3:e eft. tref. 2003  NÄSTA>
Högmässogudstjänst med 4 dop i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

GT-text Mika 7:18-19
Vilken gud är som du, du som tar bort skuld och förlåter synd hos dem som är kvar av din egendom. Din vrede består inte för alltid, du vill helst visa nåd. Du förbarmar dig över oss på nytt och utplånar våra brott, du kastar alla våra synder i havets djup.

Epistel Ef 2:1-10
Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus - av nåd är ni frälsta - och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus. Därmed ville han för kommande tider visa den överväldigande rika nåden i sin godhet mot oss genom Kristus Jesus. Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

Evangelium Luk 15:1-10
Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: "Den mannen umgås med syndare och äter med dem." Då gav han dem denna liknelse: "Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig. Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig."

Predikan
Nu i veckan jordfäste jag en kvinna som blev 83 år. Hon hade lite ovanliga förnamn och det var kanske det som i mina förberedelser inför begravning-en tänka på hennes födelse och på hennes dop. Några måste ju en gång 1919 ha bestämt de där namnen åt henne, ett par föräldrar som nu sedan länge är döda. Vad låg det för tankar bakom de där namnen, vad hade de för drömmar för henne när de första gången såg in i hennes ögon? Ja, vi vet inte mer än att vi kan gissa att det var ungefär samma tankar och drömmar som ni fyra föräldrapar hade inför de fyra barn som idag ska döpas,och ungefär samma tankar, drömmar och förhoppningar som era föräldrar hade när ni föddes.

Men den lilla bebisen från 1919 som jag jordfäste i onsdags - vad gjorde hon då för skillnad under sina 83 år på jorden? Eftersom hon inte fick några barn, inte fick någon upphöjd position i samhället och inte utförde några utåt sett särskilt betydelsefulla prestationer, så kunde det ligga nära till hands att avfärda henne som en i mängden, en som inte gjorde nån skillnad. En människa bland 100 000 andra människor som dog i Sverige året 2003, en dussinmänniska som levde bland andra dussinmänniskor. En människa som i likhet med oss inte verkar ha gjort nån större skillnad trots alla de där drömmarna som var fästade i namnen hon fick av sina föräldrar 1919. Vad var det egentligen för vits med att hon levde här under 83 år? Vad är det egentligen för vits med att någon av oss lever några år på den här planeten - vad gör vi för skillnad?

Det som dopen idag vill visa oss det är att var och en av oss gör en ofantlig skillnad! Dopen idag vill uppmärksamma oss på hur märkvärdigt det är att vara människa! Inte bara för att vi i den lilla världen är betydelsefulla för några människor runt omkring oss, utan också för att vi är en del av något större! Och den delen jordfäste jag inte i onsdags - den delen av den lilla bebisen från 1919 går inte att förinta i en kremationsugn 83 år senare, den delen av en människa går inte att utplåna eftersom den hör ihop med Gud!

Men nu skulle en upplyst fysiker kunna bortse från det lilla irriterande ordet Gud och bara instömmande konstatera att det där vet vi ju - att människan kan betraktas som en manifestation av energi och att energi inte kan utplånas, det vet vi ju - energi kan bara omvandlas i andra energiformer, aldrig utplånas. Och på det sättet lever vi vidare i det ekosystem vi kallar jorden - de vattenmolekyler som rört sig i våra ådror kommer att återföras till kretsloppet där det kanske så småningom dyker upp som tårvätska hos en bengalisk tiger eller som snuva hos en förkyld norrman… Sådär kan man ju reducera människan till materia, till biologi och kemi och samtidigt konstatera att varje människa har nåt man skulle kunna kalla evigt liv i naturens kretslopp.

Men den där kemin har ju ingenting att göra med det som är jag - det ger mig ingen större tröst att jag består av begagnad materia som kommer att återanvändas igen efter min död! Visst kan man förundras över naturens sinnrika konstruktion och visst ryms det nåt slags storhet i att få vara en del av detta makalösa system! Och visst är det så att bara den tanken kan få mig att ana Någon bakom allt detta. Allt detta ger mig sammanhang och möjligen också nåt slags Mening, men det ger mig ingen tröst. För om jag bara är materia så är det som verkligen är JAG dömt att utplånas efter den lilla promenaden i den trädgård vi kallar LIV!

Nej, det dopen idag vill påminna oss om det är ett ännu märkvärdigare sammanhang - att det finns något i oss alla som kan betraktas som vår allra djupaste identitet, något som är ett utflöde från det jag kalla GUD, något som en gång kommer att återvända till sin källa. Fast det är fel att säga "något", det låter som kemi, jag vill hellre säga "någon", för det har med person att göra! Det dopet vill påminna oss om är alltså att på samma sätt som våra kroppar är en del av ekosystemet, så är våra själar en del av GUDS-systemet. Din kropp är till sina beståndsdelar bara lånegods som en dag ska återlämnas till ekosystemet, men din själ, det som djupast sett är DU består av helt unikt gudastoff som inte är lånat och som inte heller upplöses när det återvänder hem till Gud - du kommer fortfarande att vara du ända in i evigheten!

Men vad har då detta att göra med dagens tema "Förlorad och återfunnen" och vad har det att göra med bibeltexten jag läste? Möjligen på så vis att jag har lättare för att låta Jesus jämföra mig med ett bortsprunget får än med att låta honom jämföra mig med ett borttappat mynt! Myntet är ju utbytbart - ett försäkringsbolag i Jerusalem skulle kunna tänkas ge den där kvinnan full kompensation för det där borttappade myntet. Men ett får är ju ändå unikt - en levande varelse är ju inte utbytbar. Man kan aldrig få verklig kompensation för en förlorad levande varelse!

Men när jag för ihop det jag hittills har sagt med texten jag läste så dyker det upp en ofrånkomlig fråga: Om jag nu har något inom mig som är mitt verkliga jag och som är en organsik del av något man skulle kunna kalla GUDS-systemet - på vad sätt kan jag då vara förlorad? Om jag hela tiden rör mig i den där gigantiska handflatan som vi kallar Gud, hur kan jag då vara ens temporärt förlorad? Faller jag, så faller jag ju liksom i Guds handflata eller kan man falla över kanten? Och hur skulle det kunna vara möjligt om Gud verkligen omfattar och innefattar allt?

Ja, vem vet? Behöver vi veta? Är det inte tillräckligt att lära sig upptäcka att man befinner sig i en handflata och att man känner värmen från den när man böjer sig ner? Kanske är det så att vi bara kan vara förlorade på samma subjektiva sätt som spädbarnet som skriker och upplever sig övergivet när det inte längre ser mamma, fastän hon finns i rummet bredvid med ständig beredskap att ingripa. Jag tror att det är så - Gud kan bli osynlig för oss på grand av all bråte som skymmer, men vi kan aldrig bli osynliga för Gud - Guds kärleksfulla blick genomtränger allt, når alltid fram till den som trodde sig vara förlorad!

AMEN