1:a eft. tref.  2008  NÄSTA>
Högmässa kl. 10 i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

 

GT-text 1 Mos 7:11-23

Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades, och regnet strömmade ner över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Just den dagen gick Noa och hans söner Sem, Ham och Jafet in i arken, och med dem Noas hustru och hans tre sonhustrur, vidare alla de olika arterna av vilda djur och boskap, de olika arterna av det som krälar på jorden och av det som flyger, både fåglar och alla andra djur med vingar. Alla kom de in till Noa i arken, ett par av alla levande varelser. De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Och Herren stängde igen om honom.
Då kom floden över jorden. Den varade i fyrtio dagar, och det kom så mycket vatten att arken lyftes och flöt över jorden. Vattnet steg högt över jorden, och arken drev på vattnet. Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen. Vattnet steg mer än sju meter över bergen. Hela myllret av varelser på jorden gick under: fåglar, boskap och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor. Allt som levde och andades dog, alla varelser som levde på land. Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.

 

 

Epistel  Apg 8:26-39

En ängel från Herren sade till Filippos: "Gå nu vid middagstiden ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde." Han gick genast. Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. Anden sade till Filippos: "Gå fram till vagnen och håll dig intill den." Filippos skyndade fram, och när han hörde mannen läsa profeten Jesaja frågade han: "Förstår du vad du läser?" - "Hur skulle jag kunna det utan att någon vägleder mig?" svarade mannen. Och han bad Filippos stiga upp och sätta sig bredvid honom. Skriftstället som han läste var detta:
Liksom ett får som leds till slakt,
liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det
öppnade han inte sin mun.
Genom förödmjukelsen blev hans dom upphävd.
Vem kan räkna hans efterkommande,
när hans liv nu upphöjs från jorden?
Hovmannen frågade Filippos: "Säg mig, vem talar profeten om - sig själv eller någon annan?" Filippos tog då till orda, och med skriftstället som utgångspunkt förkunnade han budskapet om Jesus för honom. När de färdades vägen fram kom de till ett ställe med vatten, och hovmannen sade: "Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?" Han lät stanna vagnen, och båda två, Filippos och hovmannen, steg ner i vattnet, och Filippos döpte honom. När de hade stigit upp ur vattnet ryckte Herrens ande bort Filippos, och hovmannen såg honom inte mer; han fortsatte sin resa, fylld av glädje.

 

Evangelium Matt 3:11-12

Johannes döparen sade: "Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.

 

Predikan

Ni som konfirmerades igår har fått Biblar som ett av era minnen från konfirmandtiden och i dagens gudstjänst har som alla andra söndagar fått höra tre berättelser som alla finns i de Biblar ni fått. De första 500 åren som kristendomen fanns i Sverige så fanns Bibeln inte på svenska utan bara på latin och andra främmande språk. Därför var det i stort sett bara prästerna som kunde läsa Bibeln och eftersom boktryckarkonsten ännu inte var uppfunnen fanns det dessutom bara ett litet antal handskrivna Biblar. Så fram till 1500-talet så var det mycket få människor i vårt land som hade läst en enda rad i Bibeln.

 

Jag tycker att det är bra att Bibeln idag finns på alla språk och i miljonupplagor över hela världen. Jag tycker att det är bra att alla har direkt tillgång till Bibelordet. Men Bibeln kan samtidigt vara en mycket farlig bok. Som jag berättade för första konfirmandgruppen igår så beskrev den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu Bibeln som dynamit. Dynamit kan användas till både bra och dåliga saker och de svarta i södra Afrika använde den till något gott när de av Bibelordet fick klart för sig att de vitas makt över de svarta var fel i Guds ögon. De använde Bibeldynamiten till att spränga sig fria!

 

Men Bibeln kan också användas till att förtrycka människor och till att skrämma människor med. Ska man problematisera bibelspridningen kan man säga att vem som helst inte får använda dynamit, det måste man ha särskild utbildning för. Hur kan vi då sätta den bibliska dynamiten i händerna på varenda människa som kan läsa? I värsta fall kan det ju bli som med den sk Herrens Befrielsearmé i Uganda som inspirerade av Bibeln under många år begått fruktansvärda terrordåd mot civilbefolkningen.

 

Men varför tar jag upp det här idag. Det låter som att jag försöker skrämma er från att läsa de Biblar ni just har fått av oss. Anledningen är att två av dagens texter inte är helt lätta att förstå, eller vad säger ni om den här meningen från den första texten vi hörde: Herren utplånade allt som fanns till på jorden. Visserligen lät han Noa och några till överleva men hur ser den Gud ut som utplånar en hel mänsklighet? Tror man att berättelsen om Noa är en bokstavlig beskrivning av hur något en gång gick till och tror man på den tolkning som texten gör av den stora översvämning som måste ha inträffat för länge sedan och som gett upphov till berättelsen om Noa. Ja, då blir ju lätt varje naturkatastrof ett exempel på hur Gud straffar ett folk. Det skulle i så fall betyda att Gud är mycket mer belåten med oss svenskar, som nästan aldrig drabbas av några naturkatastrofer, än han är med folken i Burma, Bangladesh och Kina som ständigt drabbas. Jag tror inte att det är så. Jag tror att berättelsen om Noa har något annat att säga oss – och jag tog upp det på den första konfirmationen igår. Jag tror att den vill säga oss att lidande och katastrofer drabbar den gode lika mycket som den onde, men om du hittar något som håller dig uppe mitt i en katastrof. Om du möter någon eller något som håller dig flytande precis som arken höll Noa flytande under översvämningen, då ska du se det som ett tecken på Guds omsorg. Och jag tror att Gud hela tiden sänder oss små livbåtar, problemet är att vi inte alltid upptäcker dem och när vi upptäcker dem så förstår vi inte alltid att det är Gud som sänt ut dem.

 

Nästa knepiga exempel i dagens bibeltexter finner vi i evangeliet som slutade så här: Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröska­de säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar. Jag förstår om orden stockade sig lite i halsen på er när jag uppmanade er att efter läsningen av de orden säga Lovad vare du Kristus! För det här låter ju som att det verkligen skulle finnas ett helvete, en plats med eviga plågor för dem som betett sig illa på jorden. En eld som aldrig slocknar… det är lite magstarkt att säga Lovad vare du Kristus efter så grymma ord!

 

Här har vi återigen den bibliska dynamiten – ord och föreställningar som tröstat och hjälpt miljontals människor under tusentals år, men samtidigt skapat skräck och förtryck när Bibelordet använts av usla predikanter och religiösa galningar. I dagens evangelium är det ju Johannes Döparen som talar och han betraktades nog av sin samtid som just en religiös galning där han levde ute i öknen, klädd i kamelhårskläder och till föda hade han gräshoppor och vildhonung. Johannes var en botpredikant, alltså en predikant som uppmanade folket till bättring, till att förändra sitt sätt att leva. Vi kanske kan jämföra honom med somliga av dagens miljöprofeter som talar om skrämmande miljökatastrofer. Men den katastrof som Johannes upprördes över var en moralisk katastrof. Och han var stenhård i sin dom över sin tids mäktiga förtryckare, till dem sa han:  "Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden?” Så att Johannes skrämmer med tal om ”en eld som aldrig slocknar”, det är kanske inte så konstigt. Det verkar mer eller mindre ha varit hans normala samtalston när han var upprörd över orättfärdigheten. Men problemet är att också Jesus själv flera gånger talar om något som skulle kunna uppfattas som eviga straff.

 

Och då är vi inne på en av de där hopplösa frågorna i kristendomen – skulle kärlekens Gud kunna tillåta att några människor plågas i ”en eld som aldrig slocknar?” Och mitt mycket personliga svar på den frågan är att det vet jag inte. Jag kan bara konstatera att existensen av ett helvete inte går ihop med den bild som jag har av Gud. Men jag, liksom du, har ju bara tillgång till några få bitar i den oändliga mosaik som vi kallar Gud. Därför har jag inget mandat att avskaffa helvetet och hur märkligt det än kan verka så kan jag ändå tänka mig att det finns anledning till också de obegripliga raderna i Bibeln!

 

Men det jag är rädd för är att de här bibliska antydningarna om eviga straff har skapat en våldsam skräck hos människor. Det räcker att ni beger er upp på orgelläktaren i Kållereds kyrka så ser ni på takmålningarna där hur kyrkan närmast har frossat i helvetesbeskrivningar. Kanske var det ett effektivt sätt att få folk att leva ett anständigt och laglydigt liv på samma sätt som de gamla öststatsdiktaturerna var effektiva i samma avseende. Men jag tror inte att skräck är en bra vägvisare till kärlekens Gud. Återigen alltså – Bibeln kan se oskyldig ut men den är dynamit.

 

Men varför ska man då ö h t befatta sig med dynamit om man inte måste? Varför inte bara stoppa in den där konfirmandbibeln i hyllan och bara blåsa den ren från damm varje gång man flyttar?  Rent statistiskt är det kanske just det ödet som drabbar de flesta konfirmandbiblar. Men låt mig då berätta om en tidigare församlingsbo som när hon gick i Kvarnbyskolan fick en Bibel av Gideoniterna som delar ut Biblar på skolor, fängelser, hotell mm. Ja, det var nog bara Nya testamentet hon fick, men medan hennes kamrater struntade i de där böckerna så började hon läsa på egen hand. Hon blev aldrig döpt som barn och hon blev inte heller konfirmerad, men hon fortsatte att läsa sitt Nya testamente. Och det som hände var att en kristen tro började gro inuti henne och nu mer än tio år senare har jag fått döpa henne. De här tio åren har betytt enorma förändringar för henne och det som ledde henne in på vägen var denna lilla oansenliga bok – ett Nya testamente, en tredjedels Bibel. Så nog finns där dynamit mellan sidorna!

 

Nu har jag bara en sak kvar att tala om i den här predikan och det är väl det som predikan kanske borde handlat om, nämligen vårt dop. Till denna sista del av predikan vill jag ta hjälp av förra årets konfirmander, för en av dom ritade den här bilden

(PowerPoint-bild på två hus – ena på sand andra på berggrund)

Den här bilden ritade konfirmanden som illustration till ett bibelställe där Jesus säger:

Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund. Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand. Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort." (Matt 7:24-27)

 

Men idag får den här teckningen vara en symbol för dopet. Dopet är nämligen i mina ögon en Guds omfamning och därmed en påminnelse om det mest grundläggande i våra liv – detta att vi är älskade av Gud. Om du bygger ditt liv på att vara snygg, smart, framgångsrik och populär så är det som att bygga sitt hus på en sandstrand. Visst, det står där ett tag men vid första påfrestning så rasar det och dras ut av vågorna i havet. Det spelar ingen roll om du har byggt det på snygg-stranden, intelligens-stranden, karriär-stranden, populär-stranden eller kapital-stranden (ANIMERING 1) – alla dessa stränder är lika utsatta för vind och vatten. Står ett hus på en sandstrand så kommer det att rasa och det krävs ingen tsunami, det räcker med en litet misslyckande eller kanske en trafikolycka som förstör ditt vackra utseende, så är all trygghet utplånad.

 

Annat är det för den människa som under alla dessa tillfälliga tryggheter bygger sitt liv på en trygghet som ingen kan ta ifrån henne, nämligen detta att hon är döpt och älskad av Gud. Just detta sades i en av psalmerna vi sjöng före predikan – första versen på psalm 69 (ANIMERING 2). Det där är en psalm som vi nästan aldrig använder eftersom melodin känns lite tung, men tänk på att psalmboken också kan läsas som en diktbok. Så jag slutar med att läsa de här raderna om den enda trygghet som består när livets stormar kastar sig över dig:

Glad jag städse vill bekänna: Jag är döpt i Jesu namn.

Ingen tillflykt är som denna: öppen står min Faders famn.

Ringa jordens skatter väga mot det ena, att få äga,

klädd i dopets helga skrud, nåd och barnaskap hos Gud. 

Som en kommentar till den här teckningen sjunger nu konfirmanderna You are my hiding place

                                                                                 AMEN