4:e eft. tref. 2008  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors


Beredelsetal

Trefaldighetstiden som nu pågått i fyra veckor har ju helgelsen som tema, helgelse i betydelsen att bli mer helig, mer helgjuten, mer mogen, mer ansvarstagande, mer barmhärtig och kärleksfull – en bättre människa helt enkelt. I dagens tre texter får vi en massa uppmaningar i den här vägen och i dagens tredje och viktigaste text, evangeliet, är det Jesus själv som talar. Allt det här går ju under beteckningen moral och moral är tyvärr ett ord som alltför ofta uppfattas som moralism. Vad moralism är ger Jesus en beskrivning av i evangeliet – moralism är när man ser andras fel men inte sina egna. Det var ju det som var Jesu huvudanklagelse mot sin tids moraliska elittrupper – fariséerna. Fariséerna fördömde ofta på goda grunder folkets moral, men de glömde att se på sig själva när det gällde den viktigaste moraliska ingrediensen, kärlek. Det Jesus visar oss är att moral och helgelse handlar alltid om mig, om att vända sina ögon mot sitt eget liv. Så låt oss nu göra det – i några sekunders stillhet och tystnad – hur lever jag? Är kärleken och barmhärtigheten det som mest av allt präglar mitt möte med andra människor – låt oss bli stilla inför syndabekännelsen...

GT-text Hes 18:30-32

Jag skall döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall. Sluta upp med alla era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Inte vill ni väl dö, israeliter? Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva.

Epistel Gal 6:1-7

Om någon skulle ertappas med en överträdelse skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Den som menar sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv. Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra. Var och en måste bära sin egen börda. Men den som blir vägledd i ordet skall ha samma del som sin vägledare i allt som är gott. Låt inte bedra er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda.

Evangelium Luk 6:36-42

Jesus sade: "Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.
Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er."
Han gav dem också en liknelse: "Kan väl en blind leda en blind? Ramlar inte båda i gropen? Lärjungen är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders."

Predikan

Det är få bibeltexter som träffar mig så brutalt i magen som just den här texten! Jag har nämligen så lätt för att betrakta världen i huvudkategorierna rätt och fel.  Antingen är något rätt eller också är något fel – ibland tror jag att det där ”rätt och felfiltret” präglar hela min världsbild. Det finns något positivt med den där läggningen och det är att det ibland kan fungera som ett slags rättspatos, som ett slags ofrånkomlig moralisk kompass som gör att man inte förmår hålla tyst inför det man upplever som orättfärdighet. Men det finns tre problem med den där inre moraliska kompassen:

1.      För det första visar den inte alltid rätt. Precis som en vanlig kompass kan störas av starka magnetisk fält i närheten så störs min moraliska kompass av min egen ofrånkomliga subjektivitet. Min bakgrund, min miljö och min personlighet gör att jag upprörs mer av somligt och mindre av annat. Jag är inte objektiv, jag kan inte vara neutral och även om jag vet det så glömmer jag ofta bort det när jag gör mina moraliska värderingar av flisan i min broders öga.

2.      Det andra problemet med min moraliska kompass är att den fungerar just som en kompass. Ni vet den där pilen på kompassen, den håller man ju alltid vänd ifrån sig, den pekar alltid bort från den som håller kompassen. Så är det också med min moraliska kompass – den pekar ut andra men inte mig själv. Alltså precis det som Jesus tar upp i evangeliet: Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?

3.      Det tredje problemet med min moraliska kompass är att allt inte går att beskriva som rätt eller fel. Förutom att det ofta finns en gråzon mellan rätt och fel så finns det också områden i livet där frågan på något sätt blir fel ställd när man frågar efter rätt eller fel! Jag har svårt att finna exempel på det här men jag anar att det verkligen är på det viset – att inför vissa företeelser i livet så är det helt andra huvudkategorier som blir aktuella än just rätt eller fel!

Med den här läggningen jag har så finns det en person i det offentliga Sverige som jag har lätt att identifiera mig med och det är vår nuvarande justitiekansler, Göran Lambertz. Jag tror att de flesta av er vet vem han är eftersom han varit så ovanligt provokativ i sin yrkesroll. Som när han som landets högste jurist hävdade att det förekommer att poliser ljuger i domstolar för skydda varandra inom yrkeskåren. Polisfacket blev rasande. Eller när han som något mer eller mindre självklart påpekade att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser – då fick han hela rättsväsendet över sig. Göran Lambertz verkar ha ett mycket starkt rättspatos och det borde väl vara rätt normalt för en jurist, men tyvärr verkar det vara sällsynt och därför väcker han sådan uppståndelse med sina uttalanden.

Det som imponerar på mig hos Göran Lambertz är ett slags kompromisslöshet och kompromisslösa människor brukar inte hamna så högt upp på karriärsstegen som han har gjort. Däruppe brukar ju kompromissnissarna, ryggdunkarna och de smidiga diplomaterna häcka medan de kompromisslösa ofta deformerats till hopplösa rättshaverister på vägen upp, fått tokstämpel på sig och ramlat av hela karriärstegen. Göran Lambertz har kanske i somligas ögon tokstämpel på sig, men det verkar som att han fick den först när han hade nått karriärstegens topp. Nu kan man möjligen hävda att det inte krävs så mycket mod för att kritisera etablissemanget när man själv befinner sig i dess topp, men jag tror faktiskt att det på ett sätt är ännu svårare för då ger man sig på sina egna, och rubbar därmed det där tysta samförståndets kultur där man förväntas värna sin egen grupp.

 Jag har aldrig tidigare predikat om Göran Lambertz. Det finns en annan offentlig svensk med ett starkt rättspatos som jag inte heller har predikat om trots att jag haft honom som gäst i Fågelbergskyrkan för 20 år sen. Jag tänker på journalisten Janne Josefsson. Om jag beundrar Göran Lambertz så är det nog mer en motvillig beundran jag känner inför Janne Josefsson. Det jag beundrar är återigen kompromisslösheten och modet att våga kritisera mäktiga intressen. Men i hans fall blir det mer problematiskt eftersom jag anar att hans berättelser också är präglade av TV-mediets krav på förenkling och överdrift. Som TV-journalist har han en oerhörd och svårkontrollerbar makt i sina händer och mot den bakgrunden kan hans kompromisslöshet ibland verka övergå till skoningslöshet mot enskilda människor. Det perspektiv han förmedlar till TV-tittarna är perspektivet underifrån, upp mot makthavarna. Men i själva verket är det kanske Janne Josefsson som har den största makten och då blir man till slut osäker på vem som är offer och vem som är förtryckare.

 

Men varför tar jag då upp en modig justitiekansler och en skoningslös TV-journalist i dagens predikan. Vad har de med saken att göra? Jo, jag sa ju tidigare att jag uppfattar mig själv som att jag har en närmast överdimensionerad moralisk kompass som tyvärr har vissa brister, nämligen att den inte alltid visar rätt, att den alltid pekar bort från mig själv och att dess enda måttenhet är ”rätt eller fel” och den måttenheten är inte alltid tillämplig på det jag betraktar. Jag misstänker att Göran Lambertz och Janne Josefsson skulle kunna tänkas ha samma problem som jag med en överdimensionerad ibland missvisande moralisk kompass. Att ta upp deras kompasser istället för min blir ju också ett sätt att själv glida undan vilket ju kan ses som en illustration av det där Jesus sa i evangeliet: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?”

 Skämt åsido vill jag lyfta fram offentliga personer eftersom deras moraliserande i motsats till mitt eget sker inför öppen ridå och det är lättare att exemplifiera med något som är allmänt känt.

 Jag började predikan med att säga att det är få bibeltexter som träffar mig så brutalt i magen som just dagens evangelium om att man ser flisan i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget öga. Anledningen till att jag blir så drabbad av texten är att jag har så svårt för att problematisera mitt eget dömande. Jag tycker ju att jag lever i en kyrkan som oftast lider av det motsatta syndromet – en menlöshet intill utplåningens gräns! För 100 år sedan hade jag tyckt att det här var precis vad den svenska kyrkan och inte minst dess prästerskap behövde höra. Då hade vi i mycket högre utsträckning en kyrka som dömde och fördömde människor, då hade vi långa moralkataloger och en ambition att totalreglera människors liv. Men idag upplever jag det som att kyrkan alltför ofta kört ner i det andra diket – där kyrkan och dess företrädare är fega, tysta och överslätande inför den omoral som vi faktiskt har till uppgift att bekämpa.

 Samtidigt läste jag för länge sedan om hur vanligt och farligt det är att definiera sig själv utifrån en motsats. Min bild av kyrkan som feg och överslätande kan medföra att jag själv enbart koncentrerar mig på att för egen del inte hamna i det diket och samtidigt backar jag då kanske omedvetet ner i det motsatta diket där jag blir dömande och moraliserande.

 Det handlar alltså om balans – att våga kritisera orättfärdigheten med bevarad ödmjukhet. Att se människan mer än den omoraliska handlingen och att först och främst koncentrera blicken till bjälken i mitt eget öga, till mina egna fel och brister. Men om man upplever sin egen samtid vara i obalans så är det svårt att själv vara balanserad för då vill man se sig som en nödvändig motkraft.

 Fast nog måste jag personligen ta åt mig av detta faktum att det var de som i folket ögon var de moraliskt högpresterande som Jesus kritiserade mer än alla andra. Att låta nåd gå före rätt, att inte förmena andra den nåd som man själv är ofrånkomligt beroende av! Eller som Jesus sa:  ”Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er." Låt oss aldrig glömma det!