Pingstdagen 2016  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
 

GT-text Joel 2:28-29

Herrens ord kom till Joel:
Det skall komma en tid
då jag utgjuter min ande över alla.
Era söner och döttrar skall profetera,
era gamla män skall ha drömmar,
era unga män se syner.
Också över slavar och slavinnor
skall jag då utgjuta min ande.

Epistel Apg 2:1-11

När pingstdagen kom var alla apostlarna församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: "Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber - ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar."

Evangelium Joh 14:15-21

Jesus sade: "Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er. Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er. Ännu en kort tid, sedan ser världen mig inte längre, men ni skall se mig, eftersom jag lever och ni kommer att leva. Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er. Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom."

Beredelsetal 

Helige Ande, låt nu ske, undret som väcker oss alla ..

Så sjöng vi alldeles nyss men menar vi verkligen det där? Vill vi verkligen på allvar ha in den Helige Ande i våra liv? Denna okontrollerbara kraft som kan få människor att helt tappa kontrollen och är det något de flesta av oss verkligen hatar så är det väl just det: att tappa kontrollen! Kanske har du upplevt hur det känns och du vill inte tillbaka dit! Jag minns hur det känns att tappa kontrollen som när den där lastbilschauffören plötsligt bestämde sig för att köra rakt fram i korsningen trots att han blinkade för vänster­sväng, liksom jag på motorcykeln. Vi lyckades båda tvärnita innan vi kolliderade. Men kontroll hade jag inte! Eller den gången jag skulle lämna ett dödsbud – att stå där inför familjen och tvingas berätta att de hade förlorat sin dotter i en trafikolycka. Kontroll var det minsta jag hade. Vi vill ju att tillvaron ska vara något så när förutsägbar – det ska inte dyka upp en jättestor lastbil i fel riktning framför motorcykeln, jag vill inte stå där och inte ha något vettigt att säga eller göra inför den chockade familjen. Och jag tror inte att jag är ensam – jag tror att vi alla hatar, fullständigt hatar att förlora kontrollen och kanske är det därför Pingsten är den minst populära storhelgen i kyrkoåret och kanske var det därför de avskaffade Annandag Pingst som helgdag – den helige Ande hotar vår kontroll och den är vi mycket rädda om. Inte minst i just vårt land där många av oss förvandlats till något slags trygghetsnarkomaner.

Pingstdagen med denna okontrollerbara Ande utmanar oss. Men inte att bara släppa kontrollen utan att överlämna den till någon annan. Vågar du och jag verkligen släppa taget eller är det först på dödsbädden kontrollen ska ryckas ur våra händer. Låt syndabekännelsen få bli en fråga till oss själva – vågar vi redan idag överlämna kontrollen till den Gud som vill oss väl? Vågar vi släppa in den helige Ande i våra liv? Låt oss be och bekänna …

Predikan

Hur många tycker att det vore bättre om alla människor talade samma språk så att det bara fanns ett enda språk på jorden? … När man först tänker tanken så låter det ju självklart – klart att det vore bättre om alla talade samma språk för då skulle vi ju förstå varandra direkt, från början, utan att använda tolkar, utan att behöva plugga en massa tyska verb och oändliga ordlistor på engelska.  Och det är ju också så det framställs i Bibeln – språkförbistringen kommer som ett straff efter att människorna i sin självförhävelse försökt bygga ett torn som skulle nå ända upp till himlen – Babels torn. Som straff för detta tilltag skapade Gud de många olika språken för att försvåra samarbete. Häromdagen var det någon som påstod att på SCA-bygget av det stora runda huset nere i Mölndals centrum så hade de svenska byggjobbare på en våning och polska på en annan och så vidare. Jag vet inte om det stämmer men det låter ju rimligt – det är lättare att samarbeta om man talar samma språk.

Men alla är inte överens om att det vore bra om hela världen bara hade ett enda språk. Det finns de som hävdar att de olika språken berikar varandra. Ungefär som att det finns olika instrument i en orkester – de olika språken har alla olika klang och då får vi fler nyanser. Visst har t ex schlagerfestivalen blivit lite tråkigare sedan nästan alla började sjunga på engelska! Men det blir inte bara fattigare rent ljudmässigt med samma språk utan också betydelsemässigt fattigare. Det vi tror är samma ord på olika språk är ju ofta inte riktigt samma ord, det är bara delvis som de överlappar varandra i betydelse. Och eftersom språken dessutom påverkar vårt sätt att tänka får vi plats med fler tankar i mänskligheten jämfört med om alla skulle tala samma språk.

Man skulle i och för sig kunna tänka sig att det blev färre konflikter på jorden om alla talade samma språk – om Obama och Putin kunde tala sådär förtroligt utan tolkar ungefär som Putin och Angela Merkel som lär vara bra på ryska.

Men också det argumentet för ett gemensamt språk ter sig lite tveksamt när man tittar närmare på det. Problemet när man talar samma språk är ju att då tror man att man menar samma sak när man använder samma ord men så är det ju inte alls. Du har säkert själv en massa exempel på att du och någon annan som har samma modersmål har pratat förbi varandra – trott att ni menat samma sak men inte gjort det. För på något sätt är det som att det i själva verket finns lika många språk som det finns människor – alla har vi unika nyanser som beror på att någon kanske använde ett speciellt ord i ett särskilt sammanhang och det ordet har sedan fått smak av den händelsen. De ord du använder har liksom fått färg av dina minnen och eftersom alla har olika minnen så blir varje människas språk helt unikt.

Så om du tror att du hittills har fattat vad jag menat i den här predikan så har du helt fel – du och jag har ju i grunden inte samma språk även om det låter så… Jag kan ju mena något annat med de här orden än vad du gör… Nä, nu överdriver jag lite – det är klart att det finns en massa vardagsord som inte alla är genomdränkta av specifika minnen som färgat av sig på dem. Men jag överdriver för att du ska förstå att när det gäller språk så är inget exakt och det är därför en predikan är en knepig form av kommunikation eftersom det är en monolog. I ett samtal kan man mycket bättre tillsammans ringa in vad man menar med ett begrepp eller en tankefigur – då kan man med frågor och motfrågor vrida och vända på begreppen tills man förstått vad den andre menar.

Nu har ni hört en halv predikan utan att jag nämnt Gud och Jesus. Ja, trots att det är Pingstdagen har jag inte ens nämnt den helige Ande hittills i den här predikan. Därmed skulle den här predikan kunna anses vara ett exempel på, det man brukar tala om som ”sekularisering inifrån” i kyrkan. Alltså att kyrkan och kyrkans präster slutar tala om Gud så att predikan förvandlas till något slags amatörpsykologiserande halvandligt småprat. Jag håller med om att den här sekulariseringen inifrån verkligen förekommer i kyrkan men jag hoppas att den här predikan inte är ett exempel på det. När det gäller den helige Ande, som är dagens tema, så tror jag nämligen att det finns en motsatt risk, en risk för att Anden får alltför religiösa kläder. Jag tror nämligen att Jesus är så radikal så att när han tar sin boning mitt ibland oss människor i form av den helige Ande så vill han bli verkligt närvarande och då blir han sekulär eller profan eller vilket begrepp vi nu vill använda för att beteckna något som inte hör hemma i den sfär vi brukar kalla religiös eller kyrklig. Och om vi tror på att den helige Ande verkligen är Jesus som är närvarande på ett nytt sätt så stämmer det ju precis med hur han betedde sig förra gången han var här – då när han vandrade som människan Jesus. Den gången, för 2000 år sedan, höll han sig verkligen inte inom det religiösa reservatet i Israel. Tvärtom sökte han sig till de vanliga människorna i deras vardag, långt ifrån det religiösa liv som pågick i templet i Jerusalem. Och när han enstaka gånger var i templet så verkar han inte ha sökt sig till de mest religiösa avdelningarna utan han verkar ofta ha stannat i den yttre, mindre religiösa avdelning som kallades för Hedningarnas Förgård!

För att få syn på den helige Ande i våra liv så måste vi alltså framförallt vända blicken ut från kyrkan, ut i det alldeles vanliga livet. Den helige Ande återfinns inte bara i särskilt religiösa sammanhang som i det vi ibland kallar andliga nådegåvor som t ex tungotal och profetiska budskap. Visst var det så att just tungotalet var det sätt som Anden manifesterade sig på just på Pingstdagen, det vi hörde om i episteltexten när lärjungarna plötsligt kunde tala främmande språk. Men just tungotalet är ju den enda sk nådegåva som Paulus uttryckligen varnar för och han kräver att den alltid måste översättas till begripligt tal för det var ju begripligheten som var själva finessen på den första Pingstdagen i Jerusalem. Nej, jag tror att vi istället ska söka den helige Ande i de företeelser av livet som vi inte alls betraktar som religiösa. Det handlar om att sakralisera det profana – att se Guds närvaro i det som inte alls verkar ha med Gud att göra. Sakralisera betyder ju att ”göra helig” och det är precis vad det handlar om: Dina vanliga profana känslor är inte alls profana utan i dem talar den helige Ande. När du känner dig ensam och övergiven så är det Gud som talar till dig genom de känslorna, det är Gud som vill dig något genom de där känslorna! När du blir arg och irriterad så är det samme Gud som talar till dig, som vill få dig att förstå något om dig själv o s v.

Ja, jag tror faktiskt att den helige Ande allra främst talar till oss genom våra känslor, just de känslor som vi försökt hålla tillbaka som irriterande störningar som försöker få oss ur balans. Just där tror jag att den helige Ande talar till dig, i det du faktiskt känner. Inte i det du borde känna utan i det du faktiskt känner. Och då har vi äntligen landat också i dagens evangelium för där talade Jesus om sanningens ande! Om du vill kunna identifiera den helige Ande i ditt liv så har du där det allra tydligaste kännetecknet på den helige Ande – sanningen! Så länge du förnekar det du faktiskt känner så flyr du från den helige Ande. Så länge du inte tillåter dig att känna det du faktiskt känner så flyr du från Guds närvaro i ditt liv. Men om du stannar upp och faktiskt lyssnar till de där känslorna, de obehagliga precis lika mycket som de behagliga, de oönskade precis lika mycket som de önskade, så är det som att du äntligen lyfter telefonluren och lyssnar till den Gud som sökt kontakt med dig under hela ditt liv.

Nu kan ju det här med att lyssna till sina känslor missförstås – om du känner irritation så ska du inte slå till den som irriterar dig, men däremot ska du ta själva känslan på allvar för den berättar något viktigt, inte om den andre men om dig. Visst kan känslor ibland behöva levas ut i något slags fredlig fysisk form, men det är ingen nyhet för oss för det gör vi regelbundet när vi skrattar, gråter och kramas. Men det som vi inte är lika vana vid är att eftertänksamt lyssna till känslan, problematisera den och låta den bli en del av ett sant samtal med Gud – ett samtal som du kanske upplever som en profan och alldaglig inre dialog, men plötsligt upptäcker du att det faktiskt är bön du ägnar dig åt. Sann bön vägledd av sanningens ande! AMEN