någon, utan vi använder det också i en mycket bestämd betydelse som en beteckning för just de tolv män som Jesus valde ut som sina lärjungar. Ett annat ord för de tolv är ordet apostlar som vi har i den här söndagens namn. Apostel betyder Budbärare och används alltså som en direkt synonym till ordet lärjunge.

Medan begreppet Lärjunge alltid rymmer en relation mellan två individer, så rymmer beteckningen apostel inte så mycket ett Jag och ett Du, som ett Jag och ett Budskap. En budbärare skulle ju inte vara budbärare om han inte hade ett budskap, något att berätta.

Vi har alltså här två begrepp för vad vi redan i dopet kallas att vara - lärjunge respektive apostel. Nu kanske någon invänder att orden inte kan användas som synonymer eftersom man inte kan vara apostel innan man varit lärjunge, man kan inte vara budbärare innan man av någon fått lära sig budskapet man ska förmedla. Men problemet är att man faktiskt kan lära sig budskapet utan att vara en lärjunge och just det här blir ett problem i kristen tro. Det kan vara så att budbäraren känner Berättelsen utan att känna Berättaren, personen bakom Budskapet - men i kristendomen kan man inte göra anspråk på att känna Berättelsen om man inte känner Berättaren! Det går inte att skilja Jesus från hans lära!

För att förklara hur jag menar ska jag hänvisa till den judiske religions-filosofen Martin Buber som har skapat en hel filosofi kring de båda relationerna Jag-Du och Jag-Det. Den princip som Buber hävdar i sin filosofi är en dialogprincip. Människan kan nämligen bara ha två sorters relationer - jag-du-relationer och jag-det-relationer. Jag-du-relationen är den som alltid bör eftersträvas eftersom den präglas av ömsesidighet och tillåter båda parter att vara aktiva i en dialog. Men varje jag-du-relation riskerar ständigt att förfalla till en jag-det-relation. Det här låter kanske tämligen obegripligt för dom som inte hört talas om Buber förut och jag ska därför ge ett exempel:

Jag står nu här som predikant. I den rollen får jag lätt en jag-det-relation till mina åhörare, en relation utan ömsesidighet eftersom det bara är jag som pratar och ni inte bereds möjlighet till att ställa frågor eller komma med invändningar. Den tydligaste jag-det-relationen får jag till åhörare som jag inte känner och inte kommer att lära känna. Om vår enda relation består i att du vid ett eller flera tillfällen sitter tyst och lyssnar medan jag talar, så blir det en extrem jag-det-relation. Dialogen uppstår aldrig och man kan då också fråga sig om förståelse är möjlig utan dialog, utan att få ställa frågor, utan att få förtydliganden av sånt man tyckte var oklart o s v.

När det gäller de regelbundna gudstjänstdeltagarna eller gudstjänstdeltagare som jag känner från andra sammanhang så blir det lite annorlunda. Visser-ligen blir vår relation just under predikan en jag-det-relation eftersom pre-di-kan är så mycket av envägskommunikation. Men när det gäller kategorin regelbundna gudstjänstdeltagare så finns det ju oftast andra sammanhang där du är den som talar och jag är den som lyssnar. Kyrkkaffet är ett utmärkt sådant tillfälle, där vi kan få möjlighet till det där samtalet, den där dialogen som präglar jag-du-relationen. Ett annat tillfälle är dom som läser predikan på församlingens hemsida och kommenterar den via mail - också då skapas utrymme för en dialog om än en något konstlad dialog.

Problemet med Jag-Det-relationer är att något verkligt möte aldrig uppstår och då har vi så lätt för att objektifiera varandra - du blir DET istället för DU! Du blir en sån där typ som jag har en massa fördomar om. Och jag blir i dina ögon en sån där, en präst, och det vet man ju hur präster är, det har man ju läst i tidningen, och man har ju också träffat några såna förut så nog kan du gissa dig till hur jag är. Och så kopplar vi på dom där fördomsfiltren vi har och du hör bara sådant som i dina öron förstärker det där du redan visste om präster, medan jag sorterar in dig i facket "dom som inte går i kyrkan och inte sjunger med i psalmerna", och det vet jag ju hur såna är, jag har ju träffat några Och så odlar vi våra fördomar bara för att mötet aldrig blev ett möte - det blev bara två jag-det-relationer, en från ditt håll och en från mitt håll.

Martin Buber hävdar att också relationen mellan en människa och Gud kan förvanskas till en jag-det-relation från människans sida. Gud blir dogmer, ritualer, fnösketorra bibeltexter, predikningar som aldrig nådde fram och möjligen något som konfirmandprästen sa en gång i tiden. En stelnad Gudsbild. Gud blir ett objekt bland många. Gud blir inte någon som jag står i en levande dialog med utan Gud blir någon som jag har färdiga, stillastå-ende uppfattningar om! Det är inte så att Gud slutat tala till mig men det är uppenbart så att jag slutat lyssna. På det här sättet kan tron dö och bli något slags ideologisk parkeringsplats - istället för att vara en levande relation till en levande Gud så förminskas tron till några moraliska principer och några döda riter som egentligen inte betyder något för mig mer än att det är vackert och stämningsfullt.

Innan jag började tala om Martin Buber så påstod jag att: problemet är att man faktiskt kan lära sig budskapet utan att vara en lärjunge och att just det här blir ett problem i kristen tro. Om jag fick välja så skulle jag hellre vilja att ni var lärjungar än att ni var apostlar. För en lärjunge står i en levande relation till en levande lärare, medan aposteln kanske bara förvaltar ett dött budskap, ord på ett papper, ett program, en bok, en bekännelsekrift. Kristen tro handlar mer än något annat om att träda in i en relation med ett Du. Ett Du som vi känner under namnet Jesus. Man kan inte vara kristen utan att lära känna Jesus och umgås med honom. Det kan vara en relation som är fylld av kamp, tvivel och ifrågasättanden - men så länge den är en levande relation med två parter som för ett pågående samtal, så länge är det den Jag-Du-relation som Gud vill ha med oss människor.

Mönstret ser vi i samtalet mellan Jesus och Petrus i dagens evangelium: "vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens son." Då sade Jesus till honom: "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen."

Gud vill inte bara ha apostlar som sprider ett budskap, Gud vill framförallt ha vänner som står i en levande relation till honom. Därför är det en enda sak som Apostladagen handlar om - lär känna Gud genom Jesus Kristus - sen kommer budbäreriet liksom av sig självt!

Låt oss be:
Herre, ofta har jag förminskat dig till något som jag kan förfoga över. Förlåt att jag så sällan lyssnar efter Din röst, inte bara i Bibeln och i gudstjänsten utan i min egen vardag. Herre, jag vet ju att du talar till mig i mitt eget liv, i det du låter mig uppleva och genom de människor du låter mig möta. Hjälp mig då att lyssna till din röst också när den kommer från ett oväntat håll.
AMEN