1:a eft tref. 2010  NÄSTA>
Högmässa kl. 10 i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Beredelsetal 
Vattnet klövs, och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor.
Så slutar dagens GT-liga text och det handlar om Israels folks mirakulösa flykt från Egypten. När Mose räcker ut sin hand på Guds uppmaning så öppnas en väg rakt genom Röda Havets vatten. På det här temat finns det en berömd amerikansk negro spiritual som heter Wade in the water, Vada i vattnet på svenska. I sången görs en koppling till ett annat vatten, nämligen Jordanfloden där Jesus blev döpt av Johannes Döparen. Men eftersom sången har sitt ursprung bland svarta slavar i Sydstaterna så har man också hävdat att sången var en fördold uppmaning till slavar som flydde från sina slavägare – vada i vattnet, håll dig till vattendragen för då kan slavägarens hundar inte spåra dig!
När Israels folk var trängda mellan den förföljande egyptiska armén bakom dem och havet framför dem så var vattnet ett hinder, en fiende, men för den flyende slaven kunde vattnet vara en bundsförvant som hjälpte honom komma undan. Den här dubbla synen på vattnet finns med också i dopet. Från början var ju dopet ett nedsänkningsdop där hela kroppen sänktes ner under vattenytan, och bilden innebar att den gamla människa, dvs synden inom mig, dog och begravdes i vattnet medan den nya försonade människa steg upp ur vattnet, förlåten och befriad. Syndabekännelsen kan uppfattas som något motsvarande – vi går ner i våra egna djup, konstaterar att där finns mycket som vi önskar inte fanns där. Men så ser vi på Jesus och då öppnas förlåtelsens möjlighet. Så låt oss då göra denna nedstigning och uppstigning när vi nu bekänner våra synder…

Predikan
an Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.
Det där låter inte helt lättbegripligt - döpa med helig Ande. Och om man rör sig i frikyrkokretsar kan man ibland få frågan: Är du Andedöpt? i betydelsen: Har du fått några andliga nådegåvor?
 Men dopet verkar alltså ha med den helige Ande att göra och då kan vi från början konstatera att dopet är ett mysterium. Vi talar ju ibland om våra två sakrament, dopet och nattvarden, som ”de heliga mysterierna”. Det innebär bl.a. att vi bara kan beskriva dopet i form av bilder, som i bästa fall säger något men aldrig allt om vad dopet är.


 Så låt oss då börja med en sådan bild: Idag är det 6 juni och därmed Sveriges Nationaldag. Den firas till minne av att Gustav Vasa utsågs till kung just 6 juni år 1523 och det markerar starten för konungariket Sverige.
 Nationaldagen handlar alltså om vår identitet som svenskar, det handlar om vår gemensamma historia på denna utsträckta halvö i norra Europa. Vi människor har ett behov av att höra till, att få vara en del av en större gemenskap, ett VI och i det sammanhanget kan minnesdagar som National­dagen vara viktiga. De hjälper oss att minnas att vi hör till, att vi är en del av en större gemenskap.


Samtidigt kan man konstatera att det där med nationalkänsla – det är vi svenskar inte särskilt bra på, utom när det gäller sport. I almanackan är det knappt tre veckor mellan norrmännens 17 maj och svenskarnas 6 juni, men i verkligheten är det ljusår mellan de båda dagarna när det gäller firande, uppmärksamhet och nationaldagskänsla. Kanske har det att göra med att Norge är yngre som självständig nation, kanske har det att göra med att Norge var indraget i 2:a världskriget – man är helt enkelt mer tacksam för sitt land, det är inte så självklart som för oss svenskar.


 Och det som är självklart, det blir ofta bortglömt – som en stackars nationaldag som kanske aldrig varit särskilt folklig utan mer ett politiker­projekt. Och detta att vara svensk – vad är det som förenar oss egentligen? Vad är det mer än ett gemensamt språk som gör oss till svenskar? Det är där det bränner till mellan alla vajande fanor den 6 juni – vad är det egentligen vi firar? Bakom de vackra högtidstalen och bortom det påkostade prinsessbröllopet om ett par veckor öppnar sig en tomhet och jag tror att den tomheten beror på att vi helt enkelt förlorat den allra viktigaste delen av vår kollektiva identitet.


 Och då tänker jag inte på att Zlatan vägrar spela i landslaget och jag tänker inte heller på att Björn Borg lagt racketen på hyllan. För det finns en nationell tomhet som inte kan fyllas ens om Robin Söderling idag vinner Öppna Franska Tennismästerskapen. Och jag tror att den tomheten har att göra med att svenska folket så sällan tänker på vad de där båda gula strecken på svenska flaggan står för. De bildar ju faktiskt ett kors men hur ofta tänker man på det?


 Och nu börjar vi närma oss dopet. Med nationaldagen som hela Sveriges dag och 1 maj som halva Sveriges dag, så kan man konstatera att medan det sekulära Sverige har 1,5 röd dag i almanackan så har det kyrkliga Sverige så där 60 röda dagar varje år! Även om man till de 1,5 sekulära helg­dagarna lade till Jul och Påsk som Svensk Handel i viss mån har lyckats annektera, så är det ändå bara 3,5 helgdagar mot 60! Vilken fattigdom – vilken usel grund för en icke kyrklig nationell identitet! Och den ende jag vet om som försökt göra något åt det är Tage Danielsson i sin Postilla från 1965 där han introducerar ett alternativt kyrkoår, och motiveringen är så pass lysande att den måste få plats här i predikan:


Enligt vad man försäkrat mig skapade Gud världen på sex dagar, och på den sjunde dagen vilade han. Nu är ju den där teorin svår att smälta för oss moderna människor som tror på femdagarsveckan. Enligt min övertygelse skapade Gud världen på fem dagar och hade sedan långledigt över veckoslutet. Därför hann han inte riktigt med vad han skulle, och världen blev mycket riktigt inte så värst lyckad.
Denna teori har vissa praktiska konsekvenser.


Det framstår som en orättvisa att förespråkarna för en regim som till så stora delar misslyckats med sitt skapelsearbete ska ha ensamrätt att predika i våra statsägda kyrkor på söndagarna. Folk har ju många andra intressen än just kristendom…


Och så presenterar Tage Danielsson sitt alternativa kyrkoår med söndagar som Plastsöndagen, Äldre Revolutionärers Söndag och Krulliga Utlänningars Söndag. Komplett med dagens text och korta predikoutkast.
Det är begåvat och det är sanslöst roligt men det är samtidigt en tankeväckande liten bok när det gäller frågan om den där tomheten i vår svenska identitet. Bakom de där kyrkliga helgdagarna med sina teman och sina tre årgångar med bibeltexter – de där som nästan ingen känner till längre – vad finns det där som förenar oss? Kyrkoåret står fortfarande där i almanackan som ett stort och ståtligt monument – men folkflertalet har flyttat ut ur monumentet och har uppenbarligen inte hittat någon ny plats att bo på och därför är de splittrade i en mängd små stamsamhällen som moderna socio­loger ofta talar om. Den större solidariteten, solidariteten och samhörighe­ten utanför familjen, är utrotningshotad – var och en ser till sitt i en allt mer krampaktig och konsumtionsinriktad individualism! 


Men där kommer dopet in – dopet som pekar på ett sammanhang som inte bara omfattar 60 helgdagar utan också en gemenskap som är världsvid. Dopet som pekar på en väg ut ur individualismens fängelse mot en tillvaro där vi alla tillhör varandra! Dopet som ger mig en tråd att börja nysta i och när jag drar i den tråden så förs jag in i en hel värld av berättelser och framförallt en osannolikt underbar berättelse om Gud som så älskade världen att han gav den sin ende son för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.


Men vad är då själva dopet? Är det bara ett mysterium? Kanske skulle man kunna beskriva dopet som en kristalliseringspunkt för Guds kärlek. Alltså en punkt där Guds kärlek tar sig ett synligt uttryck. Gud älskar varje barn, så bara detta att födas är ett uttryck för att Gud ville mig. Men denna Guds grundläggande bejakelse av mig blir synlig i dopet – därför behöver jag dopet som en livslång påminnelse om att Gud älskar mig. Och vi föräldrar behöver dopet för att aldrig glömma att barnet är Guds eget barn och en gåva inte bara till oss utan till hela Guds skapelse. Allt sammanfattat i tre gånger en handfull vatten! Några vattendroppar som rymmer hela livet! AMEN