4:e eft. tref. 2001  NÄSTA>
Friluftsgudstjänst
Stefan Risenfors

Evangelium
Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariséerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: "Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?" Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: "Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne." Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: "Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?" Hon svarade: "Nej, herre." Jesus sade: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer."

Predikan
Kvinna, vart tog de vägen? Ja, vart tog de vägen - de som så småningom hade insett att inte heller de var fria från synd? Eller var det inte så att de hade kommit till insikt? Kanske var de bara rädda för folket som fanns där runt omkring Jesus i templets yttersta förgård. Kanske hade de bara märkt att folket hade tagit till sig Jesu ord om att bara den som var fri från synd kunde kasta första stenen? De skulle få folkmassan emot sig om de fortsatte att trakassera kvinnan. Kanske var det därför de dröp av, en efter en - ren feghet alltså. En taktisk reträtt för att återkomma med ett nytt angrepp mot folkförföraren när omständigheterna var mer gynnsamma.

Eller var det faktiskt så att någon av dessa fariséer verkligen kom till personlig insikt om sin egen synd och därför insåg att han själv i Guds ögon förtjänade samma straff som kvinnan!?

Hur det än var med fariséernas motiv för att drypa iväg, så försvann de i vilket fall. Det Jesus hade gjort var ju bara att hålla upp en spegel framför dessa självutnämnda domare och man kan fråga sig hur många av våra dagliga mellanmänskliga domar som skulle lindras om vi vid varje sådant tillfälle såg oss själva i samma ljus som vi betraktade den vi ville döma. Jag tror nämligen att den här texten allra mest handlar om de domar som vi dagligen fäller över andra människor. Det är inte domstolarnas domar som är det största problemet, utan våra privata domar. Domar som tar sig uttryck i något av det värsta vi kan göra en annan människa, nämligen att vi talar illa om honom eller henne.

Nu måste vi också definiera begreppet dom. En dom i den betydelse av begreppet som jag idag använder har med förkastelse att göra. Att vi inte ska döma betyder därmed inte att vi inte skulle ha rätt att kritisera andra människor. Kritik handlar om sakfrågor medan dom handlar om personfrågor. Att skilja på sak och person, alltså. Att göra åtskillnad mellan en människa och hennes åsikter, det går kanske an. Men hur lätt har vi för att skilja mellan en människa och hennes handlingar. Hur lätt är det inte att den fördömelse vi riktar mot en människas handlingar också blir en fördömelse över människan själv? Hur svårt det än är med den här åtskillnaden så ger Jesus ett underbart exempel på att det faktiskt är möjligt i dagens evangelium när han säger: Inte heller jag dömer dig, gå nu och synda inte mer! En sådan formulering visar oss att det faktisk går att förena moral med barmhärtighet. Moral har nämligen med kärlek att göra. Om vi tycker att fariséerna var kärlekslösa så finns det nämligen en lika stor kärlekslöshet på den andra moraliska ytterkanten. Jesus kunde ju ha sagt till kvinnan: "Gå nu och ligg med hur många du vill. Det lägger jag mig inte i - det är ju din ensak!" Den inställningen är alltså inte den motsatta till fariséernas utan den är precis lika kärlekslös när den uttrycker att jag blankt struntar i att du gör dig själv och andra människor illa.

Om vi utgår från det där Jesus sa: Inte heller jag dömer dig, gå nu och synda inte mer! så är det alltså det första ledet som den här predikan ska handla om. Det andra ledet: gå nu och synda inte mer hör till kyrkans profetiska uppdrag som jag idag förutsätter som självklart. Så låt oss idag stanna vid orden Inte heller jag dömer dig - vad betyder de för oss idag?

Ibland sägs det att vi i kyrkan är experter på det där som kallas skitsnack, det där illasinnade pratet om en icke närvarande medmänniska. Om det är så så skulle det möjligen kunna bero på att vi lider av ett slags snällhets-syndrom. Vi har bilden av att alla vi som kallar oss kristna måste vara vänner. Vi ska ju älska varandra som kristna bröder och systrar och effekten är ju tänkt att bli att alla som ser vår inbördes kärlek ska fatta att vi har hittat nånting som skulle kunna liknas vid kärlekens källa. Vår inbördes kärlek skulle alltså vara ett argument för andra att tro på vårt budskap. Så här vet vi att det borde vara och därför kan vi ha så svårt för att öppet konfrontera varandra i konflikter. Utifrån vår falska verklighetsuppfattning kan ju konflikter inte finnas i en levande församling och därför vågar vi inte föra upp dem till ytan och vår irritation sopas in under mattan där den ligger och möglar och ständigt läcker ut till omgivningen i form av, just det, skitsnack. Små till synes oskyldiga kommentarer om den människa som väckt vår irritation, små fragment av befogad och obefogad kritik som tillsammans bildar ett mönster av kärlekslöshet, för att inte säga hat!

Jag tror att det ibland finns lite av detta syndrom också i vår församling. Detta att vi talar för mycket om och för lite till människor och anledningen tror jag bl a är just denna rädsla för konflikter - rädsla för höjda röster och vredesutbrott, rädsla för att inte kontrollera sina känslor, rädsla för tårar och för att tappa fattningen inför andra. Vi vill ju så gärna ha kontroll över såväl oss själva som över omgivningen och kontroll upplever vi oss ha när vi läcker ut vår vrede i små kontrollerade doser. Men kontroll är just vad vi förlorar när vi talar illa om andra. För även om vår vrede går över och vi rent av försonas med den vi sårats av, så fortsätter baktaleriet att leva sitt eget liv. Det vandrar sina egna vägar utan vår fortsatta medverkan och utan vår kontroll.

Men vad beror det då på att vi är så snara att döma andra människor? Trots att vi som kristna har en hel räcka Jesusord som borde stoppa oss. Det kanske tydligaste, utöver dagens evangelium, är från Bergspredikan där Jesus säger i Matt 7: Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga - du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders.

Trots så här övertydliga Jesusord så fortsätter vi att bete oss som fariséerna i evangeliet! Varför? Ja, jag tror att jag vet vad det beror på - åtminstone en av anledningarna. Jag tror att det beror på att vi underskattar korsets makt, vi underskattar kraften i Jesu försoningsdöd. Eller, enklare uttryckt: vi fattar inte hur förlåtna vi är!

För egentligen tror jag inte att de flesta av oss är som fariséerna, som bara behövde påminnas om sin egen synd för att avbryta sin dom. Jag tror nämligen att vi redan är medvetna om vår synd, åtminstone på ett ytligt plan. Så när Jesus säger: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne så vet vi att inte heller vi är fria från synd. Vi vet därmed att vi inte har rätt att kasta sten men ändå kan vi inte låta bli att göra det. Och det tror jag beror på att vi inte på allvar har tagit emot förlåtelsen i våra hjärtan. Någonstans inom oss har vi inte accepterat att vi är förlåtna, någonstans inom oss har vi inte accepterat att vi duger som vi är, någonstans inom oss finns en hård kärna av oförsonad synd. Och det är denna kärna av oförsonad synd som tynger oss till marken och det enda som lindrar bördan något är när vi lyckas placera en annan människa nedanför oss. Så som det var för fariséen i templet när han bad: "Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där." Eftersom vi människor lever liv där vi i vår upplevelsevärld saknar absoluta referenspunkter så blir det så att om vi lyckas hitta någon som vi bedömer som en större syndare än vi själva, så upplever vi plötsligt vår egen synd som mindre. Inte för att den blivit mindre, men för att den ter sig mindre i jämförelse med den andre. Och hela syndromet uppstår alltså p.g.a. att vi inte förstått att den synd som plågar oss redan är försonad.

När vi dömer andra människor så är det alltså uttryck för ett förtvivlat försök att lösa ett problem som Jesus redan löst åt oss. Vi behöver inga åtgärder som lindrar upplevelsen av vår synd eftersom vår synd redan är utplånad. För det är ju till dig och mig Jesus säger: Inte heller jag dömer dig, gå nu och synda inte mer!

AMEN