Pingstdagen 2001  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

Evangelium Joh 15:10-17

Jesus sade: Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er. Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er. Ännu en kort tid, sedan ser världen mig inte längre, men ni skall se mig, eftersom jag lever och ni kommer att leva. Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er. Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom."

Predikan
En sak som slog mig när jag förberedde den här gudstjänsten, det var att Pingsttiden går så fort över - bara en vecka och sedan börjar Trefaldighetstiden! Påsken fick ett efterfirande på sex söndagar i år, och Julen fortsatte vi att fira en dryg månad efteråt. För att inte tala om Trefaldighetstiden, då vi ägnar mer än 20 söndagar åt helgelsen, frukten mognandet, de praktiska konsekvenserna av att vara kristen! Men Pingsten får bara en enda vecka. Och genom att den här veckan dessutom inträffar när naturen är som allra vackrast hos oss, så trängs ofta den helige Ande undan av alla sommarpsalmer och allt tal om Gud som Skaparen! Varför har hon fått så lite plats! Den heliga Anden? Är vi rädda för henne - ja, Anden är faktiskt en hon, när hon först dyker upp i Bibelns skapelseberättelse! Vill vi stänga in henne i ett litet trångt reservat för att vi är rädda för att hon annars skulle ta över hela kyrkoåret?

Ja, för kyrkliga och andra makthavare kan det finnas skäl att vara rädda för den helige Ande. För där Guds Ande är, där är frihet! Människor som är drivna av den helige Ande tar sig friheter och därför svåra att kontrollera! Det är också detta som gör kyrkan till en så sund gemenskap när hon får vara levande - för i kyrkans gemenskap finns inte bara den lojalitet, samhörighet och konsekvens som varje organisation behöver, i kyrkan balanseras denna bundenhet av budskapet om den helige Ande. Anden är som ett slags fribrev för varje kristen - en frihet att följa sitt samvete vad organisationen än säger! Man skulle kunna säga att kyrkan med budskapet om den helige Ande bekräftade rätten till att utöva civil olydnad ett par tusen år innan begreppet var uppfunnet.

Men nu skulle någon kunna invända: men om kyrkan är så positiv till att folk följer sitt samvete - varför får då inte de mest övertygade motståndarna till kvinnliga präster prästvigas i Svenska kyrkan? På den frågan skulle man kunna ge åtminstone tre svar:
1. Dels att det är sant att Svenska kyrkan alltid haft problem med hur man behandlar sina minoriteter - detta uppmärksammade också ärkebiskopen på kyrkomötet härom veckan. Han tillkännagav en förhoppning om att vi ska lära oss att mer se minoriteterna som en tillgång än som en belastning.
2. Det andra svaret man kan ge på frågan är att en öppen och tolerant gemenskap av naturliga skäl kan ha svårt att inom sig tolerera intolerans och framförallt intoleranta som vill vara anställda medarbetare.
3. Det tredje svaret man kan ge är att man kanske måste skilja på den yttre, organisatoriska delen av kyrkan och den inre, andliga aspekten. I det yttre behövs ramar, lagar, förordningar och bestämmelser för att man ska kunna hålla ihop som organisation. I den inre aspekten av att vara kyrka existerar inte de yttre samfundsmurarna - där måste den andegivna friheten få fritt spelrum!

Men åter till frågan om varför Pingsten har fått så lite utrymme i kyrkoåret. Även om man kan invända att Anden finns med varje söndag under kyrkoåret, så tycker jag ändå att det hade varit rimligt om Pingstens budskap fått breda ut sig under åtminstone en månad. Vi behöver nämligen mer Pingst i kyrkan, mer bejakande av att kristen tro inte är någon filosofi eller ideologi, utan en levande, fullt verksam kraft mitt i våra liv! Men nu över till dagens evangelium.

I dagens evangelium befinner vi oss i Jesu stora avskedstal till lärjungarna. Han talar till dem som har följt honom och lärt känna honom och kanske också gjort sig beroende av honom, och han talar om deras situation efter att han har lämnat dem. Och så ger han det fantastiska löftet: Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Det här löftet ska få disponera dagens predikan - vi ska nämligen se närmare på tre begrepp i det här löftet Jesus ger:

  Hjälpare

  för alltid

  sanningens Ande
1. Han skall ge er en annan hjälpare Vi hörde i episteltexten om hur det gick till när Anden gjorde sin stora entré bland lärjungarna på den första Pingstdagen. Den första gåva han förmedlade var förmåga att tala främmande språk. Men det viktiga var att det var existerande, begripliga språk det handlade om. Det var inte det vi kallar tungomålstal, alltså ett obegripligt bönespråk, utan det var just de språk som de gästande pilgrimerna i Jerusalem själva talade.

Den helige Andes första gåva var alltså något som direkt kom till nytta när lärjungarna skulle berätta om Jesus för de gästande främlingarna. I Pingstdagens fjärde bibeltext, som vi inte har läst, säger också Paulus om Andens gåvor: "Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta" Det är alltså nyttigheter, användbarheter och redskap det handlar om. Inte effektsökeri och fromma fyrverkerier! Andens gåvor är därför inte alltid så lätta att upptäcka eftersom de är så vanliga, och man kan också fråga sig vad det tjänar till att försöka utmönstra vissa gåvor som mer andliga än andra. För vanligen är Andens gåvor naturliga mänskliga egenskaper och talanger. Det är bara det att när en människa går in i en uppgift som Gud gett henne, när hon vågar testa sina gränser och söka större utmaningar än hon egentligen skulle klara av - då kan Guds Ande ibland gripa in och ge något alldeles extra eftersom detta extra just då behövs. Det handlar om att när jag ställer mina naturliga gåvor till Guds förfogande - då kan det dyka upp gåvor som jag inte hade en aning om att jag hade tillgång till.

2. En annan hjälpare som skall vara hos er för alltid I dopet får vi ta emot den helige Ande och det är en Ande som aldrig överger oss. Oavsett hur vårt liv har gestaltats, oavsett hur långt borta från Gud vi har levat så har den helige Ande alltid varit med oss. Om vi inte har upplevt det så, så beror det bara på vår egen andliga blindhet. Kanske beror den i sin tur på att vi haft en så låg förväntan på Gud, vi hade inte räknat med att han skulle kunna vara så påtagligt närvarande i det alldeles vanliga livet. Men det är just där han finns - i det där som såg ut som en tillfällighet, i det där som bara blev. Om vi väljer att betrakta våra liv med en förväntan på att den helige Ande ständigt är verksam i vår omedelbara närhet och med alldeles speciella avsikter, så ändrar hela landskapet karaktär. Det blir så mycket mer spännande.

Filmaren Kay Pollack talar mycket om det här i de föreläsningar som han reser runt med i landet. Visserligen använder han inte en religiös språkdräkt men det han säger kan mycket lätt översättas till andliga sanningar. Han säger att varje människa man möter är utsänd, varje människa man råkar stöta ihop med är ett tilltal till mig. Kay Pollack säger inte från vem men jag är övertygad om att det är just så den helige Ande verkar - hon låter människor komma i min väg, hon låter störningar inträffa, hon låter mina planer haverera men i allt detta som ser ut som tillfälligheter ligger tilltal gömda genom den helige Andes verksamhet, och den fråga vi då ständigt måste ställa oss är: vad vill Gud med det här?

3. Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Sanningen skall göra er fria står det i ett av mina favoritbibelord i Joh 8. Att Jesus säger att Anden är sanningens ande kan ju låta självklart eftersom Jesus knappast skulle erbjuda oss något som bygger på lögn och bedrägeri. Men den stora frågan blir då om det finns en sanning eller många sanningar. Kyrkans problem har ju ibland varit att strävan efter Sanningen med stort S har blivit viktigare än kärleken - i den gudomliga Sanningens namn har man sedan förföljt oliktänkande och bränt villolärare på bål. Korståg och häxbränning hör till de mörkaste kapitlen i kyrkans historia och vittnar om vad som kan hända när mänsklig sanning tar på sig gudomliga kläder. Då uppstår den blinda fanatismen som blundar för bjälken i det egna ögat men skoningslöst tydligt ser den lilla flisan i meningsmotståndarens öga!

Jag tror verkligen att det bara finns en enda gudomlig sanning med stort S men jag tror att den Sanningen förblir utom räckhåll för oss så länge vi lever här på jorden. Här måste vi nöja oss med att vår kunskap är ofullständig, här måste vi erkänna att vi bara har tillgång till en liten men oändligt värdefull bit i den gudomliga mosaik som en gång kommer att avslöjas för oss.
Tänk dig bilden av du står på en avsats under en gigantisk kyrkokupol - vi kan tänka oss Peterskyrkan i Rom som har ett alldeles enormt kupoltak med en jättelik mosaik som täcker hela kupolen. Tänk dig också att du är extremt närsynt och har tappat dina glasögon - du ser alltså bara några få mosaikbitar - allt annat är suddigt. Så ser din sanning ut. Den kan vara oerhört vacker, den kan se ut som att den verkligen rymde allt men det gör den inte. Mosaiken är större - våga tro det!

AMEN