Pingstdagen 2015  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan

 
Gammaltestamentlig läsning – 1 Mos 11: 1 - 9
Hela jorden hade samma språk och samma ord. När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. ”Nu skall vi slå tegel och bränna det”, sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. De sade: ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.” Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. Herren sade: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.” Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.

Epistel - Apostlagärningarna 2:1-11
När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem. I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber — ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.”

 

Evangelium – Joh 14:25 - 29
Jesus sade: Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er. Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. Ni hörde att jag sade till er: Jag går bort och kommer till er igen. Om ni älskade mig skulle ni vara glada över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. Detta säger jag er innan det sker, för att ni skall tro det när det har skett.

Beredelsetal

Idag på Pingstdagen handlar det mycket om språk – i den GT-liga texten hör vi om Babels torn och hur Gud skapade de olika språken och i episteln hör vi om hur den här språkklyftan försvann när apostlarna i Jerusalem för några ögonblick kunde tala främmande språk obehindrat. Samtidigt är Pingstdagen den stora debuten för den helige Ande. Anden som Jesus kallar Hjälparen i dagens evangelium. Hjälparens första hjälp blir alltså att överbrygga språkklyftor, att föra människor närmare varandra. Så låt oss då betrakta den helige Ande som något slags gravitation mellan människor, en dragningskraft som vill föra oss närmare varandra! Och låt oss bekänna att vi ofta motarbetat den helige Andes dragningskraft genom att distansera oss från andra människor och deras behov. Låt oss be och bekänna

Predikan

I veckan hörde jag i en av radions morgonandakter om en nobelpristagare i kemi som hade blivit intervjuad av en journalist som vill ha svar på frågan om hans nobelpris berodde på att han var smartare än alla andra kemister eller om han hade arbetat hårdare än alla andra. Forskaren svarade att han inte trodde att han var mer begåvad än alla sina kollegor, och inte heller att han hade arbetat mer än alla andra. Nej, den upptäckt som han hade fått nobelpriset för handlade helt enkelt om tur. Men när journalisten vägrade tro på den förklaringen så sa han till slut att det kanske berodde på att han hade förstått att det var något, den där kemiska reaktionen som han hade noterat. Han trodde att många andra kemister hade lagt märke till den reaktionen men de hade inte förstått att det betydde nåt särskilt. Att det var nåt, att det verkligen var nåt – det var den insikten som han hade gett honom nobelpriset.

Tänk om det är på samma sätt med den helige Ande. I episteltexten hörde vi om ett makalöst spektakel i Jerusalem för 2000 år sedan. Det hördes ett dån från himlen, som av en stormvind som uppfyllde hela huset där lärjungarna var församlade. Och det visade sig eldslågor över deras huvuden, och så började de plötsligt prata främmande språk, högt och ljudligt i munnen på varandra! Ja, det var verkligen en storstilad entré som den helige Ande gjorde vid sitt första framträdande. Och det är kanske så vi tänker oss den Anden – vi förknippar med tungomålstal och med männis­kor som faller till marken under höga rop på bullriga väckelsemöten. Men tänk om allt det där är extrema undantagsföreteelser?! Tänk om den helige Ande normalt visar sig på helt andra sätt, och tänk om vi därför missar Andens ankomst varje dag i våra liv. Vi tittar åt fel håll helt enkelt, vi väntar oss känslostormar och omskakade upplevelser men de kommer kanske aldrig i våra liv. Och då tror vi att Anden aldrig kom till oss.

I den där radioandakten i veckan lästes också en av bibeltexterna från förra söndagen, från 1 Kung 19 där profeten Elia på flykt undan sina fiender befinner sig på berget Horeb:

Herren svarade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där." En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus.

Tänk om Elia hade nöjt sig med att betrakta stormen, jordskalvet och elden och sedan konstaterat att Herren aldrig dök upp. Nähä, inte idag heller! Ungefär som dom där som går hem från en fotbollsmatch tre minuter före full tid och missar det där målet i slutminuterna. Om Elias gudsbild hade varit fastknuten vid den enda föreställningen att Gud är den väldige och skräckinjagande så hade han aldrig förstått att det var nåt med det där stilla suset som kom efter den flammande elden. Och på samma sätt kan vi missa den helige Andes ankomst i våra liv och vi bara väntar på de där omvälvande upplevelserna. Tänk om den helige Ande faktiskt knackar på vår dörr varenda dag, men inte på den stora entrédörren utan på en liten bakdörr som vi inte uppmärksammar?

Det som skilde nobelpristagaren från alla andra var att han förstod att det var nåt i den där lilla detaljen som så många andra också hade sett. Han såg det stora i det lilla, han insåg att det lilla, knappt märkbara, rymde en väldigt mycket större sanning. Och det lär för övrigt vara på samma sätt med många vetenskapliga upptäckter som leder till Nobelpris – många har snubblat över dem men det är först när någon börjar nysta i den där lilla tråden som man kommer den stora sanningen på spåren.

Vad betyder då det här för oss när det gäller den helige Ande? Jo, att våra liv borde vara en övning i lyhördhet. Att vi på samma sätt som vetenskaps­mannen övar oss i att i det lilla se det stora. Jag tror nämligen att vi varenda dag är omgivna av stilla sus som rymmer den helige Ande. Jag tror att vi dagligen är sökta av den helige Ande och jag tror att vi ska börja leta efter Anden i våra känslor. Inte bara i de stora känslorna utan också i de små. Att vi ska lära oss att liksom smaka på allt vi upplever. Inte bara rusa vidare utan stanna upp och känna på smaken, också eftersmaken, den inre smaken på allt som inträffar i våra liv. Det kan handla om en liten detalj som vi plötsligt lägger märke till, kanske nåt vardagligt som vi upplevt tusen gånger men plötsligt en dag så ser vi att det är nåt med den där lilla detaljen. Det kan vara ett syn­intryck, eller ett tonfall eller ljuset som faller in på ett speciellt sätt i ett rum. Det kan vara en vag, nästan omärklig känsla som plötsligt griper oss för ett ögonblick. Kanske en känsla av övergivenhet, eller av vemod eller av värme eller rädsla eller en längtan som vi plötsligt blir medvetna om att vi bär på. Om vi då inte bara skakar oss av den där känslan utan stannar upp och liksom smakar på den, då tror jag att det kan bli som för den där kemisten – att den där lilla aningen blir som en tunn tråd som leder vidare in mot något mycket större och livsavgörande.
Men nu skulle någon glad pingstvän kunna invända att är det där inte typiskt Svenska kyrkan – att bara tänka sig att den helige Ande är lika mesig som en vanlig svenskkyrklig gudstjänst. Att tvinga in den helige Ande i det där lågmälda som verkar vara det enda språk som är tillåtet i Svenska kyrkan!

Och visst – det kan ligga något i den iakttagelsen. Vi kanske också är enögda! Vi kanske bara går och letar efter stilla sus och aldrig noterar när Gud vill möta oss i stormen och elden? Man kan fråga sig vad det i så fall beror på och då är det lätt att tänka sig att det handlar om institutionen Svenska kyrkan som jag som präst är en del av. Institutioner handlar om kontroll, om att kontrollera, definiera, godkänna eller underkänna. Detta är ren lära medan detta är irrlära, här är Gud men det här är något helt annat och det måste vi därför avvisa. Det är sånt där vi har institutioner till och det gäller både Försäkringskassan och Svenska kyrkan. Problemet är bara att den helige Ande inte är något väldresserat tamdjur som lydigt anpassar sig till institutioner. Nej, den helige Ande är vild och otämjd. Det var inte en huskatt som C S Lewis använde som bild för Gud när han skrev sina Narniaböcker, utan ett vilt rytande lejon.

Men det här handlar inte bara om institutioners rädsla för det vilda och okontrollerade. Det finns också en rädsla hos oss alla för att släppa kontrollen och ge oss hän. Ofta finns det anledning för oss att vara tacksamma för den rädslan, den hämningen. För den hindrar oss från att göra och säga en del ogenomtänkt som skulle gjort andra och oss själva illa. Men samtidigt måste vi fråga oss om vi verkligen är beredda att ta emot den helige Ande fullt ut?! Kanske handlar det också om den berömda nordiska jantelagen – du ska inte tro att du är något! Vi behöver våga tro att Gud genom sin helige Ande kan göra stora saker också genom oss. Vi kan få vara kanaler för krafter så mycket större än oss själva och då kan vi behöva släppa på det där tvingande kontrollbehovet och istället låta oss ledas ut på nya obanade vägar.

Jag vill sluta med några Jesusord från dagens evangelium: Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.

Frid förknippar vi ofta med något statiskt, stillastående. Men Jesus talar om en annan sorts frid: min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger.

Jag tror att vi kan översätta den friden med begreppet TILLIT – att låta Gud genom sin helige Ande göra det Han vill göra i mig och genom mig. Att lita på att Gud håller allt i sin hand och därför också lita på att mina känslor talar sanning för känslorna är Guds främsta sätt att kommunicera med mig. Känn ingen oro och tappa inte modet. Frimodighetens Ande – en Ande som talar både i de små och i de stora känslorna och som låter oss få veta att vi har anledning att vara frimodiga: Så våga lita på att det verkligen är nåt – det där du känner. Vifta inte bort det för det kan vara utkanten av en upptäckt som kanske inte ger dig Nobelpriset utan något mycket finare, nämligen frid med dig själv och frid med Gud! AMEN