1:a eft. Tref. 2001   NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

Predikan
Johannes Döparen dyker upp i dagens evangelium - en vecka för tidigt kan man tycka eftersom det ju är nästa helg vi firar Midsommardagen, som också kallas Johannes Döparens dag. Johannes är en av de allra mest expo-nerade bibliska gestalterna i vårt kyrkoår - 3: e söndagen i Advent är ju ytterligare en söndag som handlar om honom. Och visst kunde det vara frestande att tala om honom också idag - en mer färgstark figur är ju svår att tänka sig. Men om vi hade ägnat den här söndagen åt Johannes så hade vi svikit hans budskap. Johannes gjorde ju allt han kunde för att vända människors intresse från honom själv till Jesus! Dagens predikan ska därför fokusera Jesus och hans verk, framförallt det han gör i dopet. Och när vi ser tillbaks på vårt dop så använder vi en metod som kanske är nyckeln till att förstå allt vad tro handlar om. Det vi gör när vi ser tillbaks på vårt dop är ju nämligen att betrakta något som redan skett och som fortfarande pågår i detta ögonblick. Det handlar alltså om historia, men en historia som inte återfinns i någon historiebok. För det är din egen livshistoria det handlar om - en historia som berättar hur Gud har handlat med dig. Det handlar då om att se bakom det yttre skeendet, att se vad som hände i det som syntes hända. Det är nämligen så att Gud har skrivit två kärleksbrev till dig - Bi-beln och ditt eget liv - han talar genom båda! Så låt oss då se närmare på ett av de viktigaste avsnitten i det brev som kallas livet, avsnittet om dopet.

Låt oss föreställa oss att en olycka inträffat i en gruva - en olycka av den typ som faktiskt inträffat ett stort antal gånger. Ett sprängämneslager i gru-van har exploderat och ett stort antal gruvarbetare har omkommit i explo-sionen eller förgiftats av den giftiga koloxid som fyllde gruvgångarna efter explosionen. Räddningsmanskapet har ägnat flera dagar åt att gräva fram döda kroppar och man har gett upp hoppet om att någon skulle ha överlevt olyckan. Men så plötsligt får man kontakt med några gruvarbetare som har blivit innestängda längst in i en gruvgång där de kunnat överleva p.g.a. att en luftficka bildades där i samband med att gångarna rasade.

Men vad har då en sån här händelse med vårt dop att göra? Jo, jag tror fak-tiskt att en sådan här berättelse kan lära oss något oerhört väsentligt om våra dop och om våra liv! Låt den här gruvan vara en bild för världen. Låt de innestängda men le-vande gruvarbetarna vara en bild för mänskligheten. och låt räddningsman-skapet vara en bild för Gud.

Explosionen i gruvan blir då en bild för syndafallet - och kan Bibeln be-skriva syndafallet med hjälp av en talande orm, så tycker jag att vi borde kunna ta oss friheten att beskriva samma syndafall med bilden av en explo-sion! För explosionen förstörde det som hade varit en fungerande gruva - explosionen stängde vägen mellan gruvarbetarna och jordytan. På samma sätt stängde syndafallet vägen mellan människorna och Gud - skapelsen kunde inte längre fungera som den var tänkt!

Men genast efter katastrofen skickade Gud ner sin räddningsexpedition i gruvan. Flera räddningsförsök misslyckades men då sände Gud den slutgil-tiga räddningsexpeditionen - den som leddes av hans egen Son. Och den lyckades nå fram till den innestängda mänskligheten - efter att Johannes Döparen och ytterligare ett stort antal vägröjare hade lyckats röja undan en del av rasmassorna så var det Jesus själv som bröt igenom väggen in till de instängda. Själva genombrottet skedde när han dog på korset - frisk luft strömmade in till de instängda, vägen ut till det verkliga livet var öppnad! Och för dig och mig inträffade detta när vi döptes - det var då Kristus bröt igenom den hindrande bergväggen, det var då han öppnade vägen för dig ut till det verkliga livet, ut till Gud!

Men när vi kommer hit så spricker totalt parallellen mellan de instängda gruvarbetarna och den efter syndafallet instängda mänskligheten! Ingenting stämmer längre - för medan det är helt självklart för de instängda gruvar-betarna att låta sig räddas, att lämna sitt fängelse och följa med räddnings-manskapet upp i friska luften. Medan det är helt självklart för dem, så är det inte självklart för alla döpta att följa med Jesus upp till det verkliga livet där Andens friska vind blåser och där Guds kärlek syresätter varje andetag av den luft vi andas!

Många döpta människor tar inte emot den befrielse som erbjuds dem ge-nom dopet. De stannar kvar nere i sin gruvgång. Och de har varit där så länge så att de inte kommer ihåg något annat. Ja, långt, långt inne i sig har de kanske ett svagt minne av frisk luft, blå himmel och grönt gräs. Men de förtränger det här minnet, de vill inte erkänna det! För de har det ju ändå rätt bra i sin gruvgång - de har inrett den ganska trevligt, de lever ganska ombonat och trivs rätt bra med sällskapet. Varför skulle de bryta upp ur allt det gamla invanda trygga för att ge sig ut på en resa till någonting som de inte riktigt vet vad det är?! De kunde ju dessutom gå vilse i någon av de andra gruvgångarna på vägen upp. Nu säger ju visserligen den där Jesus att han vet Vägen, att han har Sanningen och att han vet var Livet finns. Men varför skulle man lita på just honom? Nej, det är tryggast att stanna kvar i sin gruvgång och göra det så bekvämt för sig som möjligt - man vet vad man har men inte vad man får!

Och visst går det att leva där nere i gruvgången - många tycker att det går alldeles utmärkt. De har lyckats hitta en ovanligt jämn hylla i berget att sova på, och på nåt sätt så tränger det ju också ner frisk luft till gruvgången. Gud låter sin luft andas av alla - och så länge man inte vet att den friska luften kommer från ett liv som ser helt annorlunda ut, så länge nöjer man sig riktigt väl med livet i en gruvgång!

Det är bara ett problem. Efter explosionen fungerar inte längre vattenpum-parna i den gamla gruvan. Gruvgångarna kommer därför en efter en att fyllas av grundvatten som tränger upp. Också gruvgången med de överle-vande gruvarbetare som inte ville låta sig befrias, också den gången kom-mer en dag att översvämmas och bli helt vattenfylld. Den dagen kommer att innebära slutet för alla dem som inte lämnat gruvan och gått upp i friska luften. En dag kommer den här gruvan att stå helt vattenfylld och det gäller då att innan dess ha hittat vägen upp till det verkliga livet, livet där himlen är tak!

Vi kanske är många som inte är säkra på att vi verkligen har lämnat den där dödsdömda gruvgången. Vi vet att en hand sträcktes in till vår fångenskap den dag då vi döptes - men har vi verkligen fattat den handen och låtit oss ledas ut i det fria? Kanske problemet är att vi har vuxit oss för stora där i gruvgången, och öppningen ut till friheten är liten. Det går att komma ut men är vi beredda att göra oss så små som det behövs? Och är vi beredda att låta oss ledas av den där utsträckta handen - ledas genom de mörka gångarna utan att ha någon egen kontroll?

Men så när vi väl har gjort allvar av vårt dop och låtit oss ledas ut i friheten, då återstår det uppdrag som vi hörde Jesus ge oss förra söndagen: Gå ut och gör alla folk till lärjungar! Det uppdrag som varje döpt har är alltså att gå tillbaks in i gruvgången för du glömde någon där - någon som Gud vill att du ska ta med dig upp.

AMEN